ren i Linköping Gnospelius, expeditions-chefen
Normelin samt kormästaren Wickström. Till ut-
ländsk associ af akademien valdes instrumentma-
karen i Dresden Wiesner.
(Insändt.)
HERR STATSRÅDET WERN OCH TID-
NINGARNA
Under denna rubrik innehåller tidningen Dagen
för d. 45 December en artikel, som under an-
taget sken af lugn och besinning återupprepar de
pasqvinader, hvilka af portföljförfattaren blifvit
utkastade mot Hr statsrådet W. och hvilka se-
dermera blifvit af så väl yttersta högra, som yt-
tersta venstra sidans organer flitigt varierade.
Man frågar sig härvid naturligtvis: hvad är me-
ningen — hvad vill man egentligen hr Wern?
Svaret ligger ingalunda aflägset: man vill hafva
honom skiljd från Konungens konselj. Och hvar-
före? Jo, emedan han antages representera iråd-
kammaren den moderat- progressiva riktning, som
på intet vis kan tålas, hvarken af de ultra kon-
servativa, hvilka sträfva att återföra samhället till
medeltidens institutioner, eller af de ultra radi-
kale, hvilka endast i republikanska hvälfningar
erkänna ett framskridande. Man har förekastat
hr W., att han 4834 tillhörde oppositionen; att
han likväl då icke stod i första ledet; att han
41840 undandrog sig deltagandet i den skarpare
partlistriden; att han, i förening med flera kon-
seljledamöter, vid inträdet i konseljen 4844 blef
af Aftonbladet karakteriserad såsom ,icke ute-
slutande konservativ,, och slutligen, att han nu
af de progressiva tidningarne tages i försvar, då
han af de ytterliga anfalles med vapen, hvilka
icke hemtats från det rätta stridsfältet — politi-
ken — utan från privatlifvet, hvarest enskild af-
und och skadelystnad alltid stå till hands emot
en verksam man. Hvad har man nu härmed å-
dagalagt, om icke, att det är just den moderat-
progressiva riktningen, som finnes förhatlig och
som man i hr W:s person vill se korsfäst och!
begrafven, på det partiernas spelrum icke må
från sansningens område och inflytande lida in-
trång. Men då man härvid uteslutande tagit hr
W. för hufvudet, så har man mycket illa följt
den nyare regimens handlingssätt i allmänhet,
om man nemligen inbillar sig, att detta hand-
lingssätt skulle kunna erhålla någon annan rikt-
ning genom br W:s frånskiljande. Regimens rikt-
ning förestafvas nemligen af tidens kraf, icke af
de figurerande persohligheternas mer eller min-
dre betydelselösa egenheter. Derföre är ock möj-!
ligt, ja till och med troligt, att inom nuvarande
konselj kan finnas en större enstämmighet, än
man vid dess första uppsättning kunde taga för
gifven och än vi, som stå utanföre, kunna vid
de mindre bestyrens skärskådande sanningsenligt
bedöma. Det gilves i hvarje tid något, som må-
sle fram; något, som miste genomlefvas, pröfvas,
luttras och hvars för mensklighetens högre be-
stämmelser otjenliga beståndsdelar måste bortka-
stas, men deremot de ädla och nyttiga bibehållas
och beredas inträde i serien af en fortgående kul-
tur. Från den inre sidan betraktadt, utgöres
detta något af ider; från den yttre af sådana
förhållanden, som röra det praktiska i sambhälls-
lifvet. Ideerna öfvergå i principer, principerna
lefva i personer och kor; orationer (kollektiva per-
sonligheter) och dessa representera sålunda i det
yttre blott ider, som skola luttras. Ideen om
medelklassens inträde till sambällsgiltighet har re-
dan länge varit till sin riktighet erkänd. Prak-
tiskt har den ock flerstädes gjort sig gällande;
i Sverge dock hitintills blott ofullständigt. Den
så kallade ståndspersonsklassens inträde i repre-
sentationen — och dermed alla ofrälse embets- och
tjenstemäns — är hvad som fordras till full-
ständigandet. Men ej bou i representalionen
skulle denna klass erkännas; den skulle äfven —
såsom sådan — erkännas kompetent till samhäl-
lets högre funktioner i öfrigt, för såvidt sådant
kunde gagna samhället under dess sträfvande till
inre och ytire förkofran. Härifrån de ofrälse
statsråden, och sednast hr Wern. Hvarken mer
eller mindre är han, är ett uttryck af den id
om medelklassens admitterande jemväl till de
högre samhällsvärfven, som tiden fordrat att se
verkliggjord. Redan sorteringen till progressiv,
eller icke progressiv, är i sjelfva verket en un-
derordnad sak. Stridens frö ligger djupare. Mån-
gen har ej ännu erkänt ståndspersonsklassens full-
komliga samhällisdelaktighet. Derom är striden.
Och klart är, att denna strid nu måste blifva af-
görande, då man har för ögonen allt annat, som
dermed står i mer eller mindre sammanhang.
Alla vapen, äfven de oädl!a, framdragas till be-
( ke — —-— ( CA AR KD KK EK R
me FA AA -— An Jm ÅR BA KA fr FM
TT
0 HG ro
gagnande. Författare, sådana som Portefeuillens,
träda i verksamhet. Den person, i hvilken denl
fiendtliga iden är representerad, måste nedskju-
tass. Hr W. är den sannskyldige; han står först
på proskriptionslistan. Stupar han, så våga ej
många följa hans stråt. Men vi, som redan er-
känt och göra anspråk på den odlade intelligen-
sens rätt till full samhällsdelaktighet, under hvad
yttre klassform han ock må hafva banat sig väg,
vi hålla br W-. räkning för det han icke undan-
dragit sig den höga kallelse, som fört honom i
den hetaste elden och gjort honom till föremål
för det häftigaste anfallet. Vi hoppas och tro,
att segren ändock till slut skall blifva vår, och
vi tro i afseende på hr W., att just den mode-
1atr och lugna stråt, han följer, är såväl för oss
som för samhället den nyttigaste. Men skulle
me 2 4 a RN