ren i Linköping Gnospelius, expeditions-chefen Normelin samt kormästaren Wickström. Till utländsk associ af akademien valdes instrumentmakaren i Dresden Wiesner. (Insändt.) HERR STATSRÅDET WERN OCH TIDNINGARNA Under denna rubrik innehåller tidningen Dagen för d. 45 December en artikel, som under antaget sken af lugn och besinning återupprepar de pasqvinader, hvilka af portföljförfattaren blifvit utkastade mot Hr statsrådet W. och hvilka sedermera blifvit af så väl yttersta högra, som yttersta venstra sidans organer flitigt varierade. Man frågar sig härvid naturligtvis: hvad är meningen — hvad vill man egentligen hr Wern? Svaret ligger ingalunda aflägset: man vill hafva honom skiljd från Konungens konselj. Och hvarföre? Jo, emedan han antages representera irådkammaren den moderatprogressiva riktning, som på intet vis kan tålas, hvarken af de ultra konservativa, hvilka sträfva att återföra samhället till medeltidens institutioner, eller af de ultra radikale, hvilka endast i republikanska hvälfningar erkänna ett framskridande. Man har förekastat hr W., att han 4834 tillhörde oppositionen; att han likväl då icke stod i första ledet; att han 41840 undandrog sig deltagandet i den skarpare partlistriden; att han, i förening med flera konseljledamöter, vid inträdet i konseljen 4844 blef af Aftonbladet karakteriserad såsom ,icke uteslutande konservativ,, och slutligen, att han nu af de progressiva tidningarne tages i försvar, då han af de ytterliga anfalles med vapen, hvilka icke hemtats från det rätta stridsfältet — politiken — utan från privatlifvet, hvarest enskild afund och skadelystnad alltid stå till hands emot en verksam man. Hvad har man nu härmed ådagalagt, om icke, att det är just den moderatprogressiva riktningen, som finnes förhatlig och som man i hr W:s person vill se korsfäst och! begrafven, på det partiernas spelrum icke må från sansningens område och inflytande lida intrång. Men då man härvid uteslutande tagit hr W. för hufvudet, så har man mycket illa följt den nyare regimens handlingssätt i allmänhet, om man nemligen inbillar sig, att detta handlingssätt skulle kunna erhålla någon annan riktning genom br W:s frånskiljande. Regimens riktning förestafvas nemligen af tidens kraf, icke af de figurerande persohligheternas mer eller mindre betydelselösa egenheter. Derföre är ock möj-! ligt, ja till och med troligt, att inom nuvarande konselj kan finnas en större enstämmighet, än man vid dess första uppsättning kunde taga för gifven och än vi, som stå utanföre, kunna vid de mindre bestyrens skärskådande sanningsenligt bedöma. Det gilves i hvarje tid något, som måsle fram; något, som miste genomlefvas, pröfvas, luttras och hvars för mensklighetens högre bestämmelser otjenliga beståndsdelar måste bortkastas, men deremot de ädla och nyttiga bibehållas och beredas inträde i serien af en fortgående kultur. Från den inre sidan betraktadt, utgöres detta något af ider; från den yttre af sådana förhållanden, som röra det praktiska i sambhällslifvet. Ideerna öfvergå i principer, principerna lefva i personer och kor; orationer (kollektiva personligheter) och dessa representera sålunda i det yttre blott ider, som skola luttras. Ideen om medelklassens inträde till sambällsgiltighet har redan länge varit till sin riktighet erkänd. Praktiskt har den ock flerstädes gjort sig gällande; i Sverge dock hitintills blott ofullständigt. Den så kallade ståndspersonsklassens inträde i representationen — och dermed alla ofrälse embetsoch tjenstemäns — är hvad som fordras till fullständigandet. Men ej bou i representalionen skulle denna klass erkännas; den skulle äfven — såsom sådan — erkännas kompetent till samhällets högre funktioner i öfrigt, för såvidt sådant kunde gagna samhället under dess sträfvande till inre och ytire förkofran. Härifrån de ofrälse statsråden, och sednast hr Wern. Hvarken mer eller mindre är han, är ett uttryck af den id om medelklassens admitterande jemväl till de högre samhällsvärfven, som tiden fordrat att se verkliggjord. Redan sorteringen till progressiv, eller icke progressiv, är i sjelfva verket en underordnad sak. Stridens frö ligger djupare. Mången har ej ännu erkänt ståndspersonsklassens fullkomliga samhällisdelaktighet. Derom är striden. Och klart är, att denna strid nu måste blifva afgörande, då man har för ögonen allt annat, som dermed står i mer eller mindre sammanhang. Alla vapen, äfven de oädl!a, framdragas till be( ke — —-— ( CA AR KD KK EK R me FA AA -— An Jm ÅR BA KA fr FM TT 0 HG ro gagnande. Författare, sådana som Portefeuillens, träda i verksamhet. Den person, i hvilken denl fiendtliga iden är representerad, måste nedskjutass. Hr W. är den sannskyldige; han står först på proskriptionslistan. Stupar han, så våga ej många följa hans stråt. Men vi, som redan erkänt och göra anspråk på den odlade intelligensens rätt till full samhällsdelaktighet, under hvad yttre klassform han ock må hafva banat sig väg, vi hålla br W-. räkning för det han icke undandragit sig den höga kallelse, som fört honom i den hetaste elden och gjort honom till föremål för det häftigaste anfallet. Vi hoppas och tro, att segren ändock till slut skall blifva vår, och vi tro i afseende på hr W., att just den mode1atr och lugna stråt, han följer, är såväl för oss som för samhället den nyttigaste. Men skulle me 2 4 a RN