— Öfver samma ämne har en annan landtbru
kare insändt töljande:
I MM 275 af Aftonbladet finnes intagen en uppsat
om utländska kreaturs racer, hvarvid redaktione
visserligen gjort flere välgrundade anmärkningar
dock ej så mänga att ju icke ännu flere kunna göras
Insändaren af berörde artikel, som kallar sig Landt
brukare, säger, att föregående artiklar gifva grun
åt den mest bestämda förmodan, att ännu ingen egent
lig jordbrukare i diskussionen deltagit. Tankarn
härom kunna vara olika, men hörer icke till sake
och kan derföre förbigås.
Landtbrukarens omdöme om herr Philipsons in
förskrifning af — icke Holländska — utan Hol
steinska kor, bör deremot icke lemnas obemärkt. —
Han yttrar, att det är hvarken något nytt eller för
tjent af vidsträcktare uppmärksamhet. Nytt är de
väl ej, men så mycket mera förtjent af vidsträcktar
uppmärksamhet. Inser ej landtbrukaren detta, så
torde det föga löna mödan att orda derom; elle
hvad tror landtbrukaren att Konung och Ständer —
för att ej tala om slika åtgärder i andra länder —
hafva för afsigt med införskrifning af ädlare krea:
turs racer? s
Landtbrukarens anmärkning i afseende på gödseln
efter en holsteinsk ko är af nog egen art, och fram-
kallar endast den frågan: Månne det icke är fodret:
qvantitet och qvalitet, och icke djurens mängd, som
bestämmer gödselns?
Under förutsättning att en holsteinsk ko äter lika
med 2:ne svenska och mjölkar som 3:ne, har landt-
brukaren velat ådagalägga, att vinsten af en sådan
ko, som mjölkar 9 443 kannor, blifyver ingenn,jem-
förelsevis med en svensk som mjölkar 5 å 6. Verk-
liga förhållandet är, att en holsteinsk ko icke be-
höfver så mycket som 9:ne svenska, hvarjemte vidare
härpå svaras: att de svenska kor, som mjölka 3 å 6
kannor, lära höra till undantagen, hvaremot det är
en raceegenskap hos den holsteinska att, så vidt hon
väl födes, mjölka 9 å 13 kannor. — För Landtbru-
karen kan det ej vara obekant att 300 å 500 kan-
nor är det vanliga man årligen kan räkna af en
svensk ko, — då man af en holsteinsk bör räkna
800 å 2000, samt att de svenska kor,som gifvit den
ofvanberörde högre qvantiteten, Vanligen härstamma
från någon ädlare race.
Landtbrukaren har dessutom alldeles förglömt göd-
ningsförmågan samt köttets godhet, som ej eller är
att förakta.
Vidare gör landtbrukaren diverse frågor, som in-
sändaren vill söka att besvara.
Det är redan sagdt att en holsteinsk ko ej behöf-
ver så mycket foder som 92:ne svenska, men inga-
lunda är hon belåten med våra vanliga beten, dock
icke emedan de äro magra, hvilket ej är förhållan-
det, utan emedan gräset och de närande vexterna
äro för ringa för dessa stora djur. Detta gäller dock
endast om de införskrifna, ty de kalfyar, som födas
här och från ungdomen vänjas vid landets beten,
begå sig ganska väl. Det är brist på mjölk och kärna
i den späda ålder, samt klen utfodring i allmänhet,
och icke betena,som vållat svenska boskapens förfall.
Landtbrukaren hyser mycken räddhåga föratt föda
kreaturen inne större delen af året, samt att minska
antalet till hälften. — Insändaren är af motsatt tanka,
på grunder som äro erkända öfver hela den landt-
brukande verlden, der nemligen landtbruket nått nå-
gon verklig höjd. Der har man äfven funnit, att
det icke varit så svårt att ur ladugården hemta me-
del till utsäde, hushåll och skatter, och aldra minst
borde detta vara svårt i Sverige, deri vanliga år säd
exporteras, och ladugårdseffekter alltid importeras.
I sammanhang härmed, och i anledning af landtbru-
karens befarade stora utgifter för ett förändradt bruk-
ningssätt, får insändaren uttala den öfvertygelsen att
förändringen, om företagen efter hand och på ett
klokt sätt, ingalunda medförer någon synnerlig kost-
nad, hvilket vidare kan inhemtas ur de skrifter som
särskildt afhandla detta ämne.
Landtbrukarens yttrande: att ståndspersonerna på
landet egenteligen voro de, som borde och kunde
upphjelpa det svenska landtbruket, är en splitter ny
id, som fordrar ytterligare bekräftelse. Man hade
nemligen trott att hvilken jordbrukare som helst,
allenast han har kännedom i och hog för sitt yrke,
borde och kunde detta. Lika nytt och oförväntadt
förefaller det att jordbruket skall upphjelpas genom
nya representanter vid riksdagarna.
Måhända vore det bättre om ståndspersonerna, äf-
vensom öfver hufvud alla jordbrukare, voro mera
representerade vid landtbruksskolorna, der man torde
få helt andra begrepp om svenska jordbruket, än de
Landtbrukaren har, och med hvilka i evigheters
evighet aldrig något väsentligt härutinnan lärer blifva
gjordt.
Insändaren kan ej eller dela landtbrukarens tan-
kar om följderna af missvext, ifall jordbruket skulle
förändras. Insändaren har nemligen föreställt sig,
att missvextens menliga följder aldrig äro så kän-
bara i ett land som gjort ladugårdsskötseln till huf-
vudsak, liksom den der är mindre att befara. Miss-
vextårets unge, en afvel som nogsamt är bekant, är
der mera sällsynt, ty efter ett klent foderår följer
ofta ymnig skörd, hvaremot mindre godt och bri-
stande utsäde efter sädesmissvexten måste högst men-
ligt inverka på det kommande årets gröda.
Farhågan att kreaturen skulle behöfva säljas för
vrakpris bör ej eller vara så stor, om man har väl
födda racedjur, ty det är de magra och dåliga — ej
de feta och goda — hvarpå man vanligen missbjudes.
Landtbrukarens bryderi att, sedan ladugården är
ninskad, under det goda året kunna använda det
ifverflödiga fodret, är minsan ej så farligt, ty utvä-
gen att pälägga kalfvar kan icke vara obekant; men
insändaren skulle för det första tillråda att blotts!
odra de återstående djuren så mycket rikligare, öf-h
vertygad att detta i längden skulle blifva mera vinst-S!
sifvande, samt slutligen göra införskrifning af dyra !
racedjur vida mindre behöflig än nu, då boskapen,
ynnerligen korna, allmänneligen genom svält och
vanvård förlorat sina hufyudsakliga egenskaper. IC
Slutligen yrkar landtbrukaren, att man vid besva-!e
andet af hans frågor ej skall taga andra länders (fö-) VY!
ed5me till exempel?) der, hvarest lätta kommunika-m
ioucr vel stora penningtillgångar göra det möjligt)8:
tt föra den ena ortens öfverflöd till den andras und-!a
ältning. I afseende på det sednare hänvisar in-VY2
ändaren till hvad som nu föregår i större delen af
0
2 II Va
- wa so AA
CA tr mA — ms —- kk UN AA LL AR
- Sr
Wärn nas? hannen ARK Ta MM JARL SL RR