väl som i alla Tysklands stora katolska städer,
har den nya tidens ljus ändå trängt sig fram.
Den bildade delen ibland katolikerna skådar efter
det med ifver, och-önskar gerna att sluta sig till
den Tysk-Katolska kyrkan. Flera vilja till och
med gå ännu längre och hylla den filosofiska
pantheismen. Hopen är likväl ännu i händerna på
munkarne, köper invigda pappershjertan, under-
bilder, kransar och aflat och löper åstad på vall-
farter, vid hvilka, som bekant är, den mest ty-
gellösa osedlighet herrskar. Förhållandet är ej
annorlunda i Miänchen, de fromma Bäjrarnes huf-
vudstad; endast fruktan för regeringens straffan-
stalter hindrar stiftandet, äfven der, af en tysk-
katolsk församling. Men i Köln och Mainz bo
dessutom många Protestanter — i Köln omkring
tiotusen, stadens rikaste invånare — och dessa
understödja naturligtvis den nya reformationsrö-
relsen. Skulle denna, som sannolikt är, öfvergå
till verkligt affall ifrån Rom, så träffar slaget här
påfveväldets bjerta i Tyskland. Erkebiskop Gei-
sel är annars en utomordentligt förslagen Pprest,
hvilken hittills förstått att länka alla omständig-
heter sig till godo, gått regeringen tillhanda i allo,
afpassat sin politiska mening efter hennes, men
aldrig försummat att draga försorg om kyrkoväl-
dets utvidgning, och således utverkat mer än hans
af husarer och dragoner deporterade företrädare
någonsin understod sig att begära. Bullan )De salute
animarum, på hvilken Preussens öfverenskom-
melse med Rom hvilar, är så godt som upphäfd,
utan att något nytt konkordat trädt i dess ställe.
Preussens Romersk-katolska prelater kunna fritt
korrespondera med Rom, utan att, som förut,
behöfva framlägga sina bref för regeringen; frå-
gor om de blandade äktenskapen äro öfverlåtne
uteslutande åt dem; mot processioner och aflats-
kungörelser lägges ej vidare något hinder, sedan
— till följd af allerhögsta befallning — de from-
ma pilgrimsskarorna icke vidare behöfva betala
några bropenningar. Och huru kan det vara an-
norlunda, då man åt de protestantiska presternas
heliga ifver, deras missioner och konventikler, för-
unnar ett icke mindre fritt spelrum? — Men,
allt sådant oaktadt, låter de bildade katolikernas
reformatoriska sträfvan icke längre hejda sig; och
någon fråga är ej mer om undertryckande af de
Tysk-katolska församlingarne. Till heder för stats-
styrelsen och konungen sjelf måste man äfven er-
känna, alt de flitiga hviskningarne om en viådlig
kommunism, såsom frukt af denna reformation,
icke förmått framkalla något våld emot densam-
ma, utan blott en vägran af offentligt erkännan-
de. Och ändå är det med visshet bekant, att före-
ställningar om de Tysk-katolska församlingarnes
fullkomliga skingrande ingått så väl från Frans-
männens Konung, som från Bäjern, hvilka häri
sökt biträda Romerska hofvet, och önskat att den
verldsliga makten måtte med stränghet under-
stödja Vatikanens andliga blixtar. Detta för-
sök afböjde konungen bestämdt; harmen deröfver
har röjt sig genom en lång serie af artiklar i
Journal des Debats, som vresigt utbreda sig öf-
ver Preussens politiskt-religiösa tillstånd.
I det protestantiska Preussen och Tyskland fort-
far den häftiga oron, alldeles som förut. Ljus-
vännernas samfund — likasom alla andra förenin-
gar, så väl af politisk som religiös natur — fort-
fara att vara undertryckta, oaktadt alla böner och
hemställningar hos konungen; och härmed är si-
sta spåret till associationsrättigheten, för andra än
rent materiella ändamål, fullständigt utplånadt,
medan ett hatadt polisgodtycke fortfar attskingra
enskilda- samqväm, så snart den misstänker någon-
ting, och vägrar formligen allt vädjande från sina be-
slut till domaremakten; om rätt är i sådana fall icke
mera fråga, utan blott om våld. Ni kan svårligen fö-
reställa er huru allmän, djup och bitter harmen
häröfver är. — Preussen har för någon tid sedan gjort I
försök att förena de öfriga tyska regeringarne i
en kongress, hvarest man skulle besluta om ge-
mensamma åtgärder emot de religiösa söndrin-
garne; men endast ifrån Braunschweig, Hannover
och Hessen vann det bifall till sitt förslag. Sach-
sen, jemte sachsiska hertigdömena, vägrade; lika-
så Wärtemberg och Baden, och försöket måi-
ste öfvergifvas. Deremot förutses med visshet
en preussisk Landsynod; men i den kommer,
lika otvilvelaktigt, den fria protestantiska rigt-
ningen att taga öfvervigten. Pluraliteten kommer
der att påyrka kyrkans vidare utveckling, läro-
friheten, den fullkomligaste samvetsfrihet och an-
dens seger öfver bokstafven. Pietisterna komma
der att se sin förmörkande supranaturalism slagen
ur filtet; och intet bistånd af deras förbundsbrö-
der inom de höga statsembetena skall förmå att
der skydda dem emot den stora majoritetens för-
kastelsedom. Detta inse Hr Hengstenberg och
hans själsfränder ganska väl förut, och de prote-
stera derföre redan, allt hvad de förmå, mot
allmänna rösten; ty denna, så heter det på de-
ras språk, har ju äfven i fordomtima fördömt, hä-
dat och korsfäst Christus. När fanatismen åbäkar
sig på dylikt sätt, kan man le deråt; blott när
statsmän och furstar göra sig döfva för folkets
röst, är det tid att gräma sig i säck och aska. —
Vi ha på den sednare tiden upplefvat minga be-
synnerliga tilldragelser i religiöst hänseende; men
ingenting betecknar mera bjert våra pietisters
fanatism, än den nu mera ganska vanliga händel-
sen att de till denna sekt sig bekännande själa-
sörjare med envishet vägra vigsel åt lagligen skil-
Za makar, som önska ingå nya äktenskap. Att
äv måste det, enligt lag, derom är ingen fråga;
vår Landrecht straffar med omedelbar afsätt-
inom hvar ARh An HMuHAJa LL AT. he
DB RO MH må VM MM DM AA ä te — — m sc — pp —- —- I vn sm mr VO