öfvertygad derom, att han blifvit förgifven. Nä
vittnet straxt derpå frågade Ekvall, om han för
sin död hade något att förtro åt vittnet eller d
tvenne vid tillfället närvarande prestmän, svarad
han, det han alltid lefvat så, att han varit hered
att dö, lika godt om det skedde något förr elle
sednare, dock), tillade han, vore det förarglig
att dö af sådan förbannad lort. Han förklarad
sig icke misstänka någon såsom vållande till olyc
kan, emedan han aldrig sig veterligen halt någo
ovän.
(Domaren låter åt fru Ekvall, som synes var
mycket illamående, framsätta en stol, på hvilke
hon kastar sig än bit, än dit. Det lidande, hor
tyckes känna, saknar dock, vid uppmärksammart
betraktande, naturlighet och väcker, isynnerhe
genom häftigheten i dess yttringar, misstroende.
Vittnet hyser den öfvertygelse, att Ekvall:
ekonomiska ställning vid dödsfallet varit god
Han visade sig åtminstone sjelf ganska belåter
med densamma; under 20 års tid, som vittne
varit bekant med honom, hade vittnet aldri;
funnit: honom öfverlastad af starka drycker. Si
ofta vittnet sett honom, hvilket ej sällan inträffat
hade han alltid varit vid godt och fogligt lynne.
Sjelf mord tror vittnet aldrig hafva kunnat fall
honom in.
Nu frågar domaren Sofis Hör Sofi hvad vitt-
net säger?
Sofi. Sanningen har jag bekänt; det må nu
bli hvad slut som helst.
Om förhåltandena inom Ekvalls familj förkla-
Tar vittnet sig icke hafva egt någon närmare kän-
nedom.
Mot slutet af löjtnant Reutersvärds vittnesmål
bar fru Esvalls illamående synts-så tilltaza, att
domsren funnit sig nödsakad låta henne afligsna sig.
Eter Reutersvärd höras vittnena Sven Mag-
nusson på Granbäck, arrendatorn Johan Molin i
Rukarp, Johannes Magnusson i Labbarp och pi-
gan Fredrika Carlsdotter på Rydjerna under Mån-
seryd. De tre förstnämnde meddela sammanstäm-
mande intyg derom, att Ekvall varit redig och
nykter vid det tillfälle, då brandsyn hölls på At-
tarp den 34 sistl. Maj. Sven Magnusson, som
förut! kändt Ekvall, vitsordar hans nykterbet, äf-
ven vid andra tillfällen, då vittnet sett honom.
Fredrika Carlsdotter berättar, att fru Esyvolld.
28 näst!. Maj vidialat henne att påföl ande flytt-
ning antaga tjenst hos kontrollörens, i stället för
Hedda Thorman, som skulle komma att lemna
Attarp.
Utom dessa vittnen, har åklagaren inkallat fru-
arna Mellberg på Torp och Nyander på Trång-
halla. Ingendera är närvarande; men vittnesat-
tester framlemnas från båda och uppläsas.
Dessa attester innehålla hufvudsakligen yttran-
den af fru Ekvall, hvilken skulle hafva omtalat:
att bon och mannen, natten till palmsöndagen,
förnummt klazande ljud och skrik från köket på
Attarp: att då fru Ekvall velat efterforska orsa-
ken til! klagoljuden, mannen sökt afstyra sådant
och utiryckt den förmodan, att någon af pigorna
hade tandvärk: att fru Ekvall palmsöndagen, när
hon skolat begifva sig till kyrkan och i sådant
ändamål påtagit sin kappa, funnit två blodiefrar
i ena ärmen samt förmärkt kappan jemväl i öf-
rigt vara blodig på flera ställen: att Sofi, som
föregående dagen lånat kappan, under en resa
till Jönköping, blifvit af fru Ekvall tilrågad,
hvaraf det kom sig att kappan var blodig och)
hvad Sofi kunde bafva gjort vid densamma: att
Sofi i förra hänseendet varit ur stånd att lemna
någon upplysn-ng och till sednare delen af trågan
genmilt, det hon, vid återkomsten från Jönkö-
ping, hängt kappan på sitt ställe; samt alt fru
Ekvall derefter misstänkt Hedda Thorman att
hafva födt barn.
Fru Nyanders vittnesattest innehåller också. att
vittnet, vid ett besök ..os fru Ekvall d. 40 Juni.
då undran uppstått, bvem som kunnat vålla kon-
trollörens död, hört Sofi yttra: Det har ingen
annan än den förbannade Hedda Thorman gjort.,
Öiver detta yttrande fordrar domiren med
stränghet Sofis förklaring.
Dewna säger sig väl minnas, att talet vid om-
vittnade tillfället fallit på fadrens död; men hvad
Sofi i anledning deraf yttrat, påstår hon alldeles
hafva gått ur hennes minne. I början nekar hon
bestämdt, alt hafva beskyllat Hedda Thorman för
mordet å Ekval!, men något derefter medgifver
hon, att det väl varit möjligt, att hon hatt etti
sådant yttrande, som fru Nyander omniun, ;
ehuru bon nu förgätit det. i
Domaren frågar härefter Sofi, huru det förhöll,
sig med bilodlefrarne, som funnos i kappan. od