——.-e2XxXxXXZEUULh?—t a Gideon hade då spelat länge, och Clarisses ilskare var redan förvillad af sin otur. Herr Migaut insåg lätt, att om den unge mannea fortfor att tappa, blefve han ett verktyg, som himlen sjelf gifvit honom i händerna. Vi hafva berättat hvad som hände; man har också sett att Migaut ärligen höll ord med hvad han lofvat, och icke sade ett ord eller tillät. Medor skälla, förr än Gideon redan var nere på gatan. Det var förträffligt för hoaom, att grannarne väl sett den föregifaa tjufven, men att det i alla fall lyckats denne att komma undar. Allt gick således bra; operationen hade lyckats, och herr Migaut, säker att undgå fullt straff, behöfde endast låta sina grannar tala. För att ännu bättre leda rättvisan på villospår, uppgaf han att tre rånare brutit sig in; han visade en lindrig blessyr,märken på sina bäner, som ban gjort sig sjelf, påfann en dram, deruti ban litsade som hans Nf varit i fara, och framlade för polisen mejslar och kofötter, dem -han sjelf förskaffat sig och med hvilka han sjelf brutit upp: kistan. Det var först i det ögonblick, då herr Pichon inträdde, åtföljd af Gideon, och så snart han idenne igenkänt samme yngling, hen föregående natt förledt, genom lockelsen af några bankosedlar, det var först då, som hans förtroende började lemna honom och han slutligen blef sanslös. Herr Pichon ringde, han hängde sig på klocksträngen och gjorde så mycket väsen, att pi gan till sluts inträdde. Man höll eau de cologn2 under näsan på herr Migaut, löste upp hans halsduk och oroade honom så mycket, att han spart återfick sin sans. Han återkom smås