Ihäradshöfdingebeståliningarnes tilisättande, och att
Isåledes, just för lagskipningens egen skull, det knap-
Ippast vore önskvärdt, att tjensterne oafbrutet be-
; I ,striddes af deras ordinarie innehafvare.,
. SSEIINEOEE TENN
) (Insändt.)
Är en reform inom sjelfva det högvördiga
ståndet nödvändig?
För att få ett nöjaktigt svar på denna fråga,
lefnadsålder, som fordras för att inträda i ståndet,
och se till om den kan vara lämplig eller ej.
I Den oparliske skall då, helt visst, genast finna,
att det hardt när gränsar till det orimliga, att
Jen yngling vid 23 års ålder skall uppträda såsom
Ireligionslärare och ledare på gudaktighetens väg,
latt han med sina råd och insigter skall, såsem
Isig bör, kunna trösta den bedröfvade och upplysa
den okunnige, samt på rätta vägen visa den vil-
segående. Äfven sedan prestbildnirngen onekligen
blifvit något bättre än den förut varit, kan man
dock med skäl påstå, att mången ung prestman
vet bra litet, för att med sann nytta kunna vara
Jandras lärare. Hvad verldserfarenhet och men-
Iniskokännedom har han ännu kunnat samla? På
hvilken Jåg ståndpunkt af verklig humanistisk
bildning står han icke sjelf ännu, och huru vill
man då begära, alt han skall kunna upplyfta an-
dra? Han har vid denna tidpunkt kanske gjort
Isig liten eller ringa reda för hvad det vigtiga
kallet af honom egentligen kräfver, hvilken tung
börda blifvit lagd på den svaga skuldran; han
bar, i allmänhet taladt, blott tänkt på att bli prest,
för utkomstens skull, för att icke behöfva sörja
för morgondagen. Några få undantag, så i det
jena som andra fallet, bevisa ingenting. Nu, in-
kommen på den presterliga banan, har han hun-
nit ett mil, som han sträfvat för, och skickas
såsom medhjelpare till en pastor, som låter ho-
nom predika nästan hvarje predikodag, och sjelf
uppträder endast vid så kallade högtidligare till-
fällen. Han skall således, den unge, hvarje vecka
taga antingen ur sin egen mer eller mindre torf-
tiga fatabur, eller ock ur andras; och hvilketdera
han gör, blir det sällan bra. Några lyckligare
naturer endast är det förbehållet, att försvarligt
hjelpa sig fram härutinnan. Men det är ej blott
med predikningar han sysselsättes, utan ofta ka-
star pastor på honom äfver andra förrättningar,
någon gång kanske alldeles främmande för embe-
tet. Månne ej här kunde behöfvas sättas en
gräns för pastorernes anspråk på sina medhjelpare,
unge adjunkten skall göra nästan allt som åligger
pastor, i embetet, välförståendes? Man påstår ej
att alla pastorer äro så tröge i det embetet for-
drar. Celebra undantag finnas visserligen, men
de upphäfva ej reglen.
Sedan adjunkten, med en alltför begränsad lön,
hänglat sig fram en 40 å 43 år, så får han kan-
ske ett högst medelmåttigt sacellani, med hvilket
han ej såsom gift kan berga sig, utan att i or-
dets egentliga bemärkelse vara en dagakarl, och,
sålunda neddragen i de verldsliga bestyren, med
kropp och själ till jorden böjd, bli allt mer och
mer främmande för sitt heliga kall. Såsom sådan
träder han upp om söndagarne; det måtte bli myc-
ket uppbyggligt för Guds församling. Har han
gått den jemna prestlunken, med enkla år till
följeslagare, så kan han icke mycket göra sig räk-
ning på en bättre befordran, en sorgfriare fram-
tid. Det sörja nogz dubbelåringarne för.
Gå vi nu till konsistorierna och se på deras
organisation, så skola vi, serdeles i närvarande ti-
der, utan möda finna, att de icke svara mot sina
ändamål. Konsistorierna skulle väl egentligen vara
till för kyrkan, men nu tyckas de mera vara för
skolan, den gamla scilicet, och kyrkan får hjelpa
sig bäst hon kan. Ins. tror ock verkligen att,
med Guds bjelp, hon kan undvara deras bistånd,
utan att befara ett fall. Såsom konsistorierna i
allmänhet äro sammansatta, passa de ock mindre,
att icke säga allsintet, för kyrkan. Uppsättnin-
garna i våra dagar af konsistoriales bestå merän-
dels af unga män, de der hafva föga, åtminstone
praktisk, bekantskap med kyrkan och dess ange-
lägenheter, hvadan ock dessa in consistorio van-
ligen ombesörias af biskopen och notarien eller
någon annan, ad manum. Det plägar mestadels
vara någon extra consistorium, det vill säga en,
som ej eger rösträttighet derinom, men gerna vill
ha, den der styrer hela verket; och kanske är
det så bra det, om ban nemligen är en insigtsfull
oc samvetsgrann man, samt dertill icke liberal i
orden och despot i handlingen. Han leder hela
konsistorium, hvart han vill, utan att det ens
vet det sjeift. Ledamöterna säga blott: det gör så.
Pill några lektorer finna; ock prabende-pastora-
er, såsom lönefyllnad. Huru förvändt och orim-
igt! Man är annars mycket angelägen, att på-
tor, OM än aldrig så gammal och skröplig , skall
0 i församlingen. Här får fölket, om än pastor
ir i sin bästa, raskaste ålder, föga oftare se ho-
om, än då han uppbär sina så kallade rättig-
eter. I öfrigt skötes vården af en vicearius, och
rån hand har Ias., att, inom ett stift, ett
orebende skall finnas med 4 kyrkor och 2 kommi-
vistrar, af hvilka den ena är vice pastor tillika;
Vv man nästan kan säga, att i afseende på
oredilh gen, ingen pastor der existerar. Och
hiand det vara så godt det, då han skall
agas ur conistorio. Ins. påminner sig härvid,
sin unsdom hafva hört en anekdot om en ma-
heseos lextor, som gal sig mycket för, att han
väl någongång skulle låta sina församlingsboer
Fer AL TT oo PAL han
irA sina Arm hätamaå finn
Ibör man utan tvifvel först kasta en blick på den
ty icke kan det vara billigt och rätt, att den