nn SN SSU Vi äro långt ifrån att härmed vilja insinuer att pluraliteten: af dem bland läroståndet, 50: sätta sig emot läroverksreformen, härvid hand emot sin öfvertygelse eller ledas af oädla beve kelsegrunder. Men erfarenheten har visat, a en långvarig vana att ständigt bandla och tänk: i en viss rigtning lätt till slut, äfven hos de e jest mest upplyste och rättsinnade mennisko alstrar ensidighet och fördomar, som i. vissa fri gor för dem fördunkla omdömets klarhet sam göra dem envist fasthängande vid det gaml samt orättvisa mot det nya, hvarom de oft; uti inbillningen om sin egen öfverlägsenhet, ick ens vårda sig att taga någon närmare kännt dom, Hvad. särskildt inflyt-lsen af korporations landan angår, så har herr professor Fries, inna han blef riksdagsman och såsom sådan råkad under inflytelsen af den anda, som ledde det vi riksdagen församlade högvördiga ståndet, deron ef Te mo en fan FR KAN tt EO -FrN fällt ett yttrande, som förtjenar att ihågkommas Uti en uppsats angående studentexamen, införd tidskriften Frey år 1845, yttrade han nemligen just med afseende på den ifrågasatta reformen a läroverken, följande tänkvärda ord: Man fordrar natt dessa — de gamla låroverken, så högre son j lägre — skola reformera sig, utan att besinna att aldrig någon korporation reformerat sig sjel! dertill ej tvingad af en yttre impuls. Om är Ien eller annan medlem anar det närvarande I behof; skal alltid pluraliteten söka styra och d mest verksamma att än mer framdrifva på de en gång fastställda banan, varna för tänkand och lärande af annat, än de sjelfva tänkt oc! lärt. Om vi för dessa satser åberopa her . Fries auktoritet, så sker sådant icke derföre, at han uti dessa ord skulle hafva uttalat någon ny. förut okänd sanning, utan derföre, att denna san ning, uttalad från ett sådant håll, innebär et medgifvarde, som man icke bör förlora ur sigte Vi öfverlemna åt läsaren att med ledning af her Fries på förband fällda dom sjelf sluta till be !skaffenheten af de utlåtanden; som pluraliteter så väl af skolrevisionen, som af ephorerna, dom: kapitlen -och lärarekollegierna uti läroverksfrågar afgilvit. Om man i allmänhet aldrig bör vänta, att en kerporation skall reformera sig sjelf, utan tvång af en yttre impuls; om man fastmera alltid bör vara beredd derpå, att inom hvarje sådan: de mest verksamme eller åtminstone de mest inflytelseegande envist skola sökastyra och framdrifva på den en gång fastställda banan samt varna för tänkande och lärande af annat, än -de sjelfva tänkt och lärt; så lärer erfarenheten längesedan nogsamt hafva visat, att detta icke minst gäller omsådana korporationer, som sammanhållas af den ecklesiastika hierarkiens hårda klammer. — Hvad slutligen det personliga intresset och dess inflytelse uti ifrågavarande fall angår, så skulle vi helst velat undvika att tala derem. Men då man icke skytt att offentligen och inom sjelfva riksförsamlingen lägga äfven detta intresse i vågskålen, -då man t. ex. uti det högvördiga ståndet öppet velat göra den åsigten gällande, att det skulle vara under herrar lektorers värdighet att befatta sig med undervisningen af gossar, som icke ännu hunnit den hittills vanliga gymnasiståldern o..d., så torde det vara -ursäktligt, om man anser sig här och der böra vara på sin vakt äfven emot dänflytelser från detta håll. I hvad mån slutligen äfven lärarnes vid lärdoms.och apologistskolorna beroende i befordringsvägmm. af lektorerna, såsom tillika också konsistoriiledamöter, här och der må hafva öfvat någon inflytelse på de uttalade eller -undertryckta åsigterna, derom må något hvar inom kretsen af sin egen erfarenhet om -de vanliga verkningarna af dylika förhållanden döma Om vi således anse, att vanans och korpora-: tionsandans makt för pluraliteten af lärareståndet: försvårar ett lugnt och fördomsfritt bedömande af de väckta reformfrågorna, om vi till och med beara, att någras omdöme förvillas, eller. åtminstone alt: det öppna uttalandet deraf stundom. ällbakahålles af en skef föreställning om det egna personliga intresset, kanske äfven någon gång af. en liten personlig fåfänga, så tro wi oss härmed! eke hafva yttrat någonting nedsättande för lärareståndet i allmänhet. Vi hafva blott antagit, vt detta stånds medlemmar icke mera än andra nenniskor äro befriade från de svagheter, som idlåda menskligheten i allmänhet. Af det föregående torde det visa sig klart, att! tt tillstyrkande af någon genomgripand: reform rån pluralitetens sida bland lärareståndet, den . E öreslagna reformen må nu hafva varit aldrig så! tycket af behofvct påkallad, dess ändamålsenlig-! et aldrig eå mycket af erfarenheten vitsordad! — skulle hafva varit till den grad stridande mot e allmänna naturlagarne för menniskors handngssätt, alt ingen förnuftig rimligtvis kunnat änta något sådant. Allt hvad reformens vänner rån detta håll rimligtvis kunde önska, var, att fven inom sjelfva denna korporation åtminstone n eller annan medlem, hvars erkända nit ochi kocklighet i dess kall tillika gåfve någon vigt åtS e åsigter han uttalade, måtte höja sin röst till)! ppet erkännande af bristfälligheterna i den gamla d rättningen och till yrkande af en reform i tiens anda. Att detta också skett, skall allmäneten utan tvifvel med tillfredsställelse erfara, ir vi nedanför komma att närmare redogöra r ett eller annat utlåtande i denna rigtning. fö dana yttranden förtjena desto större upprmärkmhet och erkännande, ju mera man kan vara rvissad derom, att endast den hfligaste öfvergelse och det varmaste nit för sanningen lärer rutt ks