0 VAR BR RR KRAR SLE VIE SS
Allt detta är nog rigtigt sagdt; men då förfat-
taren tycks vara mindre belåten med ifrågava-
rande bruk af historien, torde han, för fram-
ställningens fullständighets skull, äfven hafva
bordt tillägga hvem som egentligen införde det
och af hvad anledning. Det kan ej vara herr
dokto:n obekant, att det var den p,historiska
skolan, och att anledningen bestod i det gamla
ultrapartiets brist på förnuftssiäl emot den
nyare tidens egentligen från dylika skäl utgå-
ende och med dem rättfärdigade åsigter af
samhällsformerna. Mot dessa nyheter ställde
ultraismen gammal sed, och när den nya tidens
liberala bevisade, att den gamla seden som of-
tast var gammal osed, hvilken barde afskaffas:
så framkommo några publicister, som sjelfve
förkunnade sig bilda en så kallad historisk skola,
och förklarade alt någonting absolut i afseende
på samhällsordning icke fanns i verkligheten.
hvilken vore oberoende af teorien, och att
samhällsformernas grund borde sökas blott och
bart i historien samt i dess uppgifter om buru
samhällena fordom varit beskaffade. De libe-
rala blefvo verkligen något öfverraskade, i bör-
jan, af ett sådant sätt att bevisa; men då ul-
tras icke kunde förmås att lyssna till andra än
phistoriska skälp, så gingo äfven de liberala slut-
ligen in på att strida med samma vapen; och
nu hände sig, att de i sin ordning öfverraskade
sina motståndare med historiska skäl äfven, och
skäl som talade kratigare till den liberala åsig-
tens förmån, än den historiske hade att andraga
å sin sida. Detta var efter utseende en oan-
genäm öfverraskning för den historiska skolan,
ty den har sedermera föga låtit höra af sig.
Af hvad doktor Fryxell anfört, skulle man
kunna sluta att icke heller bans principaler.
de konservativax (nytt namn för f. d. ultras).
finna något vidare behag i detta slags politiska
tornering på historiens fält; och äfven de ha
utan tvifvel goda skäl dertill. Men när dok-
torn talar med missnöje om bruket af histo-
rien i detta stycke och utmärker det som ett
missbruk, så kunde han, så synes det, äfven
ha nämnt ett ord om brukets eller missbru-
kets upphofsmän. — Det öfriga af inledningen
— det hvari de der riksdagsfraserna genljuda
— börjas med ett slags captatio benevolent 22e
alldeles efter retorikans reglor. Innan hr doktorn
skrider till doms emellan v,aristokratien å ena
sidan och historien samt allmänna tänkesättet å
den andra, vill han ådagalägga sin ojäfvighet genom
en förklaring öfver sitt förhållande till ena par-
ten. Wan har länge — säger han — både !
i tal och tryck anklagat undertecknad att som
historisk författare hafva visat aristokratiska
sympatier. Det är tid alt deröfver lemra en!
förklaring. I denna förklaring afvisas jäfsan-
märkningen på ett skäl och godkännes på två.
Det första förtjenar att företrädesvis tagas till
protokoils, och vi tillåta oss derföre att upp-
taga och äfven stundom understryka kraftstäl-
lena deri. Beskyllninzgen; säger herr doktorn,
är ogrundad, om dermed menas att vi försvara
sbördsaristokratiens ständiga qvarstående på den
samhällsplats, den sedan förflutna århundraden
innehaft. Att en person endast i följe af börd
millerkännes högre medborgerliga rättigheter
vän en anran, och att sådant gäller om en hel
samhällsklass; detta anse vi icke öfverens-
stämma med billighet och rättvisa. Vi tro
derföre att vår svenska adel såsom eget stånd,
med personlig, blott på börd grundad repre-
psenlationsrätt sådan som nu, bör och skall
sförr eller sednare försvinna Denna del af
förklaringen kan, som man finner, töfla med
den mest genomdrifne radikals; huruvida grun-
derna för densamma återfinnas i det följande,
få vi straxt se; det börjar framskymta omedel-
bart i nästa punkt, och visar sig ganska tyd-
ligt fem rader längre ned. Att ett sådant
försvinnande — lyder nemligen fortsättningen
— skall blifva följden af frivillig medgift; till
denna förhoppning har svenska adeln gifvit
smånga och hedrande anledningar. Att ståndet
likväl icke låter med våld fråntaga eller med
shot afskräma sig det, som likväl är dess lag-
aliga rättighet, det länder samma adel till he-
der och visar att ståndet har det ridderliga
sinne, som dess namn förutsätter. Nyss ot-
van sade hr doktorn sig anse wicke öfverens-
stämmande med billighet och rättvisa att en
person och en hel samhällsklass endast till följd
af börd tillerkännes högre medborgerliga rät-
tigheter än en annan, och derföre tro att a-
delns personliga, blott på börd grundade repre-
sentationsrätt bör och skall försvinna. Nu åter
förklaras det, som skulle försvinna, derföre
att det ej öfverensstämde med billighet och
rättvisav — och som doktorn hoppas att adeln
aderföre, skall afstå frivilligt — för att likväl
vara dess lagliga rättighet.
Vi ha kanske uppehållit oss alltför länge vid
detta slags lagliga rättighet, som nicke öf-
verensslämmer med billighet och rättvisan.
Men det var nödvändigt att, en gång och in
extenso, framlägga till åskådande ett prof på
bestämdheten i br doktorns sätt att urskilja,
likasom på följdrigtigheten i bans sätt att draga
slutsatser. Vi kunna gå så mycket kortare till
väga i det följande, — Vi komma nu till förk!a-
ringen öfver det andra bland de förutnämnda
skälen. Beskyllningen för aris!okratiska sym-
natier,. heter det härom. r sann så till vida,