CE mm röst, i det han lutade sitt ansigte mot flickans blomstrande kind, hviska till henne: — Och om jag nu upprepar min begäran, att i morgon få fräffa er vid svandammen, hvad svar får jag då? Maria besinnade sig en kort stund, men hastigt, som om någon g!ad förboppning fattat henne, skyndade hon att med mild, inställsam ton svara: — Den som kan befalla, behölver ju icke bedja. Leijonstjerna hade sett och hört nog för att märka, att hans närvaro här hvarken var väntad eller önskad. Och hur gerna han än med sin mellankomst velat slå ned som en bomb mellan fienden och den förrädiska fästningen, som var på så god väg att gifva sig, nödgade honom dock en viss respekt för denna fiende att sjelf söka sin räddning medelst reträt!; men det märktes snart alt han till en sådan manöver var alltför ovan och föga skicklig, ty det buller han gjorde ledde snart uppmärksamheten på honom, och med vred stämma skrek den okände, som först märkte öfverrumplingen, troende att Leijonstjerna först nu inkommit: , — Hvad vill du junker? Hvad har du här att göra? — Se. . . höra . . . fråga hvad ni har att befalla, framstammade pagen. — Att du genast drar för f-n i våld och blir der tills jag kallar dig . . . — Nej, ropade flickan ändtligen, sedan hon något hemtat sig från sin förvirring — nej, blif qvar, gå icke! — Och hon framsprang hastigt till dörren, genom hvilken Leijonstjerna redan utgått,