höjt skölden och sträkt lånsen till anfall. I
länge storthingen emot den förra regeringens sä
skilta försök att sträcka de kungliga prerogat
verna väl långt, satte ett klokt och värdigt mo
stånd, kunde de göra sig säker räkning på nati
nens odelade sympathier; men nu, då nationa
församlingen synes hafva allt sitt på det torr
och under en statsform, der konungamakten sn
rare löper fara att undertryckas, än folkmakte
samt på en tid då i alla fall regeringen minst
alla tänker på att göra den något förnära, a
den nu rustar sig till anfall och attackerar, de
kan folket, som i sin representation vill se e
uppenbarelse af sina renaste och bästa tanka
icke finna sig. Derföre ser man också nu de
besynnerligheten, att den mot statsrådet Vogt ar
ställda riksrättsaktion i allmänhet icke anses så
som ett af nödvändigheten aftvunget medel, a
bevara några af nationalrepresentationens vigtig:
ste rättigheter emot den exekutiva maktens ir
kräktningsförsök, utan snarare såsom en onödi
och för vida drifven stränghet emot en af de mes
ansedde ledamöterne af Konungens råd. Statsrå
det Vogts värde såsom medborgare och embet:
man är för stort, för att man borde hafva utsa!
sig för att se honom aflägsnad från den vigtig
plats, han bekläder, derigenom att han gjorde
till syndabock, der det endast och allenast ä
fråga om en grundlagstolkning, hvarom samtelig
statsråden voro ense, och för hvilken de sålede
borde dela lika ansvar, så vida här annars kun
de vara anledning att utkräfva ett ansvar, hvilke;
fråga säkerligen de fleste jurister komma att be
svara med nej. Statsmannens osäkra ställnin;
skulle nära på blifva outhärdelig, om han skull
kunna straffas för det han, vid en å embetet
vägnar företagen tolkning af en tvetydig lagbe
stämmelse, hade kommit till ett på goda grun
der stödt, men emot en obetydlig och tillfällig
pluralitets i Odelsthinget mening stridande, re:
sultat. Om något annat resultat af denna riks-
rättsaktion, än antingen frikännande eller embe.
tets förlust, kan, efter våra lagar, icke blifva
fråga.
Oaktadt jag ansett nödvändigt, att något dröja
vid det sednaste Storthingets skuggsidor, på de!
att den mindre fördelaktiga plats, det onekligen
intager i opinionen, icke skulle sakna sin förkla-
ringsgrund, är jag dock långt ifrån att vilja på-
stå, att dess verksamhet varit utan goda frukter.
De många och vigtiga ärenden, som varit föremål
för dess förhandlingar, det nit och den sorgfällig-
het, hvarmed de blifvit behandlade, och de flere
duglisa män och bepröfvade ledare af Storthings-
arbetena, :som dock äfven nu haft plats på stor-
thingsbänkarna, dessa samverkande omständighe-
ter hafva frambragt resultater, genom hvilka våra
rättsförhållanden i flera hänseenden blifvit för-
bättrade. Ty fastän öfvervigten af de förut klan-
drade tendenser, genom en deraf framkallad vä-
gran af kunglig sanktion, beröfvat landet fruk-
terna af den arbetskraft, hvilken, så väl utanför
som i Storthinget, blifvit använde på några vig-
tiga lagstiftningsämnen, t. ex. skjuts- och vägvä-
sendet, kunna vi dock glädja oss öfver, att många
andra serdeles vigtiga lagarbeten kommit till stånd.
Således äro nya och fullständiga lagar om fattig-
vården, så väl på landet som i städerna, utkom-
na. Likaledes hafva vi erhållit en fullständig lag
om brandförsäkringsväsendet, hvarigenom bland
annat den vigtiga förändringen är införd, att hä-
danefter tvånget att låta brandförsäkra sin egen-
dom försvinner, så väl för stad som för land —
en grundsats, från hvilken man äfven utgått i det
förra Storthingets beslut rörande detta ämne, men
som då hade till följd, att kunglig sanktion vä-
rades. Vidare hafva utkommit lag om bygg-
nadsväsendet i städerna, lag om tullväsendet, så
väl i allmänhet, som specielt för Finnmarken,
ag om jagten, såvidt den angår utrotandet af
vilddjur och fredandet af villebråd, samt lag om
ränvinsbränningen och bränvins försäljning och
uminutering, tvenne lagarbeten, som, i samver-
an och förening med nykterhetsföreningarnes ni-
iska sträfvanden, såsom man hoppas, skola bi-
lIraga till denna farliga industrigrens betydliga
nskränkande och superiets deraf följande afta-
ande, utan att gå till den ytterlighet, som 41842
rs Storthing,; hvilket, som bekant är, beslöt att
ll bränvinsbränning här i landet efter 40 års
örlopp skulle vara afskaffad och förbuden, hvil-
et radikala beslut också den gången hindrade
gens sanktion.
Ehuru mindre i och för sig sjelf, må likväl, i
aseende till dess betydelsefulla historia, här äf-
en anföras lagen om förändrade föreskrifter för
e vid jordegendomars klyfning och skattläggning
rekommande förrättningar, detta gamla tvist-
ople mellan regeringen och nationalförsamlingen
da från Storthinget 1833, då ett lagbeslut an-!
iende detta föremål fattades, men icke erhöll! k
nktiog, ett missöde, som äfven träffade förra)!
orthingets beslut i samma sak, hvaremot på
dnaste Storthing en Kongl. proposition om sa-
2 framställdes för att tillfredsställa pluralitetens
iga önskan om förändringar uti nyssnämnde dellse,
lagstiftningen. På Storthingen 4836 och 4839!ve
de nemligen lagförslag blifvit framställda rö-!an
bi