herravälde, så mycket större, som det var helt oci
hållet sammanväxt med den verldsliga magten. Dett
välde upprätthölls ej utan- förföljelser. Kättare sak
nades ej, och af kättarne blefvo martyrer. Der
hedniska hierarkiens historia hos Cassagnac förtjenai
all uppmärksamhet, måhända ej alldeles odeladt bi
fall. Hans åsigt af Sokrates t. ex. torde behöfv:
beriktigas.
Ett annat af adelns företräden låg i dess krigiska
magt. Cassagnac anför ett yttrande af Aristoteles
att från början alla krigsmän voro ryttare, och at
fotfolkets uppkomst tillhör den tid, då de ringar
stånden vunnit medborgerliga rättigheter. I dessö
ord ligger hufvudsumman af Cassagnacs åsigt; fot-
folket öfverflyglar rytteriet, i samma mån som bor-
gareståndet öfverflyglar adeln. Med historien om
adeln såsom krigare följer beskrifningen på dessa
krigares rustningar, och derefter sker öfvergången
till feodalsystemet. Cassagnac ser i feodalismen en
allmän form, ej blott för medeltiden, utan äfven för
antiken. Han återfinner i de gamles samhällsskick
samma egenskaper som i medeltidens feodalism. Han
finner länet vara en form för egendomens skötande,
som egendomen vid vissa epoker antagit i alla länder.
Under medeltiden, sträckte sig feodalprincipen ända
derhän, att allt möjligt gafs i län. Abboterna gåfvo
de religiösa ceremonierna i förläning. Med feodalismen
stå patronatet och klientförhållandet i nära förbin-
delse; det är den form, hvarunder länsväsendet bil-
dar sig till hierarki och ytterst till konungadöme.
Slutligen följer adelns historia såsom vetenskapernas
vårdare. Den är hufvudsakligen en förteckning på
lärda män och författare af högt stånd; den bör
läsas i jemförelse med kapitlet om de vittra slafvarne.
Med denna framställning slutar Cassagnac den för-
sta delen af adelns historia. Fortsättningen skulle
skildra huru adeln af de borgerliga förjagas från
alla de ståndpunkter, den intagit. Denna fortsätt-
ning hafva vi ej sett; det som utkommit kan dock
äfven betraktas säsom ett helt. Ehvad omdöme än
fälles om Cassagnacs åsigter äro de likväl ganska
märkvärdiga, och de upplysningar, han lemnar, allt-
för rika, att ej förtjena den allmänna kännedom, som
öfversättningen sökt förskaffa dem. S—Ss.
kos——— LAtsnmmvest———utm——