— På Nya Teatern var i går ännu för åttonde
gången nära fullt hus vid framställningen af Lud-
vig den elfte. Det är också ett onekligen märk-
värdigt förhållande, som författaren till detta
stycke knappt hade kunnat ana, då han skref
det för den fransyska scenen, att det skulle kom-
ma att ega ett nästan ännu större intresse för
den svenska scenen i öfversättning, än originalet
kan hafva i sitt hemland. Det finnes nemligen
sannolikt ingen, som ej vid åskådandet af karak-
tersrollen på det aldra lifligaste frapperas af den
mängd serskilda drag, som tillsammans bilda den-
na regentindividualitet; charlataneriet i hela dess
väsende, ett visst slags godhjertenhet och friko-
stighet, blandad med törsten efter makt och pen-
ningar; användandet af tvetydiga eller dåliga
verktyg och lyssnandet till spioneri och deras
sqvaller; den dynastiska förskräckelsen, å ena si-
dan sträckt till ytterlig lättrogenhet, och å den
andra sidan afundsjukan till och med emot den
egna sonen, Dauphin, thronarfvingen, samt slut-
ligen begäret att låtsa en kraftfullhet och gripa
om kronan ännu i dödskampen; man vet, vid
åskådandet af allt detta, icke åt hvilken man skall
gifva största förtjensten såsom konstnär och måi-
lare, åt Casimir Delavigne eller Torsslow.
— En musikalisk notabilitet har för några da-
gar sedan anländt till hufvudstaden, nemligen
pianisten hr C. Mayer, från Petersburg, som be-
söker Stockholm på en konstresa och ämnar
gifva en eller flera konserter. De som hört hr
Mayer, vitsorda, att han är en af första rangens
pianister. Han medför äfven från Petersburg en
flygel, som är ett alldeles utmärkt instrument.