ånger plågat mig, och återkommen hit -känne
jag det våra :mig omöjligt attilängre uthärda at
bo i samma stad, på samma gata som ni, uta;
att få meddela mig med er.
-;Säg mig hwad jag skall göra, för att finna nå
och försoning hos er för mitt begångna fel, ja;
är färdig att uppfylla allt hvad ni begär; lemn;
mig blott det hepp, att jag med tiden vågar nal
kas er som en vördnadsfull, oföränderligt tillgif
ven vän. Er ödmjukaste Charles Thornton.
M:r Thornton skuverterade sitt ibref- med ku
fört papper, förseglade det med ett pitschaft mec
sförgät-mig-ej uti, och sökte att förställa sin sti
på utanskriften, ty :han fruktade annars att få
sitt bref ouppbrutet tillbaka.
Med brinnande otålighet väntade han den föl
jande: morgonen, för att så tidigt som möjligt af
lemna brefvet. Sedan, för att förkorta tiden
besökte han några aflägset boende vänner. Sent
på afton kom han hem. Hans betjent, hvilken
m:r Therntons upprörda sinnesstämning ieke hade
undgått, betraktade honem bekymrad.
Är här bref till mig, frågade m:r Thornton
hastigt, och då betjenten nekade, gick han lång-
samt med nedslagen blick trappan uppför.
Tvenne dagar, hvilka tycktes m:r Thornton
som två evigheter, framskredo långsamt; ändtli-
gen på tredje morgonen hörde han tvenne ha-
stiga slag på perten, hvilka tillkännagålvo bref-
bärarens ankomst. Stormande slog hans. hjerta,
då betjenten gaf honom ett litet nätt bref, hvarpå
han igenkände miss: Bettys stil. Häftigt bröt han
det och läste:
Till Charles Thornton. Esq.
Ni frågar hvarigenom ni skulle kunna försona
mig. Det är icke vrede, som jag känner och bar
känt för: er. Ni har offentligen i vittnens när-
waro öfvergifvit mig; jag skulle finha upprättelse
i att mot er göra detsamma. Ni fruktar för äk-
tenskapets band, jag icke mindre; derför fordrar
jag-intet annat än en godtgörelse, sådän som jag
sjelf uttänkt mig den. Förnya ert frieri till mig
hos mina föräldrar, och urskulda ert fordna upp-
förande så godt ni kan. Så fort som möjligt
skall sedan vår fhröllopsdag blifva utsatt, och