det skedde, som bekant är, och man ser af ko nungens svar, som för ingen del var nådigt, hur han förevitade magistraten att den gjortingentin för kyrkan, vore liknöjd för gudstjenstens förö kande och förbättrande, samt för kyrkobyggnadei och att den klandrade de religionsifrande, men me detsamma, fastän beslöjadt, honom sjelf och han ministrar, för gynnandet af nitiska prester; me majestätet hade ej ett klandrets ord för dem sor brutit sin ed. Konungen ville ej böra på någa svar, utan skickade magistraten sin väg, med de förebrående besked den fått; men på borggårder der en stor hop menniskor af alla stånd församla sig, blef den helsad vid återkomsten med ett tre faldigt hurra, ådagaläggande den allmänna sympa tien för magistratens märkvärdiga åtgärd. Den ä märkvärdig i synnerhet derigenom, att konunge; här för första gången såg bland oppositionel uppträda föreståndarne i en stad, hvilken sedai fyrahundrade år, då monarken ref sönder staden gamla frihetsbref, varit van att egna tronen ovil korlig undergifvenhet. Och denna: magistrat, son redan så ofta lidit hån för sin: servilism: dess rådsherrar och borgmästare, som så många gånge: varit skott-taflor vid Berlinarnes infallsjagt — denn underdåniga kommunalrepresentation har verklige! tagit mod till sig alt anklaga konungen och han ministrar för deras partiskhet för obskuranterna för intoleransen, för prestväldet och förkättrings lustan och att uppläsa anklagelsen inför konun gen sjelf!... Å andra sidan är det icke mindr märkvärdigt att höra konungen rättfärdiga sit och sina ministrar inför magistraten i Berlir och bedyra att ban icke skyr ljuset. Det ha måst komma långt, innan någonting sådant kun. nat tilldraga sig. Men ingenting är förändrad! genom hela uppträdet. (Slutet följer.) ara TS da ön a