bringar bjeltinnan i förlägenhet, är godt och väl men att han låter henne blottställas för druckn: libertiners karesser, är en taktlöshet, som qvarlemnar ganska litet af åskåderens illusioner.Dess: erhålla nåd stöten i sista akten, då man återser Donna Angela såsom abbedissa inspe, och finner att hennes nattliga utflygter skett utan någon nödvändighet, utan något ädelt motiv, endast a! lättsinnighet och en omåttlig. danslystnad. --Den fantastiska drömbilden förvandlar sig till en vanlig fille mal gardee, och Don Eugen får trösta sig med att äfven på qvinliga vildbasare söka tillämpa den gamla sägen om rougernas förträfflighet i äkta ståndet. Vi ha dröjt så länge vid Donna Angela, emedan denna karakters poetiska behandling. är a! stört inflytande äfven på dess musikaliska, och öfverhufvud På det intresse, som det hela åsyftar väcka. Intrigen är för öfrigt ganska väl uttänkt; invecklingarne i 2:dra akten äro med mycken finess anlagde i den första, tillika bidraga de på ett otvunget sätt till knutens lösning i den tredje, och. det. hela är genomfördt. med den klarhet och öfverskådlighet, som vanligtvis utmärker den nyare franska dramatikens produkter. Komponisten har i Angelas parti fått en svår knut att lösa: han borde skildra henne än. som ett helgon, än som en lättsinnig. yrhätta, och -detta har. dubbel svårighet, när; matsägelserna icke äro skenbara, utan verkliga.: Auber tycks imedlertid. ej ha synnerlig lust alt bråka sin hjerna med lösningen af;psykologiska problemer; han: har uppfattat hvarje moment sådant det i sitt isolerade skick erbjöd sig honom, ofta med mMycken framgång, och låtit sångerskan sörja för det öfriga. Bland Angelas partier. nämna vi bönen i 3:dje akten, Fader i det högax: i vårt tycke en bland Aubers wackraste ingilvelser, änvu intressantare genom sin. religiösa: lyftning, och af stor effekt i.det moment der den förekommer; Arragonaisen i 2:dra akten är originell och karakteristisk, Arian i 3:dje Omsider är jag här, pikant och qvick. Hennes båda kuplettnummer i 4:sta akten förete ej egentligen nya, men dock graziösa melodier. Terzetten i 4:sta akten -mellan Angela, Brigitta och Eugen är grundad på enbolero af äkta kastiliansk gravitet och ej utan en fläkt af den romantiska anda, som vanligen lefver i de spanska melodierna. — Eugens parti är deremot temligen magert utstyrdt: hans duett med Angela är nog. långdragen. (ehurä mellansatsen har en lifligare rytm), hans:cavatina i 2:dra akten skäligen färglös. Mycket var ock ej af denna karakter att göra. — Påssin stora. talang för den komiska stylen deremot har vAu-. ber här gifvit högst intressanta prof: dialogeni mellan Don Juliano och Angela (såsom bondflicka)l. i2:dra aktens Morceau densemble, innehåller en pikant kontrast mellan den förres affekterade sentimentalitet och den sednares! naiva enfaldighet; Oboesolon i ritornellen: meds sin! träffande karakteristik fulländar den Hfliga taflan. :-Ej mindre qvick är komponistens persifllage på klosterväsendet, då han parodierar de munviga stiltsdamernas sladder, men i symnerliet då hon i Gil Perez kupletter med få snillrika drag skildrar den skenhelige sybariten, hvars gravitetiska Deo gratias uttalar hela vidden af hans andliga hög-!. mdd. — Men då man afräknar dessa glanspunkter, företer denna musik imedlertid många svaga 4 partier, dit vi i synnerhet räkna manskörerna,ll som med sin bullrande instrumentation mestar 4 1 1 dels endast innehålla ett tomt klingklang, åtskilliga bland ensemblerna samt ouvertyren, hvars sammansättning är alltför lös och brokig, för att kunna kallas ett konstverk. Instrumeutationenc är ganska intressant i solosakerna och de bättrejs ensemblerna:. man finner karakteristisk rikedomlg förenad med en ekonomi, som tillkännager författarens förtrogenhet äfven med: den svåra kon-t sten att-pausera der sig bör: ett säkert känne-,r tecken -på mästarhanden. Uti de flesta körer p och emsembler låter han deremot orkestern väs-3 nas alltför -:mycket, hvartill han utan tvifvel haftg vigtiga, om. ock ej serdeles estetiska skäl. — I, sin helhet tagen torde musiken till Svarta Dog minon ej vinna vid jemföre:sen med den Willy Hälften hvar, och till Kronjuvelerna, ehuru f den i enskildheter visserligen rätt väl kan mäta!, sig med dessa tonverk. En fördelaktig omstän-p dighet med ifrågavarande musik är imedlertid, 1 att dess bästa partier befinna sig i de sista ak-!p terna och de svagaste i den:första, då ett mot-l!r satt förhållande eger rum med t. ex. Kronjuver f. lerna. Men alla dess brister väcka hvarken leds-lj; nad eller harm hos åhöraren: Musikens lifliga, !) om;ock stundom föga: betydande, karakter, deny flägt af en viss förfinad sinnlighet, som röjes öfverallt, låta lika sikert ingen ledsnad uppkom-!r m?, som den anspråkslösa godlyntbeten i det hela afväpvar granskarens missnöje. Föröfrigt har Auber förlitat: sig på sin grundliga teaterkännedom, och denna har äfven vid detta tillfälle icke svikit honom. SR Hufvudpartiet i operan — Donna Angelas — utfördes af fru Lieaberg. Det vore obilligt att af henne fordra: harmoni i en -karakter; som både librettist och kompositör lemnat utan sådan; deremot gällde det att genom utförandet af de enskilda momenterna komma! åhöraren att glömma: det som felades i det hela. Att fru Liedberg gjort sitt bästa härvid, bör erkännas, likasom att hon vid flera tillfällen lyckades häri; serdeles i! 4:sta och 3:dje akterna. Romansen (Des dur): Hyem jag är?. sjöng honmed-en själtullnet i uttrycket, som framkallade ett allmänt och: ,;välförtjent bifall; äfven utmärkte hon sig fördelaktigt å de genom säng och spel iterLÄNEN AT 4 NP HO FA B HN få