haft ett samtal, som öfverändakastat alla hans
förslag, och ehuru hon tyckte mycket om lust-
farter och omelette soufflee, ehuru hon dittills
gynnat Gideons frieri, hade hon likväl nu tagit
det parti, att aflägsna denne suckande olycks-
fogel, som icke mera passade henne till man
åt dottren. Hon lät derföre Gideon förstå, att
det var sent och att hon skulle stänga sitt ma-
gasin, och hon bad honom lemna dem.
— Men mamma ... började Clarisse, som
icke begrep denna hos fru Amelin ovanliga
stränghet.
— Tig hon, mamsell, och stäng boden, sva-
rade modren sträft.
— Jag skall hjelpa Clarisse, sade Gideon.
— Alls inte, svarade fru Amelin; vi behöfva
icke någon hjelp, och minst eder.
— Hvad bar ni gått öfver för ondt gräs i
dag, svärmor? sade ypglingen, uppbrusande, och
slog med sitt ridspö häftigt i disken.
— Ingen våldsamhet, min herre!
5 Vid dessa ord, som uttalades med vrede, blef
Gideon helt försagd, och ett par tårar fuktade
Clarisses ögonlock. Men som ynglingen hvar-
ken saknade omdöme eller klokhet, beslöt han
möta henne med artighet och moderation.
— Det är, tänkte ban, några ledsamma ny-
heter, som stött tillsammans; någon af hennes
gäldenärer skall kanhända tvinga henne till
konkurs, och den der herrn, som hon nyss ta-
lade vid, var kanhända en vaktmästare.
Han strök sina mustascher och påtog sig en
min lika artig, som fru Amelins var sträf och
obehaglig.
— Jag lyder er, svärmor, sade han; frukta
intet, ni skall aldrig bafva något våld att be-
fara från er son... Adiö således, tills i mor-
gon .... Saint Cloud! Saint Cloud! tillade han,
i det han härmade Kuku-konduktörens skrä-
nande röst, Saint Cloud! det är öfverenskommet.
Derefter tog han Clarisses hand och kysste