rd rare re rt ar
cipen och den förstärkta personligheteni det
hvilande grundlagsförslaget. Stycket slutar med
följande utfall emot konstitutionsförslagen, hvil-
ket förtjenar litet närmare påseende, men hvar-
vid vi åter understryka några ord: Ringa är
ej våra konstlitutionsmakares vånda vid att
nuppfinna och i vår blifvande samhällsförfalt-
ning införa ett nytt aristokratiskt element.
(Här menas en de insigtsfulles och oberoendes
öfvervigt — de bättres välde) och att göra
adetsamma smakligt, antagligt (Frågas: hvem
finnes väl, som anser detta element, sålunda
förstådt, för att vara osmakligt och oantagligt?
Atminstone icke ofrelsestånden, icke de orepre-
senterade). Man törs knapptr, fortfar förf.,
nyttja det depopulariserade namnet, utan talar
pi dess ställe öm en medlande, återhållande,
konservatif beståndsdel, o. s. v. Frågan är en
al tidens vigtigaste. Dess lösning är ej lätt;
den är till och med omöjlig; så länge man
med smicker inbillar den demokratiska mas-
san att all aristokrati varit förderflig. Mas-
san gör deraf den naturliga slutsatsen, att
ningen aristokrati bör finnas, I förbigående
sagdt, är psmickret för den demokratiska massan
en så utsliten och betydelselös salongfras, att
den kan lemnas derhän. Deremot måste vi
erinra, att om författaren med ,aristokrati, på
de begge sistnämnda ställena bar den grekiska
meningen i sigte, hvilket är sannolikt, så inne-
håller uppgiften på begge ställena — med för-
lof sagdt — en osanning. Ingen har ännu va-
rit nog enfaldig, för att vilja inbilla någon —
aldraminst någon rations pluralitet (hvilken lä-
rer -menas med det artiga namnet den demo-
kratiska massans)- aut de insigtsfullares och
oberoendes öfvervigt i det hela kan vara för-
derflig; och likaså drog väl ännu ingen nations
pluralitet en så enfaldig slutsats, att ingen de
insigtsfulles och oberoendes öfvervigt bör fin-
nas. Begge dessa historiska föregifvanden äro
följaktligen pura historier,, som man säger, och
förvandlas dessutom till ett för hvar man up-
penbart förtal, så soart rätta meningen med or-
den utredes. Tages åter på begge dessa ställen
ordet aristokrati i den moderna meningen af
ståndsvälde, så har det utan tvivel varit både
sagdt med full på erfarenheten grundad öfver-
tygelse, och det har blifvit trodt på samma
grund; men i sådant fall -förflyttas osanningen
blott från doktorns försats till hans eftersats;
ty lösningen af problemet blir visst icke då,
som han säger, omöjlig,. Man utbyte blott
slåndsväldet mot nationalrepresentation, och
den är verkställd.
Med anförandet af sitt tredje skäl öfvergår
doktorn ändtligen till hufvudämnet; han säger:
För det tredje och slutligen vidkännas vi ari-
stokratiska sympatier derutmnan, att vi tro
och påstå det vår historia blifvit behandlad
med alltför mycken partiskhet mot sv.nska
vadeln. Vi höra ropen dervid och gå genast
vatt framställa våra skäl. Dessa äro dels i all-
,mänhet europeiska (europeiska skäl?), dels
mera enskildt tillhörande vårt fädernesland.
Den härpå följande framställningen af de ,all-
männa europeiska skälen innehåller en bland-
ning af i allmänhet sanna satser med några
falska, dem utrymmet omöjligen medger att
sofra från hvarandra i en tidningsuppsats. Vi
nödgas derföre blott införa detta stycke oaf-
kortadt, men med understrykande af de märk-
ligaste ställena, i hopp att våra läsare dervid
sjelfva utan svårighet urskilja det sanna från
origtigheterna; vi anmärka blott att skildringen
af -ståndsväsendet i allmänhet tycks innehålla
alltför märkvärdiga medgifvanden, i en skrift
af ifrågavarande syftning, för att ej böra ihåg-
kommas till en annan gång. Doktor Fryxell
säger:
I staternas barndom var eller förutsattes adeln
vara just, hvad man nu kallar en förstärkt per-
sonlighet; förstärkt, emedan den hade en stor för-
mögenhet och deraf följande sjelfständighet samt
interesse i staten; förstärkt ytterligare derigenom,
att den i följe af förmögenhet ägde tillfälle, och i
följe af samhällsplats kände sig uppmanad att för-
värfva högre kunskaper än den öfriga mängden.
Kännetecknet på den aristokrati, som man nu för
tiden fordrar, nemligen bildning och förmögen-
het, voro sålunda eller förutsattes vara förenade
med den tidens kännetecken på aristokrati, nem-
ligen adlig börd: Med ännu oredda begrepp skilde
man ej klart dessa elementer ; äfven derföre, att
skilnaden dem emellan ej hade i verkligheten fram-
trädt så tydligt som nu. Man såg dem tillsam-
mans och de utgjorde så den förstärkta person-
lighet, som gaf medborgerligt företräde framför an-
dra samhällsklasser. Men hvarje sak. som existe-
rar de facto, vill äfven göra det de jure, och sö-
ker genom lag trygga sin tillvaro. Jus primt oc-
eupantis var i början, och de adliga frälseprivi-
legierna blefvo länyre fram den lag, hvarigenom
nämnde företräden tryggades.: Adeln tog genom
de sednare laga fasta på de rättigheter, som genom
den förra vunnits. Adeln var äldsta fullvexte
brodern inom samhällsfamiljen och gjorde sin först-
födslo ätt gällande såsom egare eller åtminstone
disponent af familjens gemensamma egendom, eller
såsom förmyndare för de yngre, ännu omyndiga
bröderna och ensam ledare af det helas angelägen-
heter. Så öfverallt, liksom efter en naturlag. Men
samhället och rättsbegreppen utvecklade sig och
Ide yngre bröderna började, äfven de, förvärfva
Tbildning och förmögenhet. De kände sig ej mer
Ibehöfra, böra eller vilja stå under förmyndar-
Iskap. De inlade snart sin anhållan att befrias
derifrån, att sjelfva få förvalta sin andel i boet.