Men en dylik arbetets förädling är i vårt fädernesland nedtryckt af minga strypande band Jag behöfver blott nämna detta skråtvång, til följe af hvilket slöjden icke mer finnes till som fri konst, och till följe af hvilket våra handtverkerier redan längesedan för en falsk ytas glans glömt bort att vara solide, duglige, motsvarande sina ändamål, och till följe af hvilket det legda arbetet gör allt, för att blifva ett vackert bedrägeri. Jag instämmer med förf. (sid. 74), att man kan vara en bibliskt ren och värdig menniska utan någon särdeles förståndsodling, men, den förutan, blir man aldrig en duglig praktisk verldsborgare. Här skiljer jag väsendtligt mellan upplysning och lärdom, med den sednare har arbetaren icke att göra. Det finnes kanhända flera utgångspunkter för en blifvande ståndsförsoning; men jag känner ingen så naturlig, som förhållandet mellan busbonde och tjenare. Förf. har med sin enkla och trätfande vältalighet vidrört detta ämne (sid. 45 etc.) Hvarje rättänkande menniska måste rysa tillbaka för de s. k. bildade menniskors bjertlöshet och förnedring, som — för att begagna förf:s ord — punder det att tjenarne drifvas till de hårdaste ansträngningar med den knappaste aflöning oct de uslaste lefnadsförnödenheter, på det afbränningarne måtte så litet som möjligt gravera tillgångarne till uppfyllelse af den råe eller kallsinnige husbondens (eller matmodrens) allijemnt sti gande mnjutningslystnad, eller förvärfningsbegär glömma bort hvad en menniska är skyldig men niskan. Detta är en förfärlig tafla, målad efte naturen. Jag känner hushåll, der tjenaren aldrig kan räkna på ett vänligt ord året i ända; mer icke sällan undfägnas med hvgg och slag. Det måste alltid finnas tjenare och husbönder men skall deraf blifva en följd, att alltid skal finnas husbönder och parias? (Slutet följer.) a ET ma ann