ännu icke hundrade år förflutit, sedan Öländnin-
garne, genom kongl. förordningen den 29 Mars
4750, kort och godt, vid 3 rdr 46 sk. bko vite,
förbjödos att bära skjutgevär; men likväl äro de
tider, af historien kallade frihetstider, längesedan
förbi, då man med ett penndrag, utan vidare re-
sonerande, bestämde öfver en hel provins rättighet
att bära vapen. Ännu återstå dock några möjlig-
heter, att, på den vänliga föreställningens väg, söka
bringa på fall denna Öländningens krigiska pläg-
sed, hvartill man först på andra sidan Alperna an-
träffar någon motsvarighet, att städse gå beväpnad
med sin långa, ej sällan skarpslipade knif. Den
Öländska knifven har bragt mången bra Öländning
på fall. Utan den hade hans öfverkokande vrede
fått nöja sig med örfilande eller stenkastning; nu
skördade han blod åt sin ilska och ånger åt sitt
samvete. så
Vi ha erkännt Öländningens fel, men roten der-
till, lynnets vilda bildning, om vi så få uttrycka
oss, går långt tillbaka i forntiden. Endast på om-
rådet af det förflutna finner: man de olika folk-
-stammarnes kerakter i deras ursprungliga, råa form,
af hvilken aftrycket sedermera, med hvarje gene-
ration, blir blekare, mattare, mera afrundadt, mera
befriadt från ojemnheter, men man igenkänner dock
alltid genom alla dessa skiftningar det bestämda,
genuina tycket, den säkra; uråldriga pregeln, som
aldrig kan fullt förslitas.
Ölands forntid her varit ett långt blodbad. Man
skulle nästan kunna säga, att Öland är uppfödt
vid mord och plundring. Alla de olyckliga hvälf-
ningar, som skakade fäderneslandet, kastade vanli-
gen öfver den lilla ön sina grymmaste förstörelser.
Redan under folkungarne var landet, upprepade
gånger, ett offer för yttre och inre fiender. Dan-
-skarne började redan på denna tid, att, vid hvarje
fredsbrott, vända sina härjningar mot den öppna,
oförsvarade ön. Olai Petri Svenska krönika för-
täljer, i sitt naiva språk, huru danske konungen
Waldemar, år 1361, skinnade Öland, Under u-
nionens sednaste tider var Öland en älsklingsval-
plats för Sturarnes och unionskonungarnes strider.
Den ena krigarhopen efter den andra genomtåga-
de, ibland slagen, ibland segrande, alltid härjande,
den olyckliga ön. Under de beständiga belägrin-
garnpe af Borgholms slott, var det en vanlig och
omtyckt intermezzo att bränna och plundra i grann-
skapet. En bland de oroligaste naturer, som sven-
ska historien vet att omtala; erkebiskop Jöns Bengts-
son, uppger visserligen sin djerfva anda på Borg-
holms slott, men lugnet återvänder derföre icke till
det olyckliga Öland. Ständiga strider, ständig oro,
ständiga utpressningar!) Öland är, i Gustaf Wa-
sas befrielsekrig, den sista provins, som återgår
under svenska väldet; Norrbys jernhand, hvilken
nu på annat håll tages i anspråk, släpper icke utan
djupa märken sitt årslånga byte.
Men ännu midt under den fred, som Gustaf I:s
faderliga vishet beredde landet, var det dock Ö-
lands öde att hemsökas af inhemskt våld. Nils
Dacke går med sitt upprorsfölje öfver sundet; och,
då han icke lyckas vinna innevånarne till anhän-
gare, behandlar han dem istället som fiender.
Under Wasas söner, Johan III undantagen, Var
Öland en älsklingsskådeplats för de blods- och
plundringsscener, som tillhörde den tidens krigs-
konst: Första året af Gustaf II Adols bragdrika
styrelse grydde som ett olycksär öfver Öland. -Små-
lands jordebok för 4613 innehåller en rysansvärd
förteckning öfver de 4611 och 1642 å ön för-
brände hemmans-åbyggnader. Bönderne tvingades
med toftur att svärja Danmark trohetsed.
Men ännu grymmare var dock den nästan totala
förhärjning, som år 1677 öfvergick ön genom land-
stigne danskar och holländare. Nu offrades till
och med de hittills skonade templen åt lågorna.
Man saktade icke för rof stt tillegna sig kyrkosilf-
ret och kyrkoprydnaderne.
Lägger man härtill, att pesten år 1710—11 an-
-ses hafva bortryckt hälften af Ölands dåvarande
befolkning, måste man erkänna, att öfver ön lika-
som lyst en serskild, olycklig stjerna. En nation,
som har så mycket blod och förstöring i sina min-
nen, måste gerna bli af en vild natur; en nation,
som fått vidkännas så många, så djupa förödmju-
kelser, så svidande förolämpningar, måste gerna bli
af ett hämdgirigt lynne.
Men icke nog härmed. Öland har, med bänse-
ende till den inre förvaltningen, varit ett stjufbarn
bland sina medsystrar, de öfriga provinserna, och
stjufbarnskänslan föder gerna lömsthet och bit-
terhet.
Öland har, tidt och ofta, tjenat svenska styrelsen
till pantmöbel. Ingen provins tyckes hafva varit
så vig att dertill använda, som den för sig sjelf
någorlunda lösöremessigt belägna ön. Pen har
varit förpantad, år 1361, åt Hansestäderne, år 1371
åt Bo Jonsson Grip, år 1440 åt Carl Knutsson, år
4484 åt Johan Axelsson. Emellanåt har man fun-
hit lämpligare, att,-till undvikande af allt upp-
bördsmannabesvär, helt simpelt utarrendera ön till
den mestbjudande. Så förpaktade Lars Simonsson
Falk, år 1620, Södra Motet af Öland, och trenne
år derefter uppgjordes om hela ön arrendekontrakt
på tio års tid med Herman Bothe från Mechlen-
burg, hvilken, enligt häfdens utsago, förut varit
) Härpå endast ett enda exempel! Af Stefan We-
berstein, -slottslofven på Borgholm, utskrefs år
4519 en gärd, enligt hvilken tolf män (åboer)
skulle tillsamman-utgöra 42 tunnor öl, 12 tun-
nor bröd, 42 pund smör och ost, 12 får eller
42 pund kött, 12 gäss; en oxe; en häst, 6 t:r
korn, 24 höns, 24 lass ved, 414 t:r torsk, 4 t:a
sill. 4 t:a eryvn och 24 lintz.