Ihäradshöfdingebeståliningarnes tilisättande, och att Isåledes, just för lagskipningens egen skull, det knapIppast vore önskvärdt, att tjensterne oafbrutet be; I ,striddes af deras ordinarie innehafvare., . SSEIINEOEE TENN ) (Insändt.) Är en reform inom sjelfva det högvördiga ståndet nödvändig? För att få ett nöjaktigt svar på denna fråga, lefnadsålder, som fordras för att inträda i ståndet, och se till om den kan vara lämplig eller ej. I Den oparliske skall då, helt visst, genast finna, att det hardt när gränsar till det orimliga, att Jen yngling vid 23 års ålder skall uppträda såsom Ireligionslärare och ledare på gudaktighetens väg, latt han med sina råd och insigter skall, såsem Isig bör, kunna trösta den bedröfvade och upplysa den okunnige, samt på rätta vägen visa den vilsegående. Äfven sedan prestbildnirngen onekligen blifvit något bättre än den förut varit, kan man dock med skäl påstå, att mången ung prestman vet bra litet, för att med sann nytta kunna vara Jandras lärare. Hvad verldserfarenhet och menIniskokännedom har han ännu kunnat samla? På hvilken Jåg ståndpunkt af verklig humanistisk bildning står han icke sjelf ännu, och huru vill man då begära, alt han skall kunna upplyfta andra? Han har vid denna tidpunkt kanske gjort Isig liten eller ringa reda för hvad det vigtiga kallet af honom egentligen kräfver, hvilken tung börda blifvit lagd på den svaga skuldran; han bar, i allmänhet taladt, blott tänkt på att bli prest, för utkomstens skull, för att icke behöfva sörja för morgondagen. Några få undantag, så i det jena som andra fallet, bevisa ingenting. Nu, inkommen på den presterliga banan, har han hunnit ett mil, som han sträfvat för, och skickas såsom medhjelpare till en pastor, som låter honom predika nästan hvarje predikodag, och sjelf uppträder endast vid så kallade högtidligare tillfällen. Han skall således, den unge, hvarje vecka taga antingen ur sin egen mer eller mindre torftiga fatabur, eller ock ur andras; och hvilketdera han gör, blir det sällan bra. Några lyckligare naturer endast är det förbehållet, att försvarligt hjelpa sig fram härutinnan. Men det är ej blott med predikningar han sysselsättes, utan ofta kastar pastor på honom äfver andra förrättningar, någon gång kanske alldeles främmande för embetet. Månne ej här kunde behöfvas sättas en gräns för pastorernes anspråk på sina medhjelpare, unge adjunkten skall göra nästan allt som åligger pastor, i embetet, välförståendes? Man påstår ej att alla pastorer äro så tröge i det embetet fordrar. Celebra undantag finnas visserligen, men de upphäfva ej reglen. Sedan adjunkten, med en alltför begränsad lön, hänglat sig fram en 40 å 43 år, så får han kanske ett högst medelmåttigt sacellani, med hvilket han ej såsom gift kan berga sig, utan att i ordets egentliga bemärkelse vara en dagakarl, och, sålunda neddragen i de verldsliga bestyren, med kropp och själ till jorden böjd, bli allt mer och mer främmande för sitt heliga kall. Såsom sådan träder han upp om söndagarne; det måtte bli mycket uppbyggligt för Guds församling. Har han gått den jemna prestlunken, med enkla år till följeslagare, så kan han icke mycket göra sig räkning på en bättre befordran, en sorgfriare framtid. Det sörja nogz dubbelåringarne för. Gå vi nu till konsistorierna och se på deras organisation, så skola vi, serdeles i närvarande tider, utan möda finna, att de icke svara mot sina ändamål. Konsistorierna skulle väl egentligen vara till för kyrkan, men nu tyckas de mera vara för skolan, den gamla scilicet, och kyrkan får hjelpa sig bäst hon kan. Ins. tror ock verkligen att, med Guds bjelp, hon kan undvara deras bistånd, utan att befara ett fall. Såsom konsistorierna i allmänhet äro sammansatta, passa de ock mindre, att icke säga allsintet, för kyrkan. Uppsättningarna i våra dagar af konsistoriales bestå merändels af unga män, de der hafva föga, åtminstone praktisk, bekantskap med kyrkan och dess angelägenheter, hvadan ock dessa in consistorio vanligen ombesörias af biskopen och notarien eller någon annan, ad manum. Det plägar mestadels vara någon extra consistorium, det vill säga en, som ej eger rösträttighet derinom, men gerna vill ha, den der styrer hela verket; och kanske är det så bra det, om ban nemligen är en insigtsfull oc samvetsgrann man, samt dertill icke liberal i orden och despot i handlingen. Han leder hela konsistorium, hvart han vill, utan att det ens vet det sjeift. Ledamöterna säga blott: det gör så. Pill några lektorer finna; ock prabende-pastoraer, såsom lönefyllnad. Huru förvändt och orimigt! Man är annars mycket angelägen, att påtor, OM än aldrig så gammal och skröplig , skall 0 i församlingen. Här får fölket, om än pastor ir i sin bästa, raskaste ålder, föga oftare se hoom, än då han uppbär sina så kallade rättigeter. I öfrigt skötes vården af en vicearius, och rån hand har Ias., att, inom ett stift, ett orebende skall finnas med 4 kyrkor och 2 kommivistrar, af hvilka den ena är vice pastor tillika; Vv man nästan kan säga, att i afseende på oredilh gen, ingen pastor der existerar. Och hiand det vara så godt det, då han skall agas ur conistorio. Ins. påminner sig härvid, sin unsdom hafva hört en anekdot om en maheseos lextor, som gal sig mycket för, att han väl någongång skulle låta sina församlingsboer Fer AL TT oo PAL han irA sina Arm hätamaå finn Ibör man utan tvifvel först kasta en blick på den ty icke kan det vara billigt och rätt, att den