EN ROMAN UR DET VERKLIGA LIFVET.
Uti Dagbladet för i dag läses följande:
En piga, vid namn Margaretha Svärd, hade fatt:
häftig kärlek till en ung dräng, hennes tjenstekamr:
j samma hus här i staden. Drängen kände likvi
ingen böjelse att besvara hennes ömma låga, oc
lärer äfven, då hon varit för mycket efterhängser
låtit henne förstå att någon närmare förbindelse der
imellan aldrig kunde ega rum. Hennes förtvifla
häröfver lärer varit så stor, att den blifvit bemärk
af det öfriga husfolket, och deras gemensamma hus
bonde skall till och med funnit sig föranlåten at
göra henne föreställningar engående hennes beteende
Hennes passion var likväl för mycket glödande fö
att kunna dämpas eller mildras af sådane medel
Hon tillät den väl icke ytterligare att utbryta, mel
kunde dock icke hindra dess fortfarande. I tisdag
afton vidtalade hon drängen att få åtfölja honom di
han skulle nattfodra husbondens hästar. Dränge
hade väl helst sett om han blifvit utan hennes säll
skap, men, med kännedom om hennes lynne, och fö!
att undvika ytterligare uppträden, tillät han bennt
att följa med till stallet, beläget å Södermalm och
ett godt stycke från deras gemensamma hemvist
Under det han var sysselsatt med hästarnas skötsel
stod hon i dörren till stallet. När han slutat sins
göromål, tog hon honom under armen och började
att öfvertala honom att gå med till Kungsbacken.
Härtill var drängen icke böjd, utan sade sig ämns
gå hem, För att afböja detta tillegnade hon sig
nycklarne till stallet, så snart de närmade sig till
deras hemvist, samt skyndade förut och lade dem
innanföre porten till huset. Derefter begåfvo de sig
framåt Skeppsbron till Slottsbacken, men på uppma-
ning af drängen, som förebar trötthet, vände de om
samma väg tilibaka. Anyo anlände till sitt hemvist
yttrade drängen afsigt att gå in, men sådant afböjdes
af pigan, som skyndade förut till porten och hin-
drade påbultning af densamma, hvilken under tiden
blifvit stängd. Karlen beklagade sig vara törstig, och
hade förty behof att gå in, men flickan menade att
vatten fanns i brunnen utanför stadshuset. Hon får
honomaock med sig dit, och sedan han med bjelp
af sin mössa släckt törsten och en god stund hyilat
på en afsatlts vid pumpen, ätervände de för att be-
gifva sig hem. Detta blef likväl icke eller af denna
gång, utan i stället öfvertalades drängen att följa
henne ned i den så kallade lutfiskgången. Här ytt-
rade hon sin afsigt att förkorta sitt lif, och önskade
alt sådant måtte ske i drängens sällskap. Det vore,
försäkrade hon, så ljuft att dö i famnen på den man
älskar. Drängen var likväl af en annan tanka, och
förklarade bestämdt att han icke vore fallen för att
8å plötsligt skiljas vid lifvet. Flickan började derpå
Itt upplösa åtskilliga böner, och förmälde huruledes
hon såg himmelen för sig öppen, samt sökte ånyo
alt beveka drängen att göra sällskap. Du ser, ytt-
rade hon, pekande utåt de skummande vägorna, att
vär brudsäng är bäddad; följ mig nu. Härpå tog
on drängen om lifvet och sökte att få honom med.
Lyckligtvis hade han fattat tag uti en stolpe, och
kunde sålunda, med hopp om fremgång, streta emot,
huru hon, såsom ovanligt stor och stark, gjorde åt-
killiga försök att få honom lös. Slutligen lyckades
let honom att komma undan och han skyndade upp
å gatan till hörnet af slagtarhuset. Sedan han stått
ler en stund, närmade han sig åter till det vid ga-
an mot sjön uppsatta jernstaketet, och derifrån be-
närkte han att flickan från bron hoppade ut i sjön.
Ian hörde henne icke yttra annat än ett ljud, som
jan förmodade hade afseende på kölden i vattnet.
Jerpå skyndade han ned, för att om möjligt söka
ädda henne, men förgäfves, emedan hon fördes af
trömmen ut i sjön och de vid bron liggande båtar
unnos festlästa. Slutligen och sedan han sett henne
junka under vattnet, aflägsnade han sig och tog
altqverier hos cn anhörig till följande morgonen,
å han anmälte händelsen. Flickans döda kropp är
nnu icke igenfunnen.