DELENDA EST CARTHAGO,. Uti Allehanda för i förrgår lästes en artikel föranledd af det myckna ropet på vissa håll öf ver det uttryck hr expeditionssekretaren Richer haft i ett af Portföljens utgifvare uppsnappadt bre att man om ståndsrepresentationen idkeligen bord säga som Cato: delenda est Carthago, och hvilke är så förtjenstfull, att vi derur meddela följand utdrag: Det är det stackars Carthago,som satt herrarne en sådan bäfvan. Cato är icke deras hjelte. Dei gamle republikanen skrämmer dem ännu i grafven och bara hr Richert nämnde hans namn, så var de som en basunstöt till yttersta domen. Men gubber var ändå en ganska god aristokrat och hela han: samtid ansåg hans nit och ifver såsom ett uttryck a den varmaste patriotism. Ingen i hela rådet trodde att han var jesuit; ty den saken fanns väl äfven då skulle vi tro, fastän dess moderna benämning är a ett sednare datum. Eiler månne icke den läran, at! ändamålet helgar medlen, är äldre, än Ignoatius Lo. yola? — Hvar och en tyckte deremot, att Catos argument var tillräckligt bevisande och öfvertygande och ingen förebrådde honom hans korta orakelspråk Hvarföre? Jo, hvarje romare tänkte som han; fruktan för Carthago var allmän i hela Rom. Kriger och farorna och de offentliga talen hade tillräckligt öfvertygat alla. När ordet Carthago uttalades, så såg hvar och en i föreställningen alla vådorna af et! tillkommande krig; buru de romerska armeerns kunde bli slagna, en ny Hannibal tåga öfver Alperna och närma sig till Roms portar, och huru ändtligen den stolta verldsherrskarinnan blef eröfrad och förvandlad till ruiner. Är det icke så med alla våra begrepp? De omfatta hvart soch ett en oändlig mängd relativa förhållanden i lifvet och man behöfver blott nämna et: sådant ord, för att öppna en utsigt snart sagdt ör. ver en hel verld. Så är det t. ex. med dygd, pligt fosterlandskärlek, ära, gudsfruktan e. Huru myc: ket innefattar icke hvart och ett af dessa ord ut sig, och föreställningen om hela denna mångfald fram: blixtrar i själen, då man blott hör det allmänna namnet, som betecknar densamma. År det en jesuitism att bittida och sent upprepa, att menniskan bör vara god och dygdig? Eller att hvar och en bör älska sitt fädernesland och ära och frukta Gud öfver all ting? Ar det icke på samma sätt med den borgerliga friheten? Om man i århundraden kämpat med en fördomsfull aristokrati; om man i tal och skrift utvecklat den politiska frihetens sanna begrepp; om man hvarje stund är redobogen att sammandrabba med sina privilegierade motståndare; om den allmänna opinionen redan svänger sin mäktiga glafven öfver ståndsfördomarna och bördsanspråken, skall man icke då få beteckna hela den gamla samhällssurdegen med ett enda namn och väcka den slumrande besinningen till känsla af sin pligt med det betydelsefulla utropet: bort med ståndsrepresentationen! Har någon stor id haft någon framgång i verlden, utan ett idkeligt inskärpande af dess sanning och kraft hos alla, som man velat uppväcka till handling, verk