——.-e2XxXxXXZEUULh?—t a
Gideon hade då spelat länge, och Clarisses
ilskare var redan förvillad af sin otur. Herr
Migaut insåg lätt, att om den unge mannea
fortfor att tappa, blefve han ett verktyg, som
himlen sjelf gifvit honom i händerna. Vi hafva
berättat hvad som hände; man har också sett
att Migaut ärligen höll ord med hvad han lof-
vat, och icke sade ett ord eller tillät. Medor
skälla, förr än Gideon redan var nere på ga-
tan. Det var förträffligt för hoaom, att gran-
narne väl sett den föregifaa tjufven, men att
det i alla fall lyckats denne att komma undar.
Allt gick således bra; operationen hade lyc-
kats, och herr Migaut, säker att undgå fullt
straff, behöfde endast låta sina grannar tala.
För att ännu bättre leda rättvisan på villospår,
uppgaf han att tre rånare brutit sig in; han
visade en lindrig blessyr,- märken på sina bän-
er, som ban gjort sig sjelf, påfann en dram,
deruti ban litsade som hans Nf varit i fara,
och framlade för polisen mejslar och kofötter,
dem -han sjelf förskaffat sig och med hvilka han
sjelf brutit upp: kistan. Det var först i det
ögonblick, då herr Pichon inträdde, åtföljd af
Gideon, och så snart han idenne igenkänt sam-
me yngling, hen föregående natt förledt, genom
lockelsen af några bankosedlar, det var först då,
som hans förtroende började lemna honom och
han slutligen blef sanslös.
Herr Pichon ringde, han hängde sig på klock-
strängen och gjorde så mycket väsen, att pi
gan till sluts inträdde. Man höll eau de
cologn2 under näsan på herr Migaut, löste upp
hans halsduk och oroade honom så mycket, att
han spart återfick sin sans. Han återkom smås