följa föräldrarne till slottet, yttrade hon sig der.
om vara oviss och liknöjd.
Leijonstjernas misstankar och svartsjuka stegra-
des alltmera. Snart tog han afsked af den yrs
flickan, som nu för första gången förefallit ho-
nom så besynnerlig och sluten, och begaf sig i
sakta skridt tillbaka till slottet. Förvirrade tan-
kar, i dyster skrud, genomkorsade bans själ. Han
stannade icke, som han annars alllid plägade göra,
på ättehögen vid backen för att beundra den
herrliga utsigten. Från kyrkan, som framskym-
tade ner i dalen framom den mörka skogen, ljöd
aftonringningen med stillä, andaktsbjudande toner,
och bonden vid plogen, tiggaren vid vägen och
de på ängen framför byn lekande barnen, alla
stannade och blottade sina bufvuden under en
tyst och kort bön. Denna sed, en bland de vac-
kraste lemningar från katholska tiden, var då än-
nu icke aflagd och hade aldrig bordt blifva det.
Solstrålarne förgyllde, i fladdrande lek, kyrkans
höga fönster, och vågorna vid den sandiga, lång-
grunda - stranden brusade en söfvande vaggsång
för det alltmer sig jemnande hafvet; otaliga fiska-
rebåtar med slappa segel sväfvade som hvita an
dar öfver det blåa djupet, och mjölkflickan med
sin stäfva på hufvudet vandrade hemåt och sjöng
med gäll och drillande röst sin. visa om S:t Elav,
som der vid källan bredvid den stora stenhögen
hlef a1lad utför berget i en spiktunna. .En sab-
bävuwut låg öfver hela. nejden; allt strålade af
frid och sällhet. Endast i den arme pagens bjerta
var icke frid. Och när det är mörker inom oss,
när sorgen bor i bhjertat, meddelar den sig så
gerna åt den blick, hvarmed. vi. uppfatta det som
är utom oss, hur leende detta än må vara. Klöc-