hålla sitt fram, och den som ej genast säger ja till
deras påstående, är ett djefvulens barn.
Ännu en gång må jag försäkra artikelförfattaren,
att jag ingalunda beundrar eller gillar såsom nå-
got oöfverträflligt de ofvan citerade, af artikelförf.
förkastade, men af mig till deras rätta syfte för-
klarade uttrycken ur nya psalmboken. Jag skulle
gerna vilja se dem förbytta mot några bättre eller
tydligare, i fall dessa skulle missförstås. Mången
torde dock göra det med flit, hvanpå artikelförf.
sjelf är ett mer än tillräckligt talande bevis, och
för så beskaffad okunnighet finnes ingen bot i nä-
gon sorts tydlighet.
Men oaktadt nya Psalmbokens många brister, dess
otydlighet eller tvetydighet på många ställen, dess
ofullständighet och prålaktighet på andra, har hon
dock sina stora förtjenster. Till och med artikel-
författaren, som dock ropar ve öfver kenne, måste
medgifva, att utom de Franzenska psalmerna fin-
nas i henne guldkorn, i hvilka är en välsignelse.
Och dessa guldkorn äro sannerligen icke få, om
man ger sig tid att eftersöka dem. Nya Psalmbo-
ken är till innehållet ojemförligt rikhaltigare än
den gamla, och till formen lika ojemförligt sköna-
re. Ehuru visserligen i densamma t. ex.läran om
menniskans naturliga förderf och om rättfärdiggö-
relsen hade behöft en fullständigare utveckling, är
hon dock i andra afseenden så mycket utförligare,
och gör en prest ingalunda förlägen om Psalm-
mers passande till den predikan han ämnar hålla.
Artikelförfattarens uppgift om svårigheten att i
henne finna tjenliga Psalmer, ligger helt och hållet;
utom min erfarenhet. Beträffande det företräde
artikelförfattaren lemnar gamla Psalmboken i nyss-
nämde afseende, så erkänner jag att jag ingalunda
kan deruti instämma. I gamla Psalmbohen finnas!
visserligen många serskilta psalmer öfver söndags-
evangelierna, men de fleste så beskaffade, att de,
medan boken ännu offentligen begagnades, ej lämp-
ligen kunde sjungas. De innehålla nemligen ett så
släpande, torrt och osmakligt rim af texten, att
predikanterna gerna undveko dem. Ar det nu
dessa psalmer artikelförfattaren menar, då han ta-
lar om den förtroliga samklangen och anslutningen
mellan text och psalm i gamla Psalmboken, så
medgifves gerna att så förhåller sig. Men dessa
psalmer äro der ett uselt, förvridet och någon gårg
löjligt echo af deras texter. De hafva verkligen i
sin tvungna, eländigt rimmande skepnad större
förmåga att qväfva än att väcka andakten. Den
som tviflar härpå, må uppmärksamt och opartiskt
betrakta dem. Dock — vi komma väl i sinom
tid att närmare skärskåda dem. I fall artikelförf.
finner gig road att efter sin hotelse sålla nya Psalm-
boken, kan han vara förvissad, att hela agnhögen
af hans egna, lösa och ensidiga uppgifter skall fly!
honom i ögonen. Fj må han föreställa sig att han,
genom detta förfaringssätt, bereder uppbyggelse i
församlingen. Tvertom stiftar han tvedrägt och
söndring. PDertill är väl ock artikeln egentligen
ämnad. Den skall väl vara en efterlängtad olja på
svärmeriets eld, en väl afpassad julgåfva. Jag tyc-
ker mig ock höra huru alla upproriska svärmean-
dar nu sjunga sitt Te Deum öfver denna artikel,
och prisa och upphöja förf. till skyarna. Men hur
de än må fröjda sig, ropa och storma, är man
dock temligen viss att nya Psalmboken ej så lätt;
aflägges och vissast af alit är, att den gamla ej å-
tertages. Falsk och förledande är den uppgift, att
han framställer någon annan lära än den Heliga
Skrifts, allenast man ärligt och kristligt vill förstå
henne.
Artikelförfattarens anmärkningar om underhal-
tigheten af alla de psalmer, som afhandla Guds e-
genskaper, äro till någon del grundade. Men man
bör ock tillika besinna, att psalmer öfver detta
ämne äro i högsta mån svåra att värdigt författa.
De i nya Psalmbaoken befintliga stödja sina ämnen
på Skriften, och då i våra kristliga läroböcker Guds
egenskaper framställas, så må det ej rättvisligen
klandras, att de äfven någon gång i kyrkan offent-
Jigen besjungas, och ingalunda besjungas de i all-
mänhet sämst i nya Psalmboken. Ville artikel-
förf. lemna några bättre, så stadnade församlingen
hos honom i mycken större förbindelse än den nu
gör genom hans förkastelsedomar.
Innan jag denna gången lägger ner pennan, vill
jag kortligen besvara en invändning, som jag ian-
danomser, att art.förf. skall göra emot den förbin-
delse jag ålagt mig och den rättighet jag försva-
rat, att kristeligen tyda de i nya psalmboken fö-
rekommande ord och uttryck. Jag tycker mig
nemligen höra honom missnöjd utropa: Ja! på det
sättet kan ju sjelfva hedendomen, islamismen och
judaismen förklaras till kristendom,. — Svar: De
kunna: det icke. Men det som är sanning i dem,
det är kristligt. Ty hvad är kristendomen annat
än den renaste, fullkomligaste och tröstrikaste up-
penbarelse af den andeliga, den eviga sanningen.
Hvarhelst i verlden en andelig sanning finnes, så
är hon en af himmelen vitsordad blodsförvant till
kristendomen eiler ett barn deraf. Med erkännan-
de häraf medgifves gerna, att de samlade celler
spridda sanningarna förekomma i ett närmare el-
ler fjermare förhållande till kristendomens grund-
läror. Deraf följer icke att de, i och för sig sjelf-
Va, äro okristliga och hedniska. Det är en ensi-
dig och inskränkt åsigt af kristendomen, att så-
som dess tillhörighet ej vilja erkänna annatän det,
som står allranärmast intill korset och liksom vid-
rörer det, som liksom luktar och smakar af Chri-
sti lekamen och blod. Denna åsigt är hernhutisk,
pietistisk och läsersk. Deraf denna sorgbundna,
eländiga uppsyn, detta cupphörliga suckande och
Pustande, denna förskräckelse för och förkastande
af alla äfven menlösa nöjen och tidsfördrif. Deraf
denna fördömelse öfver prester och predikningar,
som icke oupphörligen idissla orden: Jesus, blodet,
korset och tron. Dessa ord äro visserligen kri-
stendomens bjerta och ögonsten, men de äro ock
just derföre alltför heliga att missbiukas, och de
missbrukas och missförstås, då man såsom stridan-
de deremot anser allt det sanna och goda, höga
och sköna, som, derifrån ledande sitt urspruug, i
tiden under olita former uppenbarar sig, och ta-
ger dem endast i sin nakna, historiska betydulse.
Man beröfvar derigenom kristendomen sin rätta
karakter och ändamål, att vara en verldsreligion
och gör honom till en trång, ensidig och stel par-
tixularism.
See
SPOCK IHOLM.