herravälde, så mycket större, som det var helt oci hållet sammanväxt med den verldsliga magten. Dett välde upprätthölls ej utanförföljelser. Kättare sak nades ej, och af kättarne blefvo martyrer. Der hedniska hierarkiens historia hos Cassagnac förtjenai all uppmärksamhet, måhända ej alldeles odeladt bi fall. Hans åsigt af Sokrates t. ex. torde behöfv: beriktigas. Ett annat af adelns företräden låg i dess krigiska magt. Cassagnac anför ett yttrande af Aristoteles att från början alla krigsmän voro ryttare, och at fotfolkets uppkomst tillhör den tid, då de ringar stånden vunnit medborgerliga rättigheter. I dessö ord ligger hufvudsumman af Cassagnacs åsigt; fotfolket öfverflyglar rytteriet, i samma mån som borgareståndet öfverflyglar adeln. Med historien om adeln såsom krigare följer beskrifningen på dessa krigares rustningar, och derefter sker öfvergången till feodalsystemet. Cassagnac ser i feodalismen en allmän form, ej blott för medeltiden, utan äfven för antiken. Han återfinner i de gamles samhällsskick samma egenskaper som i medeltidens feodalism. Han finner länet vara en form för egendomens skötande, som egendomen vid vissa epoker antagit i alla länder. Under medeltiden, sträckte sig feodalprincipen ända derhän, att allt möjligt gafs i län. Abboterna gåfvo de religiösa ceremonierna i förläning. Med feodalismen stå patronatet och klientförhållandet i nära förbindelse; det är den form, hvarunder länsväsendet bildar sig till hierarki och ytterst till konungadöme. Slutligen följer adelns historia såsom vetenskapernas vårdare. Den är hufvudsakligen en förteckning på lärda män och författare af högt stånd; den bör läsas i jemförelse med kapitlet om de vittra slafvarne. Med denna framställning slutar Cassagnac den första delen af adelns historia. Fortsättningen skulle skildra huru adeln af de borgerliga förjagas från alla de ståndpunkter, den intagit. Denna fortsättning hafva vi ej sett; det som utkommit kan dock äfven betraktas säsom ett helt. Ehvad omdöme än fälles om Cassagnacs åsigter äro de likväl ganska märkvärdiga, och de upplysningar, han lemnar, alltför rika, att ej förtjena den allmänna kännedom, som öfversättningen sökt förskaffa dem. S—Ss. kos——— LAtsnmmvest———utm——