LA BALARINA.) NOVELL AF EUGENE BRIFFAULT. Vv. INSPRUCK. Bref ifrån Paris återkallade mig ofördröjligen till Frankrike. Jag måste försaka resan genom Tyskland och hastigt albryta den angenäma lefnad, som qvarböll mig i Tyro!en. Alskedet var sorgligt. Förgäfves sökte vi la att bedraga oss genom löftet om återseende: avar och en af oss fann och kände att vi skiljde; utan hopp derom. Tårar gömdes under de leenden, som vi utbytte vid våra önskningar. I afresans ögonblick kastade Maria sig i mina armar; hon snyftade och kunde ej framföra ett enda ord. Alla märkte vi då hvilken plats hädanefter i vår tillvarelse denna, några korta ögonblicks, bekantskap intog. Grefvinnan utbytte hemligt en blick med mig, hvaruti målade sig det lifligaste deltagande för Maria. Jag lemnade den unga fliekan med en smärtsam rörelse, och medförde efter skiljsmessan från henne ett sorgligt minne. Jag var nu i Pöris sedan några månader. Jag vill ej förtiga, att de lefnadsförhållanden, som verka på alla våra tankar och handlingar, hade, om icke utplånat, åtminstone förbleknat minnet af mina väninnor i Tyrolen. Ett det första bref, som jag emottog ifrån grefvinnan, skingrade snart detta lätta moln af likgiltighet, och vår brefvexling blef från detta ögonblick oafbruten. Maria, man föreställer sig det lätt, var hufvyudföremålet ) Se Aftonbl. J4 271, 272, 973 och 274.