der; på alla uppmaningar att förklara orsakern:
till sitt besynnerliga förhållande, gaf han icke
svar, och tycktes knappt märka hvad som före-
gick omkring honom. Länge hade prinsen till-
talat honom med godhet och lugn, men uppretad
af ynglingens motsträfviga tystnad, antog hans ord
en skarpare ton, i det han sade:
— Så vet då, olycklige, hårdnackade pojke, att
jag känner allt; — din dåraktiga svartsjuka har
förledt dig att vilja hämnas på din furste och
välgörare; men på det du så mycket bittrare må
ångra ditt galna företag, vill jag säga dig,att un-
der det du förrädiskt lurade på mig, var jag som
bäst sysselsatt att bereda din lycka. Flickan som
du älskar, och som jag, blott af aenna orsak, om-
fattat med huldhet och deltagande, mötte mig i
trädgården, bekände sin kärlek till dig och emot-
tog mitt löfte, att jag skulle draga försorg om
eder framtid och bereda din lycka. Vågar du
tvifla på mina ord, och tror du att jag vill blifva
din rival, eller ser du nu hur långt ditt häftiga
sinne fört dig och emot hvem du velat rikta ditt
vapen ? .
Ynglingen såg upp med en blick, som från dy-
stert tvifvel öfvergick till ännu mera förfärlig
visshet; han tycktes vakna till besinning, och en
flygtig stråle af glädje flög öfver hans ansigte och
lockade blodet ett ögonblick fram på hans kinder.
— Hvad har jag gjort! ropade han, med bäf-
vande röst. Kan E. H. förlåta mitt brott, mina
ovärdiga misstankar, dem jag erkänner och vill
utplåna med ett helt lifs trohet; men aldrig, al-
drig har..-
— Blott en fullständig och uppriktig bekän-
nelse om dina medbrotsliga och hvem som för-