Dessa grefvens sista ord voro missljudande för
slottet Freykens nye herre, som svarade med
illa dold stolthet:
— Det är icke nog för mig; och i alla hän-
delser vill jag ej qvarblifva här. I morgon måi-
ste jag resa.
— Resa, herre! frågade grefven, i det han
rynkade ögonbrynen. Hvilken resa, om jag får
fråga?
— Densamma som herr grefvens. Jag begil-
ver mig till konungen.
— Verkligen! och hvad vill ni honom?
.— Konungen ensam är nog mäktig, att till-
dela mig hvad jag åstundar, hvartill jag har rät-
tighet och som jag oundvikligt måste erhålla.
— Och ibland de skänker af hög och helig
natur, som konungen ensam kan gifva, finnes
kanhända en, som skulle vara i herr väpnarens
smak, nemligen en adelig titel; den af baron till
exempel?
Richard rodnade, som hade han fått ett slag i
ansigtet, och Mathilda darrade. Detta enda ord
upptäckte för dem grefvens hela misstanka. Imed-
lertid fattade Richard sig och svarade i glad ton:
— Och hvarför inte, herr grefve?
— Mycket modest! men ni flyger nog hastigt,
unge man, och hvad kan vara så tvingande, att
er resa just skall företagas i morgon?
— För det att ingen må kunna förekomma
mig hos konungen. Å
— Är det allt? Är det hos konungen endast,
som ww fruktar alt blifva förekommen?
— Hos honom endast, och sedan ut i striden.
— Således upptager ni ej illa, att grefve
TAuffrey före er återkommer hit till slottet?