— På Nya Teatern var i går ännu för åttonde gången nära fullt hus vid framställningen af Ludvig den elfte. Det är också ett onekligen märkvärdigt förhållande, som författaren till detta stycke knappt hade kunnat ana, då han skref det för den fransyska scenen, att det skulle komma att ega ett nästan ännu större intresse för den svenska scenen i öfversättning, än originalet kan hafva i sitt hemland. Det finnes nemligen sannolikt ingen, som ej vid åskådandet af karaktersrollen på det aldra lifligaste frapperas af den mängd serskilda drag, som tillsammans bilda denna regentindividualitet; charlataneriet i hela dess väsende, ett visst slags godhjertenhet och frikostighet, blandad med törsten efter makt och penningar; användandet af tvetydiga eller dåliga verktyg och lyssnandet till spioneri och deras sqvaller; den dynastiska förskräckelsen, å ena sidan sträckt till ytterlig lättrogenhet, och å den andra sidan afundsjukan till och med emot den egna sonen, Dauphin, thronarfvingen, samt slutligen begäret att låtsa en kraftfullhet och gripa om kronan ännu i dödskampen; man vet, vid åskådandet af allt detta, icke åt hvilken man skall gifva största förtjensten såsom konstnär och måilare, åt Casimir Delavigne eller Torsslow. — En musikalisk notabilitet har för några dagar sedan anländt till hufvudstaden, nemligen pianisten hr C. Mayer, från Petersburg, som besöker Stockholm på en konstresa och ämnar gifva en eller flera konserter. De som hört hr Mayer, vitsorda, att han är en af första rangens pianister. Han medför äfven från Petersburg en flygel, som är ett alldeles utmärkt instrument.