sällan med dem, som med fattiga stackare. hvilka
nödgas låna sin haka till experinentalfält för bar-
berarelärlingarnes förs!a försök, de mista ej säl-
Ian huden, och skägget står qvar. Sådane expe-
rimenter på fullt alivar äro tilläfventyrs nödvän-
diga i vissa handtverkerier och kunna ej alldeles
tänkas borlia från vissa högre bestyr i samhället;
men inom: de sednare gifves alltid utväg till för-
beredelser äfven i det praktiska, och sådane äro
äfven inom flera fack införda, men högst ofull-
ständigt inom det juridiska. Den seden t. ex,
som på en tid blifvit mer och mer antagen, att
unga jurister fara på ting,, som det heter, d. v.
s. bivista tingen och biträda vid göromålen under
en ordinarie domares ledning, har befunnits gan-
ska båtande, och slutligen skela vi väl komma
derhän, att ordförandeskapet i domstol icke tillå-
tes någon annan än den, hvilken under en an-
nan domares ledning inhemtat praktik i domare-
göromål och älven varit bisittare i domstol. Myc-
ket vore i denna sak att framföra, men det är
nu tid att lemna ordet åt insändaren, hvars upp-
sats här följer:
Ibland åtskilliga, i Aftonbladet införde, artiklar ur
Winterbladet, i allmänhet intressanta och välgrun-
dade, har förekommit en, om Instanser, deri, utom
annat, säges:
Här i Sverge synes det förra (att icke besvära
visheten i alla graderne, ock att man hoppats, det
en hop tvistande skulle dö ut, eller tröttna, under
trampandet i de första inetanserne, d. v. s. under
Hovishetens hand), verkligen vara meningen, då man
pser det handlösa sätt, hvarpå personer skickas in i
det vigtigaste af alla menskliga värf, det att döma
öfver medborgares lif, heder och timliga välfärd.
Man anser det ögonskenligen för den lumpnaste
småsak. En landtdomare har tjenstledighet, hvilket
är den vanligaste sak man får se, ja så varlig, att
Pmotsatsen nästan är ett undantag. Då skickas en,
i domarevärf, och framför allt i juridisk lärdom föga
bevandrad yngling, en auskultant, eller kopist, eller
pnotarie, att förrätta ting; och så sitter denne au-
skultant etc. höstetinget, en annan viatertinget, en
tredje sommartinget, så att bristen på lagkunskap
boch erfarenhet kompletteras af brist på kännedom
vaf både saker och menniskor. Så vädjas måien till,
en lagmansrätt, der en alldeles dylik auskultant, cl-
ler kopist, eller notarie sitter, en lika gammal och
lika erfaren och lika lärd kamrat till den, sem döm-
de i första instansen. DBerefter vädjas målen till en
Vhorätt, der de upptagas af en division, sammansatt
kanske af en enda ordinarie domare till ordförande,
men för resten af fyra, eller fem kamrater till de
båda föregående domarne, upphöjda öfver dem, blott
derutinnan, att de numera heta adjungerade i stäl-
let för tillförordnade.n
Efter tre, fyra, kanske fem eller flera år, komma
målen, sålunda i tre instanser behandiade af omog-
na juridiska lärlingar, upp till en domstol der de
änteligen ena gång träffa domare, som hvarken ärol:
tillförordnade, eller adjungerade; men att de just
ovilkorligt äro bättre för det, bör man icke lättsin-
pnigt antaga, så länge den juridiska bildningen och
pbefordringssättet äro sådane, som de äro.
öfverrätterne egde förerdna t. ex. renskrifvare hos
häradshöfdingarne, att för dem vikariera, .ech det
gjorde, skäl vore att säga, det domaregöromålen an-
sågos för lumpna småsaker, men att, då verkliga för-
hållandet är det, att här i riket till sådant vikarie-
rande endast de förordnas, som, efter vid universite-
terna genomgången examen i lagfarenheten, vunnit
inträde uti rikets rättegångsverk, och 235 års ålder
uppnått, Winterbladets uppgift, som skulle här i
Sverge damaregöromålens förvaltning anses (förmod-
ligen af rikets hofrätter, som ega förordna underdo-
mårenas vikarier), för der lumpnaste småsak, tyckes
innefatta temlig öfverdrift: att visserligen de domare
på landet torde vara få, som alltjemt sjelfva förvalta
sitt embete, och icke stundom söka och erhålla tjonst-
Jedighet, men att det deremot i allmänhet lärer vara
fallet, att desse domare större delen af året äro sjelfve
i embetsutöfning: att träzenheten af de göromål,
som vid bemälde domares embetc äro förenade, synes
göra det anspråk billigt, att de stundom må erhålla
någon hyvila och ledighet ifrån embetets förvaltning,
om det ock icke skulle böra tagas i betraktande, att
dessa embotsmän, såsom andra, jemväl kunna behöf-
va egna någon liten tid åt enskildte angelägenheters
besörjande: att det visserligen stundom händer, att
till domaregöromåls bestridande förordnas en, i do-
marcvärf, föga bevandrad yngling (då nemligen tju-
gufemårige män för ynglingar benämnas), men att
detta måste stundom inträffa, emedan ingen kan blif-
va i domarevärf bevandrad, utan att någon gång få
göra början med deras handiäggande: att, då vid ri-
kets universiteter, efter hvad bekant är, anspråken ä
kunskap i lagfarenheten hos dem, som vilja genomgå
den så kallade hofrättsxamen, blifvit uti sednare ti-
der, i betydlig mån stegrade, de måste vara få ibland
dem, som i dessa sednare tider sådan examen absol-
verat, om hvilka med skäl kan sägas, att de äro,
säsom det heter i Winterbladet, uti juridisk lärdora
föga bevandrade: att uppgiften, det målen stundom
behand!as i lagmansrätten af en alldeles dylik au-
skultant, äfven lärer tåla någon jemkning, emedan!
det icke försports, att någon auskultant eller nybe-
gynnare i domarevärf blifvit förordnad att hålla lag-
mansting: att Winterbladets förmenande, det målen
uti öfverrätterna kanske stundom behandlas af blott
en ordinarie ledamot, de adjungerade oberäknade,
torde kanske icke vara grundadt: samt att för öfrigt
de så kallade omogne juridiske lärlingarne svårligen
lära någonsin hinna mogna, så att de kunna emplo-
jeras till ledigblifvande domaresysslors besättande, om
de icke få, såsom ofvan sagdt är, någon gång börja
alt handlägga domareärender, och dem sedermera icke
iemnas tillfälle, att, tid efter annan, öfningen deri
fortsätta.
Till dessa anmärkningar må fogas följande yttran-
den, utdragne ifrån Lagberedningens underdåniga ut-
åtande om domstolarnes organisation af d. 46 De-
cember 1842.
Den alldeles oformliga skillnaden i mängd af gö-
promål vid Svenska underrätter, ibland hvilka do
största doamsararna nå landat innahålla till arch mad
Härvid synas de erinringar kunna göras, att, om!