. KR Ar
ett nytt drag och antyda det engelska i dess karak-
ter, i dess bruk och dess man6r, som icke kan vara
annat än verkan af en förändrad statsförfattning.
Fransmännen äro icke mer så upprymde och mun-
tra, så obekymrade och sorglösa, så harmlöse, glada
och lättsinniga, som de fordom voro; de äro allvar-
sammare, till det yttre fastare och mera: eftertänk-
somme, än förr, samt mindre förbindliga, artiga och
förekommande mot fremlingar. Hvarje folk, som e-
.ger en statsförfattning, måste mer eller mindre taga
verksam del i statslifvet och kan följaktligen icke
vara alldeles fritt från oro, afund och misstroende.
Ju mer det tillika känner sitt värde, ju mer det del-
tager i statens angelägenheter, ju mindre skall det visa
främlingar uppmärksamhet eller emottaga dem med af-
sigtslös förbindlighet och artighet. Hvaroch en, som
utgör en del af en fri nation, kan icke vara kosmo-
polit. Verldsborgaren har icke något fädernesland,
och kan icke vara medborgare hemma. Sådant är
det engelska folket, och sådane blifva Fransmännen
mer och mer. Epgelsmannens dystra, egoistiska, åt
sig sjeif vända och allvarsamma väsende, hans till
natur öfvergångna tystlätenhet, hans likgiltighet för
allt, som icke angår honom sjelf, hans rastlöst spe-
kulerande sinne, hans afundsjuka och misstänksam-
het hafva blifvit till ordspråk; Fransmannen har re-
dan en anstrykning häraf och kommer för framtiden
alt få ännu mer, med undantag af den skiljaktighet,
som alltid mäste blifva en följd af ett sydligare him-
melsstreck, en renare luft och en lättare föda.
— Part MOONEY OCH LORDLÖJTNANTEN. När John
Bull köpt sig en spektakelbiljett, tror han sig oin-
skränkt berättigad aut vara herre iteatersalongen. Hand-
klappningar, hurrarop, hvisslingar och stampningar
finner han ej alltid uttrycksfulla nog för sina kän-
slor; icke en gäng blommor och kransar, om han
händelsevis har några i beredskap; han griper aldra-
helst till apelsiner, rofvor eller lök, och kastar om-
kring dem jemte sina omdömen, för att ge dessa li-
tet mera påtaglig vigt, efter hans tycke. På samma
privilegium, som John Bull tillegnar sig i London,
gör Pat Mooney — Irlands representant — anspråk
i Dublin; men m:r Pat är långt mindre materiell
och långt mora spirituell, än m:r John. På denna
skilnad tog hän sig friheten att aflägga ett prof, när
den nyligen utnämude lordlöjtnenten (vicekonungen)
af Irland, jemte sin gemål, för första gången besökte
spektaklet i Dublin, beledsagad af lordmayorn. Vid
deras inträde fåstades publikens hela uppmärksamhet
på dem; orkestern sjelf blef stum för en liten stund.
Hastigt höjde sig en röst, från galleriets ena sida,
och ropade: Pat Mooney! Pat Mooney! — Hvad
vill-du mig? hördes svaret från den motsatta sidan;
och intermezzon var inledd. — Jo, återtog rösten,
jag menar om du kan se dem der nere?, — Pat
Mooney: Nog Kan jag det, alltid. Rösten: Nå, hur
ser han ut då? Pat Mooney: Ungefär som en in-
spektor eiler en oxhandlare. Försva:ligt läng näsa
har han i alla fall. (Allmänt skratt, hvari hans herr-
lighet instämmer.) — Rösten: Tror du att han har
förstånd? Pat Mooney: Det vill jag just inte gå i
borgen för. (Nytt skratt.) Rösten: Ser han ut att
vara beskedlig? Pat Mooney: A ja; det gör han; och
ban fycks också förstå sig på narri. Jag anser honom
för en hel gentleman. Rösten: Då behöfs icke att
skicka honom sin kos igen? Pat Mooney: Gudbe-
vars för det! Vi kunde få en sämre i stället (Skratt):
Han skall vara hygglig i att lösa på pungen, och
strör ut pengar som en prins. Hela galleriet: Bravo!
Bravo! Vi vill behålla honom. Tre gånger hurra
för Lordlöjtnanten! (Hurrarop och skratt) — Rösten.
Nå, Pat, hvad tycker du om henne? Pat Mooney.
Å, så der. Inte skulie en häst skygga för henne.
(Skratt. Ladyn skrattar ock.) Rösten: Ar hon stor?
Pat Mooney. Vänta tills hon stiger upp. Röslen:
Hon är väl stark? Pat Mooney: Det kan du gå ed
på; sådana fruar som hon lefva inte på tjärnmjölk
(Irländska allmogens vanligaste födoämne, näst potä-
terna). Rösten. Tycker du att hon är godsint? Pal
Mooney. Det är säkert; hon har fullblod i kroppen,
och fulit upp ändå (Nytt skratt. Bravo från galle-
riet). Rösten. Vi kan således behålla henne? henne
också, Pat? Pat Mooney. Ja visst, och ju längre,
ju bättre. Hon kommer helt säkert att lägga in ett
godt ord för de fattiga, och inte låta arma barn-
sängsqvinnor förgås, Gud signe henne! Galleriet:
Bravo! Bravo! Tre gånger hurra för hennes herrlig-
het! Tre gånger hurra för Ladylöjtnantskan! (Hurra-
rop och skratt.) Pat Mooney (likasom nu först Varse-
blifvande Lordmayorn): Gud signe er, Dan (Daniel)
Finagan! Är ni der? Galleriet. Aha! Är ni der ock,
Dan Finagan! (Skratt och hyssjningar). Pat Mooney
Minsann är icke det roligt att se en sådan som ni
der nerc, bland de förnäma (Högljudt skratt, som
icke tycks särdeles behaga Lordmayorn). Pat Mooney.
Nå, ni behöfver inte se så ondt på oss. Mången god
gång har ni ju settat sjelf här uppe. Ni mins det
nog, ni gamla ättikfat (Högljudt skratt). Rösten.
Det var inte alltid så väl för er, Dan Finagan, som
det är nu; ni har inte alltid haft tåckna der hvita
glacthandskar på er. Pat Mooney. Nej, min sann!
Och ingen så galant tremastare (trehörnig hatt). Rö-
sten. Och intet heller den hvita käppen, er gamle
syndare, när ni höll kryddbod i yerlden, och lurade
Michel Kelly på tre pence. Galleriet. Hur sade du?
Hvem var det som lurade Michel Kelly? Hvem lu-
rade Michel Kelly? (Förfärligt buller. Orkestern
faller in och öfverröstar allt).
— TATARISKA KÄRLEKSBREF, TILL RYSKA :STATS-
RÅDET, PROFESSOR FuUcCHS. Denne bland Rysslands kt-
teratörer så berömde tyske lärde har nyligen utgif-
vit en samling intressanta upplysningar om de Tata-
rer, söm fordom herrskade i Kasan, och ännu utgöra
en ansenlig del af denna stads befolkning. Under
ett mer än tjuguårigt vistande derstädes, som pro-
fessor vid Kasanska universitetet, har hr Fuchs med
särdeles förkärlek studerat Tatarernas seder och bruk,
och förvärfvat förtroende hos denna folkstam, hvil-
ken både af nationalhat och religionsfördom betrak-
tar Ryssarne med misstroende. I sin ifver att göra
sig så nära som möjligt bekant med deras förhållan-
den, sökte han ock. — naturligtvis ej i elak afsigt
— att vinna insteg hos könet, och han kungör icke
mindre än tre kärleksbref, dels på vers och dels på
prosa, som han vid olika tidskiften erhållit från vac-
kra tatariskor. De äro verkligen snillrikt författade,
och andas en österländsk eld och passion, fullkomligt
öfverensstämmande med våra begrepp om invånarin-
norna i ett harem; mende röja tillika en bildning,
som äfven under kärlekens mest glödande utbrott
r anständigheten, I hvad mån dessa
sw am ann RA 0 I TR mL LÖ