i alla yttre later och åtbörder sin tillfredsställel Den vill stå emellan styrelse och folk som slags medlare och i opinionen åtminstone gö sitt inflytande gällande, om den icke har någ stor kraft i och genom lagarna; men skulle : Tid inträffa, som jemnar förhållandet emell medborgarne, då ser man den vanligen i spets för de missbelåtne. Kan den, så tar den ger! ett steg tillbaka, annars vill den helst stå still ty motion i andeverlden, så väl som i den kropp liga, sätter alla krafter i en starkare spänning oc befordrar ett hastigare och friskare omlopp vätskorna och blodet. — — — — — — —Imedlertid höras nu från östan och vestan e förskräckligt gny och en aldrig tystnande ol om baron Palmstjernas rappel. Man rör på si! Jlapptrummor och knäpper på sina tambours basque; man hojtar i lurar och vallborn, OC trumpster och pukor förnimmas både i Skån och Westergöthland, och det vill aldrig ta sh med högtidligheterna. Den lilla lapprishändelse har blifvit en riktig lösen för dagen, och lefv vi Etet till, så kommer saken visst in i allmänn rörelsen, i handel och vandel, och våra fabri kanter taga sig den friheten att trycka det tre stafviga namnet med friherrlig krona öfver p sitt förträffligaste snus till konservatismens stor vederqvickelse. De lärdes verk, våra snillen -odödliga opera komma ju vanligen i snusbodarn: hvarföre skulle icke Nilsiaden då få samma äro rika slut som Henriaden och många andra ly sande hjeltedikter? Imedlertid har nu baronen sjelf seglat til kontinenten, för att boudera i Tyskland, Neder länderna, Frankrike, Italien och på Sicilien, de; svotvifvelaktigt feen Morgana (Fata Morgana) mec sin tro!lstaf skall framkalla en paradisisk nejd hvarifrån intet mera något maktspråk kan rapeldera hosom. Tänk om alla våra andra aristokrater också började att boudera och reste nordvärts och sydleds! Hvad. skullen j då säga, gamla nordiska fjell? — Farväl! Farväll O! Svea, trösta dig derföre, du hör, huru gubbarna tala deruppe i bergsbygden: :;Och Belten kastar än kring dig de fria armar, Och fjellens fästning står, och himlen sig förbarmar. An sår du egna fält och kan dem fylla än Med malmstöpt åskas hot, med klingor och med män. Winterbladet har äfven en längre artikel öfver samma fråga, och hvari man läser följande: De principer, som nu sätta sinnena i gäsning här i Sverige, gå rätteligen ut på just den frågan, hvilka personer skola hehälla makten. Ätskilligt tal är väl som sådant, som går hredvid den frågan; men det talet föres af nägra få, som föga förstå och ännu mindre förmå. Nog vilja de konservatives organer insinuera, att alla de, som strida mot dem, drifva samma fåkunniga, overkställbara och till intet ledande Järor, som de få drifva, och att hela det reformyrkande partiet vill förstöra — förstöra Konunga-makt, förstöra äganderätt, förstöra bildnirgens välde; och nog begriper man, att om de mägtige grannarnep få sina underrättelser om den nu varande rörelsen i Sverige från de konservative, så skola dessa underrättelser utan tvifvel blifva af den beskaffenhet, att en intervention framkallas, om möjligt är. Men just derföre är det så mycket angelägnare, att de, som skola föra Sveriges talan hos grannarna,, icke äro intoleranta, illa underrättade parti-män, som hafva interesse vid att vanställa, hvad här i närvarande stund föregår. Sverige behöfver, för det närvarande kanske mer än vanligen, hos främmande magter sådana representanter, som både veta och vilja beriktiga de vanställande skilsringar, hvilka utan tvifvel göras öfver sakernas ställning. Det är icke blott befallningarr, som de hafva att utföra, och hvartill äfven den kan duga, som ogillar befallningarna (såsom framkastadt är om Frih. Palmstjerna); det mesta af dylika representanters göromål är sådant, hvarom detaljerade befallningar sällon kunna eller hinna gifvas. Dit kan räknas den oafbrutna uppmärksamheten på de begrepp, som de potentater, hos hvilka representanterne äro anställde, göra sig om händelserna och tillståndet i dessas fädernesland, hvilka begrepp det åligger dem att försöka rätta, då de befinnas förvillade. Ingen kan hindra parti-fördomarna eller det fåkunniga lättsinnet att bland allmänheten utomlands sprida hvilka dikter som häldst; men att de icke blifva trodda af de magthafvande, det åtminstone måtte åligga de diplomatiska agenterna att förekomma. Men på det att diplomaterne skola duga tilll. detta värf, fordras först och främst att de vilja hafva sakerna framställda isin rätta dager, och för det andra att de klart veta, huru det förhåller sig. Kan nu i detta hänseende en diplomat vara tjenlig, som visat sig, mera än kanske någon annan, vara drifven af frenetiska partifördomar och preventioner? som högtidligen proklamerat, att han anser de ideer, som allmänt bemägtigat sig sinnena i hans fädernesland, gå ut på ingenting mindre än förstörande af allt samhälle? som stämplat dessa idters anhängare såsom fäderneslandets fiender, såsom bofvar, hvilka endast spekulera på rof och plundring? Om den i fråga varande diplomaten uttalat just de orden, minDas vi nu icke; men säkert är, att han sagt, hvad som deremot uppgår, och att det partis organer, hvilkas hjelte han är, dagligen utan återhåll och blygd predika just sådant. Och de gå ännu längre: del. säga, att regeringen gynnar de samma iderna, hvilkas anhängare så utmälas. Tror han icke äfven det? NORSK LITTERATUR. Red. har fått sig tillsända nedannämnda tre il; Norrige nyligen utgifna skrifter, såsom förtjenta af uppmärksamhet äfven hos oss: och i tanka att