redan på morgonen märkt hos sin vän alla förebud till en hältig feber, samma ursäkt hviskade han till den öfvergifna brudens anhöriga, derefter tog han m:r Thornton under armen, förde honom till sin vagn och for hem. M:r Thorntons kammartjenare visste, att hans herre ämnade begifva sig med sin fru på en resa först till Salisbury och sedan derifrån till sin sköna egendom i Yorkshire för att der i stilla ensamhet tillbringa de första smekmånaderna; derföre förvånades han icke litet, då Hans herre tillsade honom att han måste göra sig fördig för att emot aftonen gå om bord med honom, emedan han ernade sig öfver Rhein till Tyskland. På alla sir Benjamin Harfords frågor om hvad som hade förmått honom till detta oerhörda uppträde i kyrkan, svarade m:r Thornton endast med suckar eller enstafviga ord, slutligen sprang han jublande omkring i rummet, under det han återupprepade allt jemnt: Gud ske lof, jag är fril Gud ske lof, jag är fril, Tvenne kraftiga slag på porten och några snart derefter hörbara steg uppför trappan dämpade i någon mån mir Thorntons lifliga sinnesrörelse. Sir Benjamin anade m:r Walthers ankomst, och som han ansåg granlagenheten förbjuda honom att vara närvarande vid detta töte-a-töte, så aflägsnade han sig hastigt gerom en sidodörr och lemnade sin vän ensam med m:r Waltber, som efter en lätt knackning skyndsamt steg in. Framför allt, m:r Thorntony, begynte m:r Walther, i det han kastade sig på en stol, xmåste ni upplysa mig huru jag skall förstå ert högst besynnerliga och förvånande uppförande i kyrkan; ty jag vet sannerligen icke hvad jag skall tänka.