ligen, att de kommit till samma åsigter i afseende F spanmålslagarne, som föreningen emot dessa laga i många år stridt för, eller att dessa lagar bord helt och hållet upphäfvas. Detta verkade elel triskt på allmänna sinnesstämningen, och gaf öka kraft och liflighet åt folkmötena och pressens di: kussioner. Peel, hvars statsmannablick räcker c jemförligt längre än Wellingtons och pluraliteter af hans kolleger, såg att en kris i frågan inträd som fordrade afgörande bandling, och att det nt mera var omöjligt för hvilken minister som hels att längre upprätthålla spanmåls-monopolet få Possessionaterna. Det lyckades honom slutlige att härom öfvertyga hertigen af Wellington, oc i en kabinettskonselj, som hölls d. 2 dennes, be slöts att parlamentet skulle sammankallas tidi; i Januari, och att hertigen af Wellington i O verkuset och Sir Robert Peel i Underhuset skull föreslå och genomdrifva spanmålslagarnas upphä vande. Det var efter denna konselj, som Time för den 4 innehöll den förut nämnda uppgifte om ett dylikt beslut af ministrarne, hvari denn tidning således hade fullkomligen rätt. Men s2 ken hade icke förr blifvit bekant genom Time förrän en hop af Lorderne i Öfverhuset, hvilk hafva hertigen af Wellington till fullmäktig de (vote by proxy), vände sig till honom med före ställningar och förebråelser, och hotade att frår taga honom sina fullmakter. Detta verkade s på den numera ålderstigne mannen, hvilken sjelfv Napoleon på sin tid ej förmådde skrämma, a han återtog det löfte, ban gifvit Peel. Denne ir såg nu, att ingenting annat för honom återstoc än att lemna makten i andra händer, och sor premierministerns afgång i England vanligen ha till följe hela kabinettets upplösning, så beslöt ministrarne, att allesaraman nedlägga sina embe ten. Så snart detta beslut var fattadt, begaf si genast Sir Robert Peel till drottningen, som fö närvarande vistas på öu Wight, och underrättad henne på förband derom. Sedermera inställd sig den 140 de fleste af kabinettsministrarne (9: 42) personligen hos Hennes Maj:t, och tillkänna gåfvo formligen sitt beslut att resignera. Drot ningon emotiog samtligas demission; och hade så lunda den Peelska ministeren en ända. Då Peel, såsom nyss nämndes, ensam uppvak tade Drottningen och underrättade henne om k? binettets beslut att resignera, rådde han henn att, för det nya kabinettets bildande, vända si till Lord John Russel, anföraren för Whigpartic i Underhuset. Drottningen skref i följd häraf e egenhändigt bref till Lord John, hvilket med ku rir afgick till Edinburgh, der Lorden då vistades Efter sin återkomst till London, hade han d. 4 på f. m. ett snmtal med Peel, som räckte e timma, hvarefter han skyndade till Wight, fö att uppvakta Drottningen. Om aftonen återvänd han till London, försedd med uppdrag af H Maj:t, att sammansätta den nya ministeren. På den korta tid, som förflutit emellan Lor Russels återkomst från Wight och postens afgånp från London d. 12, hade de ministeriella arran gementerne naturligtvis ej ännu hunnit fullbordas och man hade således ej annat än rykten att håll: sig till i afseeude på den blifvande ministeren sammansättning. Denna uppgafs imedlertid tem ligen allmänt sålunda: Lord John Russell förste Lord af skattkamma ren (premierminister); Lord Cottenham lordkan sler; Lord Palmerston utrikesminister; Lord Mor pelh inrikesminister; Lord Grey kolonialminister Hr Baring skattkammarkansler; Lord Minto för. ste lord af amiralitetet; markis Landsdown pre. sidenti hemliga rådet. Till vicekonung i Ir land ansågs markisen af Normanby bestämd, oct Lord Clarendon troddes komma att emottaga am bassadörsposten i Paris, efter gamle Lord Cowley Wellingtons broder. Att Lord John Russell kommer att i parlamen tet föreslå spannmålslagarnes upphäfvande, lide intet tvifvel; ty i England står den offentlig mannen fast vid sin förklaring, och Lorden ha redan, innan han blef minister, afgifvit en gansk bestämd i denna fråga. Men om han förmår ge nomdrifva denna stora åtgärd utan parlamente upplösning och väljandet af ett nytt, kan enda: tiden visa. Morning Chronicle yttrar, att enthv siasmen öfver utsigten att bli af med de förtryc kande spanmålslagarne är ganska stor, och liflig påminner om sinnesstämningen nyss före reform billens genomdrifvande. Det blir folkkraften, sor ministrarne få stödja sig på, om Tories skull visa sig alltför hårdnackade och omedgörlig: