-Istraffning. När rätten frågade, hvad denne böf Jhade att anföra till sitt försvar, genmälte han, att han gerna ville omtala sin lefnadshistoria ända till den dag, då han begynte tjufvens hbedrande bana, bvarefter han berättade, att hans far hade varit falsk spelare och lefvat tillsammans med dåliga I qvinnor, hvilket ingifvit sonen en sådan afsky, att han rymt till Paris, der han saknade medel till sitt uppehälle och dref omkring värdshusen. Här träffade han åtskilligt godt folk, som förde honom till mamma Pajotl, der han redan följande dagen började öfva sig i att stjäla kött, fågel och annan mat, som värdinnan lagade samt under sin lärotid hade fritt husrum, mat och tvätt: Så började han sin bana. Genom ransakningen är upplyst, att de skiljda tjufsällskaperna tillsammans räkna många tusen medlemmar, aut de äro spridda öfver hela Frankrike, rigtigt organiserade, hafva fiera embetsmän, sekreterare 0. s. v. Efter ransakningen, aflade två af de förnämsta anförarne fullständiga bekännelser, så att regeringen fick noga reda på tjufvarnes planer och har dem i sitt våld. Medlemmar upptagas i dessa sällskeper redan vid åtta års ålder, både af manoch qvinnkön; hvar och en .uppfostras till en särskild industrigren och skickas ut för att stjäla i kyrkor, på ångbåtar o. s. Vv. En hedersmedalj har äfven blifvit förevisad, gifven åt Don Alexis Chauvegard för något särdeles slipadt bedrägeri, som han uppgjort och lyckligt utfört. För icke längesedan utfördes en kyrkostöld, som väckte mycket uppseende. När en gammal gumma, som vaktar S:t Gerys kyrka, vid vanlig tid en morgon öppnade dörrarne till kyrkan, såg hon en lång karl sitta och sofva på en bänk. Öfverraskad häraf stängde hon genast dörrarne igen och bad flera personer hålla vakt, under detchon ginge att hemta polisbetjening. Hon återkom snart till kyrkan med några man, hvilka arresterade den sofvande, som föregaf, att han hade somnat föregående afton och att dörrarne under hans sömn hade blifvit stängda. Som denna förklaring ej ansågs tillfredsställande, sattes sofvaren i häkte och undersökning anställdes i kyrkan, hvarvid man upptäckte, att den heliga jungfruns bild — klädd i dess dyrbaraste drägt och med aila dess äkta stenar, emedan föregående dagen just hade varit hennes högtidsdag — var bokstafligen plundrad inpå bara kroppen, beröfvad sin krona, Jesusbarnet, med en mängd smaragder, hade blifvit ryckt är hennes sköte, och ett par diamantörhängen samt andra prydnader och juveler borttagna. Den häk-tade personen bar likväl ingenting af allt detta på sig, utan man hittade alltsammans, med undantag af örhängena, under trappan till orgelläktaren. Tjufven hade utfört sitt värf i månskenet, som inträngt genom de målade fönsterrutorna, och somnat, under det han hvilade efter Sitt fromma arbete, tills kyrkodörren skulle öppnas. För hvar förståndig menniska var detta ingenting annat än en vanlig kyrkostöld; men de lägre klasserna hafva allmänt förklarat upptäckten deraf för ett underverk af madonnan: kyrkan är derföre dagligen uppfylld af qvinliga zeloter, och offer nedläggas stundligen på helgedomsskrinet; predikningar hållas och S:t Gerys församling har vunnit stort anseende genom den tillintetgjorda stölden. — ÖDETS UNDERBARA SKEICKELSE. En i Strassburg boende ung man, som var hårdt ansatt af en borgenär och utan eget förvållande, tiil följe af olyckshändelser, ur stånd att betala honom sin skuld, gjorde ännu ett försök att beveka den hårdbjertade mannen till mildhet. Men fåfängt! Under det den rike mannen omsorgsfullt förseglade ett dyrbart smycke, sedan han förnöjdt betraktat det, och lemnade det åt sin kammartjenare, med tillsägelse att bära det dit hån visste, gaf han dea bedjande mänga härda ord och till slutligt svar på hans böner: Om ni ej betalar i morgon, så sätter jag er på gäldstugan,. Nedslagen och nära aft falla i förtviflan gick den olycklige sin väg, utan att veta hvad han skulle taga sig till för att undgå fängelset. Då kom han ihåg, att han hade hört talas om en menniskovän, som hjelpte många nödlidande. Fastän han icke kände honom, fattade han mod och begaf sig till dess boning. Men när han var kommeu dit, stannade han obeslutsam utanför amburdörren, ty det föll sig svårt för honom att ittala den första, af nöden föreskrifna bönen. Unler det han stod der, rycktes dörren hastigt upp nifrån, och en herre, med ansigtet blossande af mrede, kom ut, hållande i handen det smycke, som ien unge mannen hade sett sin borgenär skicka vort. Der,, ropade herren, i det han lade smyc(et i handen på den häpne, tag genast det här ned er och låt mig aldrig mer se er med sådana irenden. — Men, min herre .., stammade den Inge mannen. — Icke ett ord mer, utan bort med r! dundrade hertn. — Men hvad skall jag göra ned smycket? — Hvad ni vill — och dermed. logs dörren igen midtför hans näsa. — Den unge nannen stod ett ögonblick obeslutsam, men skynlade derefter till en juvelerare, sålde smycket, hvilet han trodde sig vara berättigad till att anse för in egendom, betalade sin borgenär med de peningar han hade fått derför och lemnade det beydliga öfverskottet åt en välgörande inrättning. — — — (Införes på begäran.) an enoel kastar sig unn nå en ekonbkamn nah