till erkebiskopen, endast elt underverk har räd:
dat mig.
Hopen trängdes kring monarken, som beredde
sig att aflägga sin berättelse; allas ögon voro fä-
stade på honom.
På ett litet afstånd derifrån, under en grupp
af cypressträd, stod hertigen af Arcos, hvars bly-
färgade och ibåliga ansigte oredigt afspeglade sig
emot de mörka löfven. Endast en dödlig blek-
het utvisade att han led; ty med fast och orör-
ig hållning betraktade han sina besegrare och af-
hörde med köld de ord, hvarmed Andreas tillta-
lade församlingen.
Den gamle monarken började sålunda:
— Tvenne gånger har jag varit på grafvens
brädd och tvenne gånger har Försynens hand
dragit mig derifrån: den har räddat mig både
från skeppsbrottet och den förgiftade drycken.
Undsluppen den första faran i det ögonblick den
försåtliga slupen sjönk, upptogs jag uti en fiska-
rekoja. Dit sände den nu här närvarande herti-
gen af Arcos, hvilken måste beqväma sig att af-
höra min berättelse, sin läkare för att förgifva
mig, sedan hans försök att dränka mig misslyc-
kats. Försynen ville att mina trogna tjenare upp-
täckte komplolten, de satte en annan dryck i stäl-
let för den läkaren tillagat, och för att hindra
nya mordplaner, utgåfvo de mig för död. Läka-
ren framförde till sin herre denna underrättelse,
hvilken tillställde en kunglig begrafning efter vi-
cekonungen af Sicilien. Jag tillfrisknade ändtli-
gen efter flera månaders sjukdom. Jag hade då
lärt att känna hertigen af Arcos, på hvilken jag
mycket misstagit mig; men först vid dödens por-
tar lär man sig känna sanningen. Jag insåg att