ligen, att de kommit till samma åsigter i afseende F
spanmålslagarne, som föreningen emot dessa laga
i många år stridt för, eller att dessa lagar bord
helt och hållet upphäfvas. Detta verkade elel
triskt på allmänna sinnesstämningen, och gaf öka
kraft och liflighet åt folkmötena och pressens di:
kussioner. Peel, hvars statsmannablick räcker c
jemförligt längre än Wellingtons och pluraliteter
af hans kolleger, såg att en kris i frågan inträd
som fordrade afgörande bandling, och att det nt
mera var omöjligt för hvilken minister som hels
att längre upprätthålla spanmåls-monopolet få
Possessionaterna. Det lyckades honom slutlige
att härom öfvertyga hertigen af Wellington, oc
i en kabinettskonselj, som hölls d. 2 dennes, be
slöts att parlamentet skulle sammankallas tidi;
i Januari, och att hertigen af Wellington i O
verkuset och Sir Robert Peel i Underhuset skull
föreslå och genomdrifva spanmålslagarnas upphä
vande. Det var efter denna konselj, som Time
för den 4 innehöll den förut nämnda uppgifte
om ett dylikt beslut af ministrarne, hvari denn
tidning således hade fullkomligen rätt. Men s2
ken hade icke förr blifvit bekant genom Time
förrän en hop af Lorderne i Öfverhuset, hvilk
hafva hertigen af Wellington till fullmäktig de
(vote by proxy), vände sig till honom med före
ställningar och förebråelser, och hotade att frår
taga honom sina fullmakter. Detta verkade s
på den numera ålderstigne mannen, hvilken sjelfv
Napoleon på sin tid ej förmådde skrämma, a
han återtog det löfte, ban gifvit Peel. Denne ir
såg nu, att ingenting annat för honom återstoc
än att lemna makten i andra händer, och sor
premierministerns afgång i England vanligen ha
till följe hela kabinettets upplösning, så beslöt
ministrarne, att allesaraman nedlägga sina embe
ten. Så snart detta beslut var fattadt, begaf si
genast Sir Robert Peel till drottningen, som fö
närvarande vistas på öu Wight, och underrättad
henne på förband derom. Sedermera inställd
sig den 140 de fleste af kabinettsministrarne (9:
42) personligen hos Hennes Maj:t, och tillkänna
gåfvo formligen sitt beslut att resignera. Drot
ningon emotiog samtligas demission; och hade så
lunda den Peelska ministeren en ända.
Då Peel, såsom nyss nämndes, ensam uppvak
tade Drottningen och underrättade henne om k?
binettets beslut att resignera, rådde han henn
att, för det nya kabinettets bildande, vända si
till Lord John Russel, anföraren för Whigpartic
i Underhuset. Drottningen skref i följd häraf e
egenhändigt bref till Lord John, hvilket med ku
rir afgick till Edinburgh, der Lorden då vistades
Efter sin återkomst till London, hade han d. 4
på f. m. ett snmtal med Peel, som räckte e
timma, hvarefter han skyndade till Wight, fö
att uppvakta Drottningen. Om aftonen återvänd
han till London, försedd med uppdrag af H
Maj:t, att sammansätta den nya ministeren.
På den korta tid, som förflutit emellan Lor
Russels återkomst från Wight och postens afgånp
från London d. 12, hade de ministeriella arran
gementerne naturligtvis ej ännu hunnit fullbordas
och man hade således ej annat än rykten att håll:
sig till i afseeude på den blifvande ministeren
sammansättning. Denna uppgafs imedlertid tem
ligen allmänt sålunda:
Lord John Russell förste Lord af skattkamma
ren (premierminister); Lord Cottenham lordkan
sler; Lord Palmerston utrikesminister; Lord Mor
pelh inrikesminister; Lord Grey kolonialminister
Hr Baring skattkammarkansler; Lord Minto för.
ste lord af amiralitetet; markis Landsdown pre.
sidenti hemliga rådet. Till vicekonung i Ir
land ansågs markisen af Normanby bestämd, oct
Lord Clarendon troddes komma att emottaga am
bassadörsposten i Paris, efter gamle Lord Cowley
Wellingtons broder.
Att Lord John Russell kommer att i parlamen
tet föreslå spannmålslagarnes upphäfvande, lide
intet tvifvel; ty i England står den offentlig
mannen fast vid sin förklaring, och Lorden ha
redan, innan han blef minister, afgifvit en gansk
bestämd i denna fråga. Men om han förmår ge
nomdrifva denna stora åtgärd utan parlamente
upplösning och väljandet af ett nytt, kan enda:
tiden visa. Morning Chronicle yttrar, att enthv
siasmen öfver utsigten att bli af med de förtryc
kande spanmålslagarne är ganska stor, och liflig
påminner om sinnesstämningen nyss före reform
billens genomdrifvande. Det blir folkkraften, sor
ministrarne få stödja sig på, om Tories skull
visa sig alltför hårdnackade och omedgörlig: