bebagligaste bild man kunde se. Genevieva de
Pavilly var något större än Mathilda, och äfven
några år äldre, blond och af utmärkt skön vext.
Hennes ädla, graciösa ansigte hade denna genom-
skinliga rosen!ärg, som man återfinner i de saft-
fulla porträtterna af Lavallierer, Fontanger, Lam-
baller, samt äfven denna milda dager, denna ljusa
gloria, hvarmed Rafaöl har vetat att dekorera
sina Madonnor. Men oaktadt renheten i hennes
d-ag, behaget i hennes småleende, det smäktande
i hennes stora blå ögon, kunde man lätt upp-
täcka en viss fasthet, som tillkännagaf hos henne
en högdragen instinkt, omedveten af henne sjelf,
en, den mognare åldrens betänksamhet, hittills
mildrad af ungdomen, eller snarare blandande
sig deri, och modifierad på ett sätt, som redan
gjorde henne försigtig och äfven något listig.
Slottet de Pavilly var icke beläget mer än två
mil från Freyken, och Genevieva, något slägt med
Mathilda, kom ofta att besöka henne; men denna
gång hade besöket utsträckts längre än vanligt.
Sedan tre veckor hade hon, med särdeles ihär-
dighet, förlängt det, och ingenting tillkännaga!
att hop ämnade förkorta det, oaktadt det synliga
tvång. som hon dermed förorsakade de unga
makarne.
Denna älskvärda person framträdde med ele-
gant hållning, med ädel gång, full af oändligt be-
hag och satte sig på en taburett af sammet några
steg ifrån väpnaren. Mathilda vek icke från sin
plats. Richard betraktade stilla den sköna be-
svärliga, och beredde sig leende alt vara vittne
till den oskyldiga scen, som förestod.
— Alltid obetänksam? upprepade Genevieva,
med en något ironisk fördragsamhet. — Om ja s