väl som i alla Tysklands stora katolska städer, har den nya tidens ljus ändå trängt sig fram. Den bildade delen ibland katolikerna skådar efter det med ifver, och-önskar gerna att sluta sig till den Tysk-Katolska kyrkan. Flera vilja till och med gå ännu längre och hylla den filosofiska pantheismen. Hopen är likväl ännu i händerna på munkarne, köper invigda pappershjertan, underbilder, kransar och aflat och löper åstad på vallfarter, vid hvilka, som bekant är, den mest tygellösa osedlighet herrskar. Förhållandet är ej annorlunda i Miänchen, de fromma Bäjrarnes hufvudstad; endast fruktan för regeringens straffanstalter hindrar stiftandet, äfven der, af en tyskkatolsk församling. Men i Köln och Mainz bo dessutom många Protestanter — i Köln omkring tiotusen, stadens rikaste invånare — och dessa understödja naturligtvis den nya reformationsrörelsen. Skulle denna, som sannolikt är, öfvergå till verkligt affall ifrån Rom, så träffar slaget här påfveväldets bjerta i Tyskland. Erkebiskop Geisel är annars en utomordentligt förslagen Pprest, hvilken hittills förstått att länka alla omständigheter sig till godo, gått regeringen tillhanda i allo, afpassat sin politiska mening efter hennes, men aldrig försummat att draga försorg om kyrkoväldets utvidgning, och således utverkat mer än hans af husarer och dragoner deporterade företrädare någonsin understod sig att begära. Bullan )De salute animarum, på hvilken Preussens öfverenskommelse med Rom hvilar, är så godt som upphäfd, utan att något nytt konkordat trädt i dess ställe. Preussens Romersk-katolska prelater kunna fritt korrespondera med Rom, utan att, som förut, behöfva framlägga sina bref för regeringen; frågor om de blandade äktenskapen äro öfverlåtne uteslutande åt dem; mot processioner och aflatskungörelser lägges ej vidare något hinder, sedan — till följd af allerhögsta befallning — de fromma pilgrimsskarorna icke vidare behöfva betala några bropenningar. Och huru kan det vara annorlunda, då man åt de protestantiska presternas heliga ifver, deras missioner och konventikler, förunnar ett icke mindre fritt spelrum? — Men, allt sådant oaktadt, låter de bildade katolikernas reformatoriska sträfvan icke längre hejda sig; och någon fråga är ej mer om undertryckande af de Tysk-katolska församlingarne. Till heder för statsstyrelsen och konungen sjelf måste man äfven erkänna, alt de flitiga hviskningarne om en viådlig kommunism, såsom frukt af denna reformation, icke förmått framkalla något våld emot densamma, utan blott en vägran af offentligt erkännande. Och ändå är det med visshet bekant, att föreställningar om de Tysk-katolska församlingarnes fullkomliga skingrande ingått så väl från Fransmännens Konung, som från Bäjern, hvilka häri sökt biträda Romerska hofvet, och önskat att den verldsliga makten måtte med stränghet understödja Vatikanens andliga blixtar. Detta försök afböjde konungen bestämdt; harmen deröfver har röjt sig genom en lång serie af artiklar i Journal des Debats, som vresigt utbreda sig öfver Preussens politiskt-religiösa tillstånd. I det protestantiska Preussen och Tyskland fortfar den häftiga oron, alldeles som förut. Ljusvännernas samfund — likasom alla andra föreningar, så väl af politisk som religiös natur — fortfara att vara undertryckta, oaktadt alla böner och hemställningar hos konungen; och härmed är sista spåret till associationsrättigheten, för andra än rent materiella ändamål, fullständigt utplånadt, medan ett hatadt polisgodtycke fortfar attskingra enskildasamqväm, så snart den misstänker någonting, och vägrar formligen allt vädjande från sina beslut till domaremakten; om rätt är i sådana fall icke mera fråga, utan blott om våld. Ni kan svårligen föreställa er huru allmän, djup och bitter harmen häröfver är. — Preussen har för någon tid sedan gjort I försök att förena de öfriga tyska regeringarne i en kongress, hvarest man skulle besluta om gemensamma åtgärder emot de religiösa söndringarne; men endast ifrån Braunschweig, Hannover och Hessen vann det bifall till sitt förslag. Sachsen, jemte sachsiska hertigdömena, vägrade; likaså Wärtemberg och Baden, och försöket måiste öfvergifvas. Deremot förutses med visshet en preussisk Landsynod; men i den kommer, lika otvilvelaktigt, den fria protestantiska rigtningen att taga öfvervigten. Pluraliteten kommer der att påyrka kyrkans vidare utveckling, lärofriheten, den fullkomligaste samvetsfrihet och andens seger öfver bokstafven. Pietisterna komma der att se sin förmörkande supranaturalism slagen ur filtet; och intet bistånd af deras förbundsbröder inom de höga statsembetena skall förmå att der skydda dem emot den stora majoritetens förkastelsedom. Detta inse Hr Hengstenberg och hans själsfränder ganska väl förut, och de protestera derföre redan, allt hvad de förmå, mot allmänna rösten; ty denna, så heter det på deras språk, har ju äfven i fordomtima fördömt, hädat och korsfäst Christus. När fanatismen åbäkar sig på dylikt sätt, kan man le deråt; blott när statsmän och furstar göra sig döfva för folkets röst, är det tid att gräma sig i säck och aska. — Vi ha på den sednare tiden upplefvat minga besynnerliga tilldragelser i religiöst hänseende; men ingenting betecknar mera bjert våra pietisters fanatism, än den nu mera ganska vanliga händelsen att de till denna sekt sig bekännande själasörjare med envishet vägra vigsel åt lagligen skilZa makar, som önska ingå nya äktenskap. Att äv måste det, enligt lag, derom är ingen fråga; vår Landrecht straffar med omedelbar afsättinom hvar ARh An HMuHAJa LL AT. he DB RO MH må VM MM DM AA ä te — — m sc — pp ——I vn sm mr VO