git Rikets Ständers beslut, såsom ett sannt bevakande
af det allmännas, rätt förstådda, med oväld och fri-
modighet framlagda fördelar. Om privatbankernas
absoluta skadlighet är numera icke tid att tvista.
Men af den skada, de onekligen i vissa fall åstad-
kommit, anse vi oss berättigade att sluta, det åtmin-
stone den utsträckning, deras rörelse hittills haft,
ej kan fortfara, utan att blifva förderflig. De hafva
ledt till mängas öfverhandtagande skuldsättning, må-
hända äfven till ökad yppighet i lefnad och vingleri;
bvaremot det gagn, som det allmänna deraf hemtat
uti näringarnas påräknade förkofran, jemförelsevis
varit ringa, ocb ganska väl kan fortfarande vinnas
med den inskränkning Ständerna föreslagit.
Källan till detta onda har upprunnit ur falska
begrepp om penninpgecirkulationens natur. Vid rea-
lisationens verkställande hoppades man att silfver
verkligen skulle komma i omlopp, och att dermed
skulle bestridas ätminstone alla mindre liqvider. Det
förefaller icke svårt att inse huru vigtigt för ett
folks vänjande vid sparsamhet och enkelhet det må-
ste vara, att verkligt mynt i handel cirkulerar, och
denna fördel skulle Sverge hafva vunnit, så framt
icke privatbankerna mellankommit och i nästan o-
begränsad mängd ökat småsedelmassan, hvarigenom
silfvermyntet blifvit alldeles öfverflödigt och nästan
obegagnadt, äfvensom hankens sedlar i vissa orter
drifna ur rörelsen.
Skall man nu, genom bibehållande äfven af dessa
småsediar, se privatbankerna ej blott fortsätta, utan
ock mer och mer utvidga denna rörelse, hvilken
slutligen kommer att uttränga allt annat cirkulations-
medel? Detta lärer vara hufvudfrägan; ty någon
annan egentlig inskränkning i privatbankernas verk-
ningskrets är ju icke å bane bragt. Det djerfva
steg, om hvars vidtagande man synes tveka, är icke
mera genomgripande än så. Kan någon tvifla, att
det måste blifva välgörande i den ringa mån, det
kan komma att verka? Hvad som nu med lätthet
och med stöd af Rikets Ständers öpskan kan göras
möter kanbända en annan gång, då mera trängande
omständigheter fordra det, mångdubbla svårigheter.
Kan det då vara möjligt att man tvekar, huruvida
man skall våga vidtaga det nu?
a
— Uti tvänne serskilda till red. insända artiklar
klagas bittert öfver förment söl med afgörandet af
tvänne konkurstvister. Uti den ena frågas huru läng
tid skall erfordras att få slut och dom vid rådhus-
rätten i Stockholm, uti en konkurs af så enkel be-
skaffenhet, som bryggaren C. A. Schmidtes? Utom
det, att öfver femton, säger 15 månader redan pas-
pserat efter proklamadagen, hvilken tidsutdrägt är de-
;sto oförklarligare, som några betydligare anmärknin-
gar i afseende å fordringarnes bevakande icke lära
blifvit framställde, hvadan ock mundtliga förhör i
nanledning deraf icke eller varit af behofvet påkallade;
hafva gode män i allsköns maklighetlåtit oanmärkt,
ptill massans skada och förlust, fortfarande utgå den
böfverdrifna underhållskostnad af 5 riksdaler banko,
psom gäldenären dagligen fått räkna sig till godo,
och hvilken kostnad naturligtvis skall ofördelaktigt
inverka på och förringa den blifvande dividenden
för fordringsägarne. I första rummet torde veder-
,börande herr referent i målet anse sig pligtig att
härå lemna nöjaktigt svar.
Den andra artikeln angår den långsamma behand-
ling, hvilken brukspatron Joh. Norströms konkurs-
mål vid Götheborgs rådhusrätt röner genom det för-
hållande, att den först valde referenten, upphöjd till
ett högre embete, öfverlemnade målet till den i hans
ställe utkorade rådmannen herr Bagger, som, änskönt
nära ett år referent, ej skall vidgjort något det rin-
gaste, att främja till lagligt slut en sak, i hvilken in-
går ett belopp af öfver En miilion riksdaler, och som
rörer många hundrade menniskors egendom och väl-
färd, men likväl nu på fjerde året hvilar oafgjord i
första instansen
Författarne till dessa båda artiklar torde, om de
äro målsegare, lämpligast vända sig till justitiekans-
lersembetet, i fall sakerna förhålla sig så som här ä1
uppgifvet.
Uti ännu en annan artikel anmärkes såsom ett
drag af föga medlidsamhet, att en man, som har en-
treprenad å ett publikt byggnadsföretag vid äångfar-
tygshamnen å Riddarholmen, tager 4 skillingar i mä-
sterpenning af hvarje person, som der inställer sig till
arbetes erhållande. Red. har ej velat vägra att om-
nämna detta, men tror ej att sådant bestämdt kan
föras byggmästaren till last, så länge man ej vet på
hurudana vilkor han åtagit sig nämnde arbete. Upp:
bär han serskild aflöning derför, så är det visserliger
i hög grad orätt; har han deremot åtagit sig arbetet
på entreprenad, så kan han naturligtvis sjelf betinge
sina arbetslöner.