hållet försvinner. ETT ORD I DEN STORA SKOLFRÅGAN. Den så allmänt och tidigt påkallade förbätt ringen af rikets undervisningsverk går, såsom mai ser, ganska trögt och långsamt. Hvad är det då som hindrar skolreformen i Sverige? Bebofvet af denna reform är redan längesedar uttalad, och det ej blott af enskilde, men af hel: auktoriteter. För öfver 20 år tillbaka kom der då nedsatta stora kommitten, till öfverseende a rikets allmänna undervisningsverk, till det resul. tat rörande de gamla skolorna, att deras reorga nisation utgjorde en nödvändighet, men alt sälte vore tvist underkastadt. För attslita dennatvist stannade man i det beslut, som Kongl. Maj:t år 4827 biföll, att stifta nya elementarskolan. De föreslagna nya lärometoderna skulle genom henne praktiskt pröfvas, och begge skolpartierna härigenom vinna en på erfarenhet grundad insigt om förbättringens möjlighet, utförbarhet och verkliga nytta. Profvet skedde: utslaget talade högt till de nya skolmetodernas fördel. Hela den stora allmänheten, hvars röst måste vara af vigt i denna fråga, enär det angår det dyrbaraste af allt, barnens uppfostran samt i och med den fosterlandets framtid, förklarade sig för reformen. Redan för omkring 40 år sedan afgingo kongl. cirkulärbref till konsistorierna med uppmaning till vexelundervisningsmelodens upptagande och begagnande i elementarläroverken, och synnerligen i folkskolor, der sådana funnos. Majoriteten inom sist församlade Ständer förklarade sig afgörande för det nya systemet i undervisningsväg. Och oaktadt allt detta, står det faktiska af saken ännu så godt som på alldeles samma punkt. Biskopar och konsistorier vilja icke ombilda de gamla skolorna; och regeringen tillåter deras enskilda motsträfvighet lända rikets uppväxande ungdom till skada, likasom om barnaundervisningen vore något konsistorierna med egande rätt villhörigt, och ej utgjorde en angelägenhet för alla, en rättighet för alla, att få så förträfligen ordnad som möjligt. Man kan fråga: hvad är väl -orsaken till det högre presterskapets motsträfvighet emot en grundlig och genomgripande förbättring af rikets undervisningsverk? Vi tveka ej om svaret. Orsaken är politisk. Så många ovederläggliga och ovederlagda skäl hafva blifvit framdragna till bevis på de nya skolmetodernas företräde framför de gamla, att man tydligen finner motsträfvigheten emot reformen hos de personer, som hysa en sådan, icke grunda sig på skäl. Utginge det gamla partiets kämpar verkligen från skolskäl — d. v. s. från grunder inom pedagogikens eget område — så skulle de också vara tillgänglige för sanningar, bevis och styrkande exempel, äfven då dessa tala emot dem. Men genom presteståndets sätt att i denna fråga gå till väga vid sista riksdag, har slöjan en gång för alla fallit. Det är politiska motiver, som ingifva prelaturen och alla densamma åtlydande fratres minores inom presteståndet hela den oåterkalleliga afvigheten och oviljan emot skolverkets reorganisation. Vi skola söka med några ord reda denna gåta, hvilken i sjelfva verket påkallar allmänhetens stora uppmärksamhet. I samma mån som uppfostran af landets ungdom öfverallt komme att stå på en högre linie, hvilket otivifvelaktigt inträffade i och med det nya undervisningssättets allmänna antagande, blefve den oundvikliga följden, att efter ett eller annat årtionde bildningen öfver hela landet skulle hafva tagit ett så betydande steg framåt, att presterskapet, med den art civilisation det på grund af närvarande ecclesiastika institutioner eger, objelpligen måste falla i hela nationens ögon, derest icke detta presterskap sjelf också finge göras delaktigt af en i samma grad stigande odling. Men detta, åter, är ogörligt utan antagande af ett annat system för prestbildningen, hvarigenom denna lossades ur sina närvarande pseudodogmatiska och konsistoriella. bojor. Och detta, sintligen, kan icke ske utan prelaturens och den nuvarande konsistorialbyggnadens fall, enär den har sitt enda stöd i sådana sattser, som icke stå att förlika med evangelium och menniskoförnuftet tillsammanstagne. Prelatväldet inser följaktligen sin säkra undergång i samma stund den kyrkliga institutionen reformeras derhän, att hela det lägre, i församlingarne tjenstgörande presterskapet lyf