öfvertygad derom, att han blifvit förgifven. Nä vittnet straxt derpå frågade Ekvall, om han för sin död hade något att förtro åt vittnet eller d tvenne vid tillfället närvarande prestmän, svarad han, det han alltid lefvat så, att han varit hered att dö, lika godt om det skedde något förr elle sednare, dock), tillade han, vore det förarglig att dö af sådan förbannad lort. Han förklarad sig icke misstänka någon såsom vållande till olyc kan, emedan han aldrig sig veterligen halt någo ovän. (Domaren låter åt fru Ekvall, som synes var mycket illamående, framsätta en stol, på hvilke hon kastar sig än bit, än dit. Det lidande, hor tyckes känna, saknar dock, vid uppmärksammart betraktande, naturlighet och väcker, isynnerhe genom häftigheten i dess yttringar, misstroende. Vittnet hyser den öfvertygelse, att Ekvall: ekonomiska ställning vid dödsfallet varit god Han visade sig åtminstone sjelf ganska belåter med densamma; under 20 års tid, som vittne varit bekant med honom, hade vittnet aldri; funnit: honom öfverlastad af starka drycker. Si ofta vittnet sett honom, hvilket ej sällan inträffat hade han alltid varit vid godt och fogligt lynne. Sjelf mord tror vittnet aldrig hafva kunnat fall honom in. Nu frågar domaren Sofis Hör Sofi hvad vittnet säger? Sofi. Sanningen har jag bekänt; det må nu bli hvad slut som helst. Om förhåltandena inom Ekvalls familj förklaTar vittnet sig icke hafva egt någon närmare kännedom. Mot slutet af löjtnant Reutersvärds vittnesmål bar fru Esvalls illamående synts-så tilltaza, att domsren funnit sig nödsakad låta henne afligsna sig. Eter Reutersvärd höras vittnena Sven Magnusson på Granbäck, arrendatorn Johan Molin i Rukarp, Johannes Magnusson i Labbarp och pigan Fredrika Carlsdotter på Rydjerna under Månseryd. De tre förstnämnde meddela sammanstämmande intyg derom, att Ekvall varit redig och nykter vid det tillfälle, då brandsyn hölls på Attarp den 34 sistl. Maj. Sven Magnusson, som förut! kändt Ekvall, vitsordar hans nykterbet, äfven vid andra tillfällen, då vittnet sett honom. Fredrika Carlsdotter berättar, att fru Esyvolld. 28 näst!. Maj vidialat henne att påföl ande flyttning antaga tjenst hos kontrollörens, i stället för Hedda Thorman, som skulle komma att lemna Attarp. Utom dessa vittnen, har åklagaren inkallat fruarna Mellberg på Torp och Nyander på Trånghalla. Ingendera är närvarande; men vittnesattester framlemnas från båda och uppläsas. Dessa attester innehålla hufvudsakligen yttranden af fru Ekvall, hvilken skulle hafva omtalat: att bon och mannen, natten till palmsöndagen, förnummt klazande ljud och skrik från köket på Attarp: att då fru Ekvall velat efterforska orsaken til! klagoljuden, mannen sökt afstyra sådant och utiryckt den förmodan, att någon af pigorna hade tandvärk: att fru Ekvall palmsöndagen, när hon skolat begifva sig till kyrkan och i sådant ändamål påtagit sin kappa, funnit två blodiefrar i ena ärmen samt förmärkt kappan jemväl i öfrigt vara blodig på flera ställen: att Sofi, som föregående dagen lånat kappan, under en resa till Jönköping, blifvit af fru Ekvall tilrågad, hvaraf det kom sig att kappan var blodig och) hvad Sofi kunde bafva gjort vid densamma: att Sofi i förra hänseendet varit ur stånd att lemna någon upplysn-ng och till sednare delen af trågan genmilt, det hon, vid återkomsten från Jönköping, hängt kappan på sitt ställe; samt alt fru Ekvall derefter misstänkt Hedda Thorman att hafva födt barn. Fru Nyanders vittnesattest innehåller också. att vittnet, vid ett besök ..os fru Ekvall d. 40 Juni. då undran uppstått, bvem som kunnat vålla kontrollörens död, hört Sofi yttra: Det har ingen annan än den förbannade Hedda Thorman gjort., Öiver detta yttrande fordrar domiren med stränghet Sofis förklaring. Dewna säger sig väl minnas, att talet vid omvittnade tillfället fallit på fadrens död; men hvad Sofi i anledning deraf yttrat, påstår hon alldeles hafva gått ur hennes minne. I början nekar hon bestämdt, alt hafva beskyllat Hedda Thorman för mordet å Ekval!, men något derefter medgifver hon, att det väl varit möjligt, att hon hatt etti sådant yttrande, som fru Nyander omniun, ; ehuru bon nu förgätit det. i Domaren frågar härefter Sofi, huru det förhöll, sig med bilodlefrarne, som funnos i kappan. od