der; på alla uppmaningar att förklara orsakern: till sitt besynnerliga förhållande, gaf han icke svar, och tycktes knappt märka hvad som föregick omkring honom. Länge hade prinsen tilltalat honom med godhet och lugn, men uppretad af ynglingens motsträfviga tystnad, antog hans ord en skarpare ton, i det han sade: — Så vet då, olycklige, hårdnackade pojke, att jag känner allt; — din dåraktiga svartsjuka har förledt dig att vilja hämnas på din furste och välgörare; men på det du så mycket bittrare må ångra ditt galna företag, vill jag säga dig,att under det du förrädiskt lurade på mig, var jag som bäst sysselsatt att bereda din lycka. Flickan som du älskar, och som jag, blott af aenna orsak, omfattat med huldhet och deltagande, mötte mig i trädgården, bekände sin kärlek till dig och emottog mitt löfte, att jag skulle draga försorg om eder framtid och bereda din lycka. Vågar du tvifla på mina ord, och tror du att jag vill blifva din rival, eller ser du nu hur långt ditt häftiga sinne fört dig och emot hvem du velat rikta ditt vapen ? . Ynglingen såg upp med en blick, som från dystert tvifvel öfvergick till ännu mera förfärlig visshet; han tycktes vakna till besinning, och en flygtig stråle af glädje flög öfver hans ansigte och lockade blodet ett ögonblick fram på hans kinder. — Hvad har jag gjort! ropade han, med bäfvande röst. Kan E. H. förlåta mitt brott, mina ovärdiga misstankar, dem jag erkänner och vill utplåna med ett helt lifs trohet; men aldrig, aldrig har..— Blott en fullständig och uppriktig bekännelse om dina medbrotsliga och hvem som för