följa föräldrarne till slottet, yttrade hon sig der. om vara oviss och liknöjd. Leijonstjernas misstankar och svartsjuka stegrades alltmera. Snart tog han afsked af den yrs flickan, som nu för första gången förefallit honom så besynnerlig och sluten, och begaf sig i sakta skridt tillbaka till slottet. Förvirrade tankar, i dyster skrud, genomkorsade bans själ. Han stannade icke, som han annars alllid plägade göra, på ättehögen vid backen för att beundra den herrliga utsigten. Från kyrkan, som framskymtade ner i dalen framom den mörka skogen, ljöd aftonringningen med stillä, andaktsbjudande toner, och bonden vid plogen, tiggaren vid vägen och de på ängen framför byn lekande barnen, alla stannade och blottade sina bufvuden under en tyst och kort bön. Denna sed, en bland de vackraste lemningar från katholska tiden, var då ännu icke aflagd och hade aldrig bordt blifva det. Solstrålarne förgyllde, i fladdrande lek, kyrkans höga fönster, och vågorna vid den sandiga, långgrunda stranden brusade en söfvande vaggsång för det alltmer sig jemnande hafvet; otaliga fiskarebåtar med slappa segel sväfvade som hvita an dar öfver det blåa djupet, och mjölkflickan med sin stäfva på hufvudet vandrade hemåt och sjöng med gäll och drillande röst sin. visa om S:t Elav, som der vid källan bredvid den stora stenhögen hlef a1lad utför berget i en spiktunna. .En sabbävuwut låg öfver hela. nejden; allt strålade af frid och sällhet. Endast i den arme pagens bjerta var icke frid. Och när det är mörker inom oss, när sorgen bor i bhjertat, meddelar den sig så gerna åt den blick, hvarmed. vi. uppfatta det som är utom oss, hur leende detta än må vara. Klöc