hållet försvinner.
ETT ORD I DEN STORA SKOLFRÅGAN.
Den så allmänt och tidigt påkallade förbätt
ringen af rikets undervisningsverk går, såsom mai
ser, ganska trögt och långsamt. Hvad är det då
som hindrar skolreformen i Sverige?
Bebofvet af denna reform är redan längesedar
uttalad, och det ej blott af enskilde, men af hel:
auktoriteter. För öfver 20 år tillbaka kom der
då nedsatta stora kommitten, till öfverseende a
rikets allmänna undervisningsverk, till det resul.
tat rörande de gamla skolorna, att deras reorga
nisation utgjorde en nödvändighet, men alt sälte
vore tvist underkastadt. För attslita dennatvist
stannade man i det beslut, som Kongl. Maj:t år
4827 biföll, att stifta nya elementarskolan. De
föreslagna nya lärometoderna skulle genom henne
praktiskt pröfvas, och begge skolpartierna häri-
genom vinna en på erfarenhet grundad insigt om
förbättringens möjlighet, utförbarhet och verkliga
nytta. Profvet skedde: utslaget talade högt till de
nya skolmetodernas fördel. Hela den stora all-
mänheten, hvars röst måste vara af vigt i denna
fråga, enär det angår det dyrbaraste af allt, bar-
nens uppfostran samt i och med den fosterlan-
dets framtid, förklarade sig för reformen.
Redan för omkring 40 år sedan afgingo kongl.
cirkulärbref till konsistorierna med uppmaning
till vexelundervisningsmelodens upptagande och
begagnande i elementarläroverken, och synnerli-
gen i folkskolor, der sådana funnos. Majoriteten
inom sist församlade Ständer förklarade sig afgö-
rande för det nya systemet i undervisningsväg.
Och oaktadt allt detta, står det faktiska af saken
ännu så godt som på alldeles samma punkt. Bi-
skopar och konsistorier vilja icke ombilda de
gamla skolorna; och regeringen tillåter deras en-
skilda motsträfvighet lända rikets uppväxande ung-
dom till skada, likasom om barnaundervisningen
vore något konsistorierna med egande rätt villhö-
rigt, och ej utgjorde en angelägenhet för alla, en
rättighet för alla, att få så förträfligen ordnad
som möjligt.
Man kan fråga: hvad är väl -orsaken till det
högre presterskapets motsträfvighet emot en grund-
lig och genomgripande förbättring af rikets un-
dervisningsverk?
Vi tveka ej om svaret. Orsaken är politisk.
Så många ovederläggliga och ovederlagda skäl
hafva blifvit framdragna till bevis på de nya skol-
metodernas företräde framför de gamla, att man
tydligen finner motsträfvigheten emot reformen
hos de personer, som hysa en sådan, icke grun-
da sig på skäl. Utginge det gamla partiets käm-
par verkligen från skolskäl — d. v. s. från grun-
der inom pedagogikens eget område — så skulle
de också vara tillgänglige för sanningar, bevis och
styrkande exempel, äfven då dessa tala emot dem.
Men genom presteståndets sätt att i denna fråga
gå till väga vid sista riksdag, har slöjan en gång
för alla fallit. Det är politiska motiver, som in-
gifva prelaturen och alla densamma åtlydande
fratres minores inom presteståndet hela den o-
återkalleliga afvigheten och oviljan emot skolver-
kets reorganisation. Vi skola söka med några
ord reda denna gåta, hvilken i sjelfva verket på-
kallar allmänhetens stora uppmärksamhet.
I samma mån som uppfostran af landets ung-
dom öfverallt komme att stå på en högre linie,
hvilket otivifvelaktigt inträffade i och med det
nya undervisningssättets allmänna antagande, blef-
ve den oundvikliga följden, att efter ett eller an-
nat årtionde bildningen öfver hela landet skulle
hafva tagit ett så betydande steg framåt, att pre-
sterskapet, med den art civilisation det på grund
af närvarande ecclesiastika institutioner eger, o-
bjelpligen måste falla i hela nationens ögon, der-
est icke detta presterskap sjelf också finge göras
delaktigt af en i samma grad stigande odling.
Men detta, åter, är ogörligt utan antagande af ett
annat system för prestbildningen, hvarigenom den-
na lossades ur sina närvarande pseudodogmatiska
och konsistoriella. bojor. Och detta, sintligen,
kan icke ske utan prelaturens och den nuvaran-
de konsistorialbyggnadens fall, enär den har sitt
enda stöd i sådana sattser, som icke stå att för-
lika med evangelium och menniskoförnuftet till-
sammanstagne. Prelatväldet inser följaktligen sin
säkra undergång i samma stund den kyrkliga in-
stitutionen reformeras derhän, att hela det lägre,
i församlingarne tjenstgörande presterskapet lyf-