detta aflöningssätt, hvilket rättar sig efter sjelfva ar. betet. Endast få domsagor äro så små, att icke domhafvandens arbete öfverstiger en mans förmåga och likväl klagas icke i allmänhet af dessa domare vatt domsagorne äro för stora. Visserligen arbets landets domhafvande vida mer, än något tvång kunde förmå dem att göra, och mer än dem skulle kunn3, såsom tjenstepligt, åläggas; men de måste likväl nyttja ganska mycket biträde; och de kunna det då aflöningen står i förhållande till arbetet. Vore det annorlunda, och uppbure de sina inkomster i bestämd lön, så skulle de hvarken använda, eller kunna använda detta biträde, och äfven utan minskning i deras egna arbetsamhet skulle följaktligen deras göromål icke medhinnas. Den framställda anmärkningen, i afseende på alltför mycket bruk af tjenstledighet, synes för öfrigt icke vara af särdeles vigt. Om än den utomordentliga arbetsamheten, vid häradshöfdingeembetenas pskötande, skulle föranleda behof af några lediga måpnader årligen, för dessa befattningars innehafvare, så kan dock häraf ej uppkomma en olägenhet, som pbör tagas i beräkning emot den stora fördelen af ;denna arbetsamhet, hvars bibehållande är af lika pvigt för landets financiella fördelar, och för hela plagskipningens orubbade gång. Och det bör derpiemte icke glömmas, att med mindre vikarierande vyid domsagorne, också mindre praktisk skicklighet och mindre erfarenhet skulle finnas att använda vid häradshöfdingebeställningarnes tillsättande, och att således, just för lagskipningens egen skull, det knappast vore önskvärdt, att tjensterne oafbrutet bepstriddes af deras ordinarie innehafvare.,