CE
mm
röst, i det han lutade sitt ansigte mot flickans
blomstrande kind, hviska till henne:
— Och om jag nu upprepar min begäran, att
i morgon få fräffa er vid svandammen, hvad svar
får jag då?
Maria besinnade sig en kort stund, men ha-
stigt, som om någon g!ad förboppning fattat hen-
ne, skyndade hon att med mild, inställsam ton
svara:
— Den som kan befalla, behölver ju icke bedja.
Leijonstjerna hade sett och hört nog för att
märka, att hans närvaro här hvarken var väntad
eller önskad. Och hur gerna han än med sin
mellankomst velat slå ned som en bomb mellan
fienden och den förrädiska fästningen, som var
på så god väg att gifva sig, nödgade honom dock
en viss respekt för denna fiende att sjelf söka
sin räddning medelst reträt!; men det märktes
snart alt han till en sådan manöver var alltför
ovan och föga skicklig, ty det buller han gjorde
ledde snart uppmärksamheten på honom, och med
vred stämma skrek den okände, som först märkte
öfverrumplingen, troende att Leijonstjerna först
nu inkommit: ,
— Hvad vill du junker? Hvad har du här att
göra?
— Se. . . höra . . . fråga hvad ni har
att befalla, framstammade pagen.
— Att du genast drar för f-n i våld och blir
der tills jag kallar dig . . .
— Nej, ropade flickan ändtligen, sedan hon
något hemtat sig från sin förvirring — nej, blif
qvar, gå icke! — Och hon framsprang hastigt till
dörren, genom hvilken Leijonstjerna redan utgått,