detta aflöningssätt, hvilket rättar sig efter sjelfva ar.
betet. Endast få domsagor äro så små, att icke
domhafvandens arbete öfverstiger en mans förmåga
och likväl klagas icke i allmänhet af dessa domare
vatt domsagorne äro för stora. Visserligen arbets
landets domhafvande vida mer, än något tvång kun-
de förmå dem att göra, och mer än dem skulle kun-
n3, såsom tjenstepligt, åläggas; men de måste likväl
nyttja ganska mycket biträde; och de kunna det
då aflöningen står i förhållande till arbetet. Vore
det annorlunda, och uppbure de sina inkomster i
bestämd lön, så skulle de hvarken använda, eller
kunna använda detta biträde, och äfven utan minsk-
ning i deras egna arbetsamhet skulle följaktligen de-
ras göromål icke medhinnas.
Den framställda anmärkningen, i afseende på allt-
för mycket bruk af tjenstledighet, synes för öfrigt
icke vara af särdeles vigt. Om än den utomordent-
liga arbetsamheten, vid häradshöfdingeembetenas
pskötande, skulle föranleda behof af några lediga må-
pnader årligen, för dessa befattningars innehafvare,
så kan dock häraf ej uppkomma en olägenhet, som
pbör tagas i beräkning emot den stora fördelen af
;denna arbetsamhet, hvars bibehållande är af lika
pvigt för landets financiella fördelar, och för hela
plagskipningens orubbade gång. Och det bör der-
piemte icke glömmas, att med mindre vikarierande
vyid domsagorne, också mindre praktisk skicklighet
och mindre erfarenhet skulle finnas att använda vid
häradshöfdingebeställningarnes tillsättande, och att
således, just för lagskipningens egen skull, det knap-
past vore önskvärdt, att tjensterne oafbrutet be-
pstriddes af deras ordinarie innehafvare.,