som blinkade vid dörren; om den eller några borgare gjort motstånd mot ett laglöst våld, om folket i rättvis harm gjort gemensam sak med dem! Skulle man då i Mannheim fått Leipzigs blodscener? Eller vill man rent af uppreta borgarena mot regeringen? Ar det dertill militärstyrkan och styrelsemakten äro bestämda ? Hr W. öfvergick till händelsen i Heidelberg. Der blef, sade han, styrelsen för en stiftelse förbuden att samlas, för att aflägga den årliga redogörelsen. Der straffades valmännen med böter, för det de reste inistaden på en med granris utsirad vagn, och två hvitklädda gossar, som sutto framtill med röda och gula fanor, hotade amed inspärrning. Man visste att dessa valmän röstade med de liberala. Der blef en man utan undersökning kastad i fängelse, på en lös uppgift att han hotat annan med en pistol, oaktadt icke ett ord i hela saken var sannt; mot mannens son, som, uppbragt öfver fadrens behandling, inlemnade en klagoskrift, anställde man process för det han nyttjat för starka uttryck. Der blef en man, för det han utdelat en flygskrift, med hvilken intet ondt blef funnet, ; emot lag och rätt dömd till 8 dagars fängelse. Hur står det till med borgerliga friheten under en sidan polisstyrelse, isynnerhet då den offentliga makten blir allt fräckare, cch ingen vågar öppet tadla dylika tilltag. Det är icke värdt att tala om appellen till de öfre myndigheterna, då dessa taga de lägre under armarne och merendels gifva borgaren orätt. Hvad kan man väl vänta af dessa myndigheter i valtvister, der embetsmännen taga parti och skola döma öfver sina politiska: motståndares besvär, och detta i ett ögonblickj, då till och med kommunal-embetsmännen väljas efter sin politiska färg? Der sitta de herrar embetsmän, som vi äro vana att träffa i det fiendtliga lägret. Men äfven utsigten till militärisk exekution och upprorsakten fattades icke i Heidelberg; Mannheimerscenen skulle der förnyas, om än efter förminskad skala. Då på högre befallning valkommissionen och främst dess ordförande antyddes att uppvisa valsedlarna, så hotades de icke blott med det skarpt utrustade gensdarmeriet, utan äfven med regementer från Mannheim. Militärpolis och en polisembetsman med upprorsakten inträdde i rådsrummet, der borgmästaren satt i all frid med sina rådmän. Intet spår af uppror i salen, ingen folksamling på gatan. I stället att annorstädes militirmakten hålles aflignad från valförrättningarne, drog man här fram med gensdarmeriet och upprorsakten, och veten J mot hvem? Mot hvem? Mot den åldrige Winters ärevördiga hufvud (djup rörelse). Tron ej, M. H., att min framställning af dessa misstag härleder sig från minsta retade sinnesstämning å min sida. Nej, M. H., genom dem gör jag, i min egenskap af I:beral, en verklig vinst, likasom alla liberala, och liberalismen öfver hufvud; vår sak äger ej bättre befrämjare än Hrr von Blittersdorff, von Uria, Men för regeringen kan tue förut ministeriella annat än högst äfventyrligt, att hennes egna embetsmän väcka missnöje mot henne, cch låta henne synas i en grundlagsvidrig, förhatlig eller till och med löjlig ställning. Denna missgynnande tankå, alstrad genom embetsmän, lika auktoriteterna i Heidelberg, förstärkes ytterligare, när man upptäcker att de öfverallt lemna utan minsta anmärkning hvad som verkligen motverkar den moraliska aktningen för styrelsen och skadar medborgarens moralitet; ja, än värre, när de oftast synas befrämja och gynna det. J veten, att knappast något val kommer i fråga bland oss, utan att åtföljas af rykten om löften och hotelser, oförenliga med rättskänsla cch grundlag, — hotelser och löften om befordringar och afsättningar, om väganläggningshjelp, om utnämningar till underordnade platser vid embetsverk och domstolar, — och att för dessa förespeglingar beskyllas högt uppsatta personer. Det vore väl styrelsens heligaste pligt alt, såsom smädelser emot thronens eller embetsmäns heder, låta åtala och bestraffa så skändliga rykten. Hundratals andra genom polisinqvisition och åklagaremakt påbegynta processer kunde lämpligen få förfalla; hvaremot ett eller annat åtal af förstnämnda slag skulle blifva oberäkneligt välgörande och undanrödja hela denna hädelse. Men, så som förhållandet nu är, stadnar den qvar; mången medborgare tror på styrelsens oredlighet och låter skräma eller muta sig, i tanka att sålunda icke motsätta sig hennes åsigter. Tillåten mig slutligen vidröra den bedröfliga hätskhet och förföljelseanda, som statspolisen såtit komma sig till last. i afcaenda nå Joan