DELENDA EST CARTHAGO,.
Uti Allehanda för i förrgår lästes en artikel
föranledd af det myckna ropet på vissa håll öf
ver det uttryck hr expeditionssekretaren Richer
haft i ett af Portföljens utgifvare uppsnappadt bre
att man om ståndsrepresentationen idkeligen bord
säga som Cato: delenda est Carthago, och hvilke
är så förtjenstfull, att vi derur meddela följand
utdrag:
Det är det stackars Carthago,som satt herrarne
en sådan bäfvan. Cato är icke deras hjelte. Dei
gamle republikanen skrämmer dem ännu i grafven
och bara hr Richert nämnde hans namn, så var de
som en basunstöt till yttersta domen. Men gubber
var ändå en ganska god aristokrat och hela han:
samtid ansåg hans nit och ifver såsom ett uttryck a
den varmaste patriotism. Ingen i hela rådet trodde
att han var jesuit; ty den saken fanns väl äfven då
skulle vi tro, fastän dess moderna benämning är a
ett sednare datum. Eiler månne icke den läran, at!
ändamålet helgar medlen, är äldre, än Ignoatius Lo.
yola? — Hvar och en tyckte deremot, att Catos ar-
gument var tillräckligt bevisande och öfvertygande
och ingen förebrådde honom hans korta orakelspråk
Hvarföre? Jo, hvarje romare tänkte som han; fruk-
tan för Carthago var allmän i hela Rom. Kriger
och farorna och de offentliga talen hade tillräckligt
öfvertygat alla. När ordet Carthago uttalades, så
såg hvar och en i föreställningen alla vådorna af et!
tillkommande krig; buru de romerska armeerns
kunde bli slagna, en ny Hannibal tåga öfver Alperna
och närma sig till Roms portar, och huru ändtligen
den stolta verldsherrskarinnan blef eröfrad och för-
vandlad till ruiner.
Är det icke så med alla våra begrepp? De om-
fatta hvart soch ett en oändlig mängd relativa för-
hållanden i lifvet och man behöfver blott nämna et:
sådant ord, för att öppna en utsigt snart sagdt ör.
ver en hel verld. Så är det t. ex. med dygd, pligt
fosterlandskärlek, ära, gudsfruktan e. Huru myc:
ket innefattar icke hvart och ett af dessa ord ut
sig, och föreställningen om hela denna mångfald fram:
blixtrar i själen, då man blott hör det allmänna nam-
net, som betecknar densamma. År det en jesuitism
att bittida och sent upprepa, att menniskan bör vara
god och dygdig? Eller att hvar och en bör älska
sitt fädernesland och ära och frukta Gud öfver all
ting? Ar det icke på samma sätt med den borger-
liga friheten? Om man i århundraden kämpat med
en fördomsfull aristokrati; om man i tal och skrift
utvecklat den politiska frihetens sanna begrepp; om
man hvarje stund är redobogen att sammandrabba
med sina privilegierade motståndare; om den all-
männa opinionen redan svänger sin mäktiga glafven
öfver ståndsfördomarna och bördsanspråken, skall man
icke då få beteckna hela den gamla samhällssurde-
gen med ett enda namn och väcka den slumrande
besinningen till känsla af sin pligt med det betydel-
sefulla utropet: bort med ståndsrepresentationen! Har
någon stor id haft någon framgång i verlden, utan
ett idkeligt inskärpande af dess sanning och kraft
hos alla, som man velat uppväcka till handling, verk-