EN ROMAN UR DET VERKLIGA LIFVET. Uti Dagbladet för i dag läses följande: En piga, vid namn Margaretha Svärd, hade fatt: häftig kärlek till en ung dräng, hennes tjenstekamr: j samma hus här i staden. Drängen kände likvi ingen böjelse att besvara hennes ömma låga, oc lärer äfven, då hon varit för mycket efterhängser låtit henne förstå att någon närmare förbindelse der imellan aldrig kunde ega rum. Hennes förtvifla häröfver lärer varit så stor, att den blifvit bemärk af det öfriga husfolket, och deras gemensamma hus bonde skall till och med funnit sig föranlåten at göra henne föreställningar engående hennes beteende Hennes passion var likväl för mycket glödande fö att kunna dämpas eller mildras af sådane medel Hon tillät den väl icke ytterligare att utbryta, mel kunde dock icke hindra dess fortfarande. I tisdag afton vidtalade hon drängen att få åtfölja honom di han skulle nattfodra husbondens hästar. Dränge hade väl helst sett om han blifvit utan hennes säll skap, men, med kännedom om hennes lynne, och fö! att undvika ytterligare uppträden, tillät han bennt att följa med till stallet, beläget å Södermalm och ett godt stycke från deras gemensamma hemvist Under det han var sysselsatt med hästarnas skötsel stod hon i dörren till stallet. När han slutat sins göromål, tog hon honom under armen och började att öfvertala honom att gå med till Kungsbacken. Härtill var drängen icke böjd, utan sade sig ämns gå hem, För att afböja detta tillegnade hon sig nycklarne till stallet, så snart de närmade sig till deras hemvist, samt skyndade förut och lade dem innanföre porten till huset. Derefter begåfvo de sig framåt Skeppsbron till Slottsbacken, men på uppmaning af drängen, som förebar trötthet, vände de om samma väg tilibaka. Anyo anlände till sitt hemvist yttrade drängen afsigt att gå in, men sådant afböjdes af pigan, som skyndade förut till porten och hindrade påbultning af densamma, hvilken under tiden blifvit stängd. Karlen beklagade sig vara törstig, och hade förty behof att gå in, men flickan menade att vatten fanns i brunnen utanför stadshuset. Hon får honomaock med sig dit, och sedan han med bjelp af sin mössa släckt törsten och en god stund hyilat på en afsatlts vid pumpen, ätervände de för att begifva sig hem. Detta blef likväl icke eller af denna gång, utan i stället öfvertalades drängen att följa henne ned i den så kallade lutfiskgången. Här yttrade hon sin afsigt att förkorta sitt lif, och önskade alt sådant måtte ske i drängens sällskap. Det vore, försäkrade hon, så ljuft att dö i famnen på den man älskar. Drängen var likväl af en annan tanka, och förklarade bestämdt att han icke vore fallen för att 8å plötsligt skiljas vid lifvet. Flickan började derpå Itt upplösa åtskilliga böner, och förmälde huruledes hon såg himmelen för sig öppen, samt sökte ånyo alt beveka drängen att göra sällskap. Du ser, yttrade hon, pekande utåt de skummande vägorna, att vär brudsäng är bäddad; följ mig nu. Härpå tog on drängen om lifvet och sökte att få honom med. Lyckligtvis hade han fattat tag uti en stolpe, och kunde sålunda, med hopp om fremgång, streta emot, huru hon, såsom ovanligt stor och stark, gjorde åtkilliga försök att få honom lös. Slutligen lyckades let honom att komma undan och han skyndade upp å gatan till hörnet af slagtarhuset. Sedan han stått ler en stund, närmade han sig åter till det vid gaan mot sjön uppsatta jernstaketet, och derifrån benärkte han att flickan från bron hoppade ut i sjön. Ian hörde henne icke yttra annat än ett ljud, som jan förmodade hade afseende på kölden i vattnet. Jerpå skyndade han ned, för att om möjligt söka ädda henne, men förgäfves, emedan hon fördes af trömmen ut i sjön och de vid bron liggande båtar unnos festlästa. Slutligen och sedan han sett henne junka under vattnet, aflägsnade han sig och tog altqverier hos cn anhörig till följande morgonen, å han anmälte händelsen. Flickans döda kropp är nnu icke igenfunnen.