sällan med dem, som med fattiga stackare. hvilka nödgas låna sin haka till experinentalfält för barberarelärlingarnes förs!a försök, de mista ej sälIan huden, och skägget står qvar. Sådane experimenter på fullt alivar äro tilläfventyrs nödvändiga i vissa handtverkerier och kunna ej alldeles tänkas borlia från vissa högre bestyr i samhället; men inom: de sednare gifves alltid utväg till förberedelser äfven i det praktiska, och sådane äro äfven inom flera fack införda, men högst ofullständigt inom det juridiska. Den seden t. ex, som på en tid blifvit mer och mer antagen, att unga jurister fara på ting,, som det heter, d. v. s. bivista tingen och biträda vid göromålen under en ordinarie domares ledning, har befunnits ganska båtande, och slutligen skela vi väl komma derhän, att ordförandeskapet i domstol icke tillåtes någon annan än den, hvilken under en annan domares ledning inhemtat praktik i domaregöromål och älven varit bisittare i domstol. Mycket vore i denna sak att framföra, men det är nu tid att lemna ordet åt insändaren, hvars uppsats här följer: Ibland åtskilliga, i Aftonbladet införde, artiklar ur Winterbladet, i allmänhet intressanta och välgrundade, har förekommit en, om Instanser, deri, utom annat, säges: Här i Sverge synes det förra (att icke besvära visheten i alla graderne, ock att man hoppats, det en hop tvistande skulle dö ut, eller tröttna, under trampandet i de första inetanserne, d. v. s. under Hovishetens hand), verkligen vara meningen, då man pser det handlösa sätt, hvarpå personer skickas in i det vigtigaste af alla menskliga värf, det att döma öfver medborgares lif, heder och timliga välfärd. Man anser det ögonskenligen för den lumpnaste småsak. En landtdomare har tjenstledighet, hvilket är den vanligaste sak man får se, ja så varlig, att Pmotsatsen nästan är ett undantag. Då skickas en, i domarevärf, och framför allt i juridisk lärdom föga bevandrad yngling, en auskultant, eller kopist, eller pnotarie, att förrätta ting; och så sitter denne auskultant etc. höstetinget, en annan viatertinget, en tredje sommartinget, så att bristen på lagkunskap boch erfarenhet kompletteras af brist på kännedom vaf både saker och menniskor. Så vädjas måien till, en lagmansrätt, der en alldeles dylik auskultant, cller kopist, eller notarie sitter, en lika gammal och lika erfaren och lika lärd kamrat till den, sem dömde i första instansen. DBerefter vädjas målen till en Vhorätt, der de upptagas af en division, sammansatt kanske af en enda ordinarie domare till ordförande, men för resten af fyra, eller fem kamrater till de båda föregående domarne, upphöjda öfver dem, blott derutinnan, att de numera heta adjungerade i stället för tillförordnade.n Efter tre, fyra, kanske fem eller flera år, komma målen, sålunda i tre instanser behandiade af omogna juridiska lärlingar, upp till en domstol der de änteligen ena gång träffa domare, som hvarken ärol: tillförordnade, eller adjungerade; men att de just ovilkorligt äro bättre för det, bör man icke lättsinpnigt antaga, så länge den juridiska bildningen och pbefordringssättet äro sådane, som de äro. öfverrätterne egde förerdna t. ex. renskrifvare hos häradshöfdingarne, att för dem vikariera, .ech det gjorde, skäl vore att säga, det domaregöromålen ansågos för lumpna småsaker, men att, då verkliga förhållandet är det, att här i riket till sådant vikarierande endast de förordnas, som, efter vid universiteterna genomgången examen i lagfarenheten, vunnit inträde uti rikets rättegångsverk, och 235 års ålder uppnått, Winterbladets uppgift, som skulle här i Sverge damaregöromålens förvaltning anses (förmodligen af rikets hofrätter, som ega förordna underdomårenas vikarier), för der lumpnaste småsak, tyckes innefatta temlig öfverdrift: att visserligen de domare på landet torde vara få, som alltjemt sjelfva förvalta sitt embete, och icke stundom söka och erhålla tjonstJedighet, men att det deremot i allmänhet lärer vara fallet, att desse domare större delen af året äro sjelfve i embetsutöfning: att träzenheten af de göromål, som vid bemälde domares embetc äro förenade, synes göra det anspråk billigt, att de stundom må erhålla någon hyvila och ledighet ifrån embetets förvaltning, om det ock icke skulle böra tagas i betraktande, att dessa embotsmän, såsom andra, jemväl kunna behöfva egna någon liten tid åt enskildte angelägenheters besörjande: att det visserligen stundom händer, att till domaregöromåls bestridande förordnas en, i domarcvärf, föga bevandrad yngling (då nemligen tjugufemårige män för ynglingar benämnas), men att detta måste stundom inträffa, emedan ingen kan blifva i domarevärf bevandrad, utan att någon gång få göra början med deras handiäggande: att, då vid rikets universiteter, efter hvad bekant är, anspråken ä kunskap i lagfarenheten hos dem, som vilja genomgå den så kallade hofrättsxamen, blifvit uti sednare tider, i betydlig mån stegrade, de måste vara få ibland dem, som i dessa sednare tider sådan examen absolverat, om hvilka med skäl kan sägas, att de äro, säsom det heter i Winterbladet, uti juridisk lärdora föga bevandrade: att uppgiften, det målen stundom behand!as i lagmansrätten af en alldeles dylik auskultant, äfven lärer tåla någon jemkning, emedan! det icke försports, att någon auskultant eller nybegynnare i domarevärf blifvit förordnad att hålla lagmansting: att Winterbladets förmenande, det målen uti öfverrätterna kanske stundom behandlas af blott en ordinarie ledamot, de adjungerade oberäknade, torde kanske icke vara grundadt: samt att för öfrigt de så kallade omogne juridiske lärlingarne svårligen lära någonsin hinna mogna, så att de kunna emplojeras till ledigblifvande domaresysslors besättande, om de icke få, såsom ofvan sagdt är, någon gång börja alt handlägga domareärender, och dem sedermera icke iemnas tillfälle, att, tid efter annan, öfningen deri fortsätta. Till dessa anmärkningar må fogas följande yttranden, utdragne ifrån Lagberedningens underdåniga utåtande om domstolarnes organisation af d. 46 December 1842. Den alldeles oformliga skillnaden i mängd af göpromål vid Svenska underrätter, ibland hvilka do största doamsararna nå landat innahålla till arch mad Härvid synas de erinringar kunna göras, att, om!