git Rikets Ständers beslut, såsom ett sannt bevakande af det allmännas, rätt förstådda, med oväld och frimodighet framlagda fördelar. Om privatbankernas absoluta skadlighet är numera icke tid att tvista. Men af den skada, de onekligen i vissa fall åstadkommit, anse vi oss berättigade att sluta, det åtminstone den utsträckning, deras rörelse hittills haft, ej kan fortfara, utan att blifva förderflig. De hafva ledt till mängas öfverhandtagande skuldsättning, måhända äfven till ökad yppighet i lefnad och vingleri; bvaremot det gagn, som det allmänna deraf hemtat uti näringarnas påräknade förkofran, jemförelsevis varit ringa, ocb ganska väl kan fortfarande vinnas med den inskränkning Ständerna föreslagit. Källan till detta onda har upprunnit ur falska begrepp om penninpgecirkulationens natur. Vid realisationens verkställande hoppades man att silfver verkligen skulle komma i omlopp, och att dermed skulle bestridas ätminstone alla mindre liqvider. Det förefaller icke svårt att inse huru vigtigt för ett folks vänjande vid sparsamhet och enkelhet det måste vara, att verkligt mynt i handel cirkulerar, och denna fördel skulle Sverge hafva vunnit, så framt icke privatbankerna mellankommit och i nästan obegränsad mängd ökat småsedelmassan, hvarigenom silfvermyntet blifvit alldeles öfverflödigt och nästan obegagnadt, äfvensom hankens sedlar i vissa orter drifna ur rörelsen. Skall man nu, genom bibehållande äfven af dessa småsediar, se privatbankerna ej blott fortsätta, utan ock mer och mer utvidga denna rörelse, hvilken slutligen kommer att uttränga allt annat cirkulationsmedel? Detta lärer vara hufvudfrägan; ty någon annan egentlig inskränkning i privatbankernas verkningskrets är ju icke å bane bragt. Det djerfva steg, om hvars vidtagande man synes tveka, är icke mera genomgripande än så. Kan någon tvifla, att det måste blifva välgörande i den ringa mån, det kan komma att verka? Hvad som nu med lätthet och med stöd af Rikets Ständers öpskan kan göras möter kanbända en annan gång, då mera trängande omständigheter fordra det, mångdubbla svårigheter. Kan det då vara möjligt att man tvekar, huruvida man skall våga vidtaga det nu? a — Uti tvänne serskilda till red. insända artiklar klagas bittert öfver förment söl med afgörandet af tvänne konkurstvister. Uti den ena frågas huru läng tid skall erfordras att få slut och dom vid rådhusrätten i Stockholm, uti en konkurs af så enkel beskaffenhet, som bryggaren C. A. Schmidtes? Utom det, att öfver femton, säger 15 månader redan paspserat efter proklamadagen, hvilken tidsutdrägt är de;sto oförklarligare, som några betydligare anmärkningar i afseende å fordringarnes bevakande icke lära blifvit framställde, hvadan ock mundtliga förhör i nanledning deraf icke eller varit af behofvet påkallade; hafva gode män i allsköns maklighetlåtit oanmärkt, ptill massans skada och förlust, fortfarande utgå den böfverdrifna underhållskostnad af 5 riksdaler banko, psom gäldenären dagligen fått räkna sig till godo, och hvilken kostnad naturligtvis skall ofördelaktigt inverka på och förringa den blifvande dividenden för fordringsägarne. I första rummet torde veder,börande herr referent i målet anse sig pligtig att härå lemna nöjaktigt svar. Den andra artikeln angår den långsamma behandling, hvilken brukspatron Joh. Norströms konkursmål vid Götheborgs rådhusrätt röner genom det förhållande, att den först valde referenten, upphöjd till ett högre embete, öfverlemnade målet till den i hans ställe utkorade rådmannen herr Bagger, som, änskönt nära ett år referent, ej skall vidgjort något det ringaste, att främja till lagligt slut en sak, i hvilken ingår ett belopp af öfver En miilion riksdaler, och som rörer många hundrade menniskors egendom och välfärd, men likväl nu på fjerde året hvilar oafgjord i första instansen Författarne till dessa båda artiklar torde, om de äro målsegare, lämpligast vända sig till justitiekanslersembetet, i fall sakerna förhålla sig så som här ä1 uppgifvet. Uti ännu en annan artikel anmärkes såsom ett drag af föga medlidsamhet, att en man, som har entreprenad å ett publikt byggnadsföretag vid äångfartygshamnen å Riddarholmen, tager 4 skillingar i mästerpenning af hvarje person, som der inställer sig till arbetes erhållande. Red. har ej velat vägra att omnämna detta, men tror ej att sådant bestämdt kan föras byggmästaren till last, så länge man ej vet på hurudana vilkor han åtagit sig nämnde arbete. Upp: bär han serskild aflöning derför, så är det visserliger i hög grad orätt; har han deremot åtagit sig arbetet på entreprenad, så kan han naturligtvis sjelf betinge sina arbetslöner.