med ett ord, hela en skrifvares drägt, hvilker han, till följd af de underbaraste äfventyr, er kort tid aflagt. Öfverlemnad åt sina betraktel ser, vandrade han upp och ned på gångarne. Allt var nu slut för honom: ett lif, som en dast varat få år, en kunglig värdighet, som blot räckt någraj få dagar och endast var känd afho: nom sjelf. För den stackars äfventyraten Gio vano återstodo sannolikt endast få timmar att lefva Det sällsamma uti hans öde skulle kanske hafv: aflockat honom ett smålöje, om icke den tanken att Maria hotades af samma öde som han sjelf hade uppfyllt hans själ med ömhet och saknad Då han kom midt för den kongliga grafvården, stannade han hastigt; denna vapensköld, dett: baner, i synnerhet de röda törnrosorna, som har lärt älska redan i sin barndom, förorsakade honom en stark hjertklappning och fyllde hans ögon med tårar. Långt innan han kunde läsa det i marmorn inristade namnet, hade han gissat dertill. — Ja, utropade han med hänryckning, det är konung Andreas graf... Jag har orsak att tackz ödet, som ledt de få steg, jag ännu hade att vandra på jorden, till min fars graf. De täta qvistar, som på ena sidan betäcktc grafvården, hade, utan att Giovano blifvit dei varse, öppnat sig, och den gamle tiggarens gestalt blef till hälften synlig. Hänförd af sonlig ömhet knäföll Giovano i detta ögonblick framför grafvården. — Det är då här, som den hvilar, den, som jag ej känt, men som jag så innerligt skulle hafva älskat; lika stor menniska som kung, hade du mod att i min barndöm skilja mig ifrån dig, för att göra mig värdig den höga plats jag en dag skulle bekläda. Jag tackar dig, min far, du har låtit mig genomgå hårda prof, men det mod, som skulle hafva hjelpt mig att med värdighet bära kronan, skall nu lära mig att dö utan svaghet. Må dock din skugga vara tillfredsställd, det var i följe af en vis plan, som du lät mig börja min bana såsom furste genom arbetsamhet och en dygdig vandel; derföre vågar jag påstå mig vara