. KR Ar ett nytt drag och antyda det engelska i dess karakter, i dess bruk och dess man6r, som icke kan vara annat än verkan af en förändrad statsförfattning. Fransmännen äro icke mer så upprymde och muntra, så obekymrade och sorglösa, så harmlöse, glada och lättsinniga, som de fordom voro; de äro allvarsammare, till det yttre fastare och mera: eftertänksomme, än förr, samt mindre förbindliga, artiga och förekommande mot fremlingar. Hvarje folk, som e.ger en statsförfattning, måste mer eller mindre taga verksam del i statslifvet och kan följaktligen icke vara alldeles fritt från oro, afund och misstroende. Ju mer det tillika känner sitt värde, ju mer det deltager i statens angelägenheter, ju mindre skall det visa främlingar uppmärksamhet eller emottaga dem med afsigtslös förbindlighet och artighet. Hvaroch en, som utgör en del af en fri nation, kan icke vara kosmopolit. Verldsborgaren har icke något fädernesland, och kan icke vara medborgare hemma. Sådant är det engelska folket, och sådane blifva Fransmännen mer och mer. Epgelsmannens dystra, egoistiska, åt sig sjeif vända och allvarsamma väsende, hans till natur öfvergångna tystlätenhet, hans likgiltighet för allt, som icke angår honom sjelf, hans rastlöst spekulerande sinne, hans afundsjuka och misstänksamhet hafva blifvit till ordspråk; Fransmannen har redan en anstrykning häraf och kommer för framtiden alt få ännu mer, med undantag af den skiljaktighet, som alltid mäste blifva en följd af ett sydligare himmelsstreck, en renare luft och en lättare föda. — Part MOONEY OCH LORDLÖJTNANTEN. När John Bull köpt sig en spektakelbiljett, tror han sig oinskränkt berättigad aut vara herre iteatersalongen. Handklappningar, hurrarop, hvisslingar och stampningar finner han ej alltid uttrycksfulla nog för sina känslor; icke en gäng blommor och kransar, om han händelsevis har några i beredskap; han griper aldrahelst till apelsiner, rofvor eller lök, och kastar omkring dem jemte sina omdömen, för att ge dessa litet mera påtaglig vigt, efter hans tycke. På samma privilegium, som John Bull tillegnar sig i London, gör Pat Mooney — Irlands representant — anspråk i Dublin; men m:r Pat är långt mindre materiell och långt mora spirituell, än m:r John. På denna skilnad tog hän sig friheten att aflägga ett prof, när den nyligen utnämude lordlöjtnenten (vicekonungen) af Irland, jemte sin gemål, för första gången besökte spektaklet i Dublin, beledsagad af lordmayorn. Vid deras inträde fåstades publikens hela uppmärksamhet på dem; orkestern sjelf blef stum för en liten stund. Hastigt höjde sig en röst, från galleriets ena sida, och ropade: Pat Mooney! Pat Mooney! — Hvad vill-du mig? hördes svaret från den motsatta sidan; och intermezzon var inledd. — Jo, återtog rösten, jag menar om du kan se dem der nere?, — Pat Mooney: Nog Kan jag det, alltid. Rösten: Nå, hur ser han ut då? Pat Mooney: Ungefär som en inspektor eiler en oxhandlare. Försva:ligt läng näsa har han i alla fall. (Allmänt skratt, hvari hans herrlighet instämmer.) — Rösten: Tror du att han har förstånd? Pat Mooney: Det vill jag just inte gå i borgen för. (Nytt skratt.) Rösten: Ser han ut att vara beskedlig? Pat Mooney: A ja; det gör han; och ban fycks också förstå sig på narri. Jag anser honom för en hel gentleman. Rösten: Då behöfs icke att skicka honom sin kos igen? Pat Mooney: Gudbevars för det! Vi kunde få en sämre i stället (Skratt): Han skall vara hygglig i att lösa på pungen, och strör ut pengar som en prins. Hela galleriet: Bravo! Bravo! Vi vill behålla honom. Tre gånger hurra för Lordlöjtnanten! (Hurrarop och skratt) — Rösten. Nå, Pat, hvad tycker du om henne? Pat Mooney. Å, så der. Inte skulie en häst skygga för henne. (Skratt. Ladyn skrattar ock.) Rösten: Ar hon stor? Pat Mooney. Vänta tills hon stiger upp. Röslen: Hon är väl stark? Pat Mooney: Det kan du gå ed på; sådana fruar som hon lefva inte på tjärnmjölk (Irländska allmogens vanligaste födoämne, näst potäterna). Rösten. Tycker du att hon är godsint? Pal Mooney. Det är säkert; hon har fullblod i kroppen, och fulit upp ändå (Nytt skratt. Bravo från galleriet). Rösten. Vi kan således behålla henne? henne också, Pat? Pat Mooney. Ja visst, och ju längre, ju bättre. Hon kommer helt säkert att lägga in ett godt ord för de fattiga, och inte låta arma barnsängsqvinnor förgås, Gud signe henne! Galleriet: Bravo! Bravo! Tre gånger hurra för hennes herrlighet! Tre gånger hurra för Ladylöjtnantskan! (Hurrarop och skratt.) Pat Mooney (likasom nu först Varseblifvande Lordmayorn): Gud signe er, Dan (Daniel) Finagan! Är ni der? Galleriet. Aha! Är ni der ock, Dan Finagan! (Skratt och hyssjningar). Pat Mooney Minsann är icke det roligt att se en sådan som ni der nerc, bland de förnäma (Högljudt skratt, som icke tycks särdeles behaga Lordmayorn). Pat Mooney. Nå, ni behöfver inte se så ondt på oss. Mången god gång har ni ju settat sjelf här uppe. Ni mins det nog, ni gamla ättikfat (Högljudt skratt). Rösten. Det var inte alltid så väl för er, Dan Finagan, som det är nu; ni har inte alltid haft tåckna der hvita glacthandskar på er. Pat Mooney. Nej, min sann! Och ingen så galant tremastare (trehörnig hatt). Rösten. Och intet heller den hvita käppen, er gamle syndare, när ni höll kryddbod i yerlden, och lurade Michel Kelly på tre pence. Galleriet. Hur sade du? Hvem var det som lurade Michel Kelly? Hvem lurade Michel Kelly? (Förfärligt buller. Orkestern faller in och öfverröstar allt). — TATARISKA KÄRLEKSBREF, TILL RYSKA :STATSRÅDET, PROFESSOR FuUcCHS. Denne bland Rysslands ktteratörer så berömde tyske lärde har nyligen utgifvit en samling intressanta upplysningar om de Tatarer, söm fordom herrskade i Kasan, och ännu utgöra en ansenlig del af denna stads befolkning. Under ett mer än tjuguårigt vistande derstädes, som professor vid Kasanska universitetet, har hr Fuchs med särdeles förkärlek studerat Tatarernas seder och bruk, och förvärfvat förtroende hos denna folkstam, hvilken både af nationalhat och religionsfördom betraktar Ryssarne med misstroende. I sin ifver att göra sig så nära som möjligt bekant med deras förhållanden, sökte han ock. — naturligtvis ej i elak afsigt — att vinna insteg hos könet, och han kungör icke mindre än tre kärleksbref, dels på vers och dels på prosa, som han vid olika tidskiften erhållit från vackra tatariskor. De äro verkligen snillrikt författade, och andas en österländsk eld och passion, fullkomligt öfverensstämmande med våra begrepp om invånarinnorna i ett harem; mende röja tillika en bildning, som äfven under kärlekens mest glödande utbrott r anständigheten, I hvad mån dessa sw am ann RA 0 I TR mL LÖ