slagna finner någon mera förtjent förbigången, s afgör Formandskabet genom flesta rösterna, hu ruvida amtmannens anmärkning eller förslage skall gälla. Tillika stadgas, att ingen länsman kal afsättas utan dom. Mera är det icke. Allt, hvad som föreslås til ändring, åsyftar uppenbarligen att förekomma det icke Amtmannen må efter ensidiga åsigter favoritism, eller kanske politiska partikonsidera tioner, utse dessa tjenstemän, och att han ej kar afsätta dem efter godtycke, eller utan dom och ransakning. Detta är det nu, som man i Norge förmäler ,icke kunna bestå med Konungens ställning, såsom innehafvare af den verkställande maktenn, och som vår Posttidnings redaktör kallar folkmaktens försök att inkräkta på Konungamakten,. Mindre är härvid att undra på norska byråkratiens harm, än på den svenske redaktörens prat, emot bättre vetande; ty omöjligen kan det vara honom okändt, att våra magistrater icke blott äro lagskipare, utan äfven, vid mångfaldiga tillfällen, den verkställande maktens innehafvare, såsom administratorer; men att deras chefer borgmästarne tillsättas efter kommunernas förslag, och det af Konungen sjelf, som dervid likväl icke äger den åt Amtmannen förbehållna latitud att återsända förslaget, utan blott har att välja mellan de föreslagna. Huru litet detta sedan århundraden följda utnämningssätt inkräktat på Konungamakten, vet hvar svensk, med undantag blott — som vi nu fiana till vår förvåning — af den svenska officiella Posttidningens redaktion. I ett annat, af dessa tidningsorganer bittert klandradt storthingsbeslut, har den norske ,Constitutionelle trott sig upptäcka ett bedröfligt tiadens tecken i Norge, att pluraliteten af nationalförsamlingen kan falla på så dåraktiga projekter, hvarigenom landet, som redan i anseende till sina naturförhållanden har så mycket att kämpa med, att det nödgas stå långt tillbaka för andra länder, också skulle beröfvas utsigten till en kraft och enhet i åtgärder, som allena i någon grad skulle kunna bota så stora brister,. Beslutet utgöres af ett afslag på regeringens proposition, att när kostnaden eller förbättringen af en bufvudväg i det distrikt eller amt, hvarigenom den går, icke öfverstiger 40 sk. pr R-ksdaler s. k. Matrikul-skyld eller grundränta, den då må på amtets hemmansägare fördelas, efter hvad denna grundränta på hvarje sådant utgör i riksdalerstalp; hvarjemte förslaget, att Amtmännen skulle till silt biträde vid vägväsendets förvaltning antaga så många väginspektörer de kunde finna nödiga och berättigas att, för Amtkommunernas räkning, få antaga hvilket annat biträde, som de i techaiskt hänseende funne nödigt. Beviljandet af det ena och andra, ville Storthinget åter ba hänskjutet till Amtets Formandskab — som ej, efter hvad vår Posttidning tycks insinuera, är detsamma som Soeknarnas kommunalstyrelse, eller hvad man i Sverge förstår med Socknenämnder, utan Amtets (länets) kommunalstyrelse, d. v. s. en delegation från hela länet. Det är onekligt att den af Storthinget föreslagna ändringen möjligen kunde hindra förbättringen af en hufvudväg inom ett visst Amt: inskränkningen af frågans afgörande till ett enda Amts Förmanskap, i stället för dess hänskjutande till hela Storthinget, kan medföra denna verkan. Men å andra sidan innebär regeringens proposition tydligen fröet till en bestämd beskattning för tillfället, och den till ej mindre belopp än en tredjedel af grundräntan — 40 sk. på hvar Riksdaler (den innehåller 420 sk.) — samt till en obestämd men vidtutseende afgift, genom Amtmannens berättigande att efter sit godtfinnande ) antaga vissa nya embelsbiträden för Amtkommu-) nernas räkning. Att Amtsinvånarnes sjelfbeskattningsrätt, gemensam med andra norska medborgares, skulle härigenom tillfälligt och godtyckligt blifva suspenderad af verkställande makten, är uppenbart; och att Storthinget icke ville eller kunde medgifva ett dylikt prejudikat, tyckes ganska begrpligt, utan alt man behöfver söka förklaringen dertill i någon lystnad att inkräkta på konungamakten eller i något symptom af ett bondregemente. I en annan form framställd och utan ifventyr för sjelfbeskattningsrätten, skulle en för hela landet nyttig vägförbättrings-lag sannolikt sått igenom kos en representation, som i så många andra fall icke visat sig njugg i anslag för det I allmännas gagn. . Det tredje klandrade beslutet, äfven ett afslag, : säller en så kallad Skjuts-lag (Skyds-lag), hvil-l, ken till en del innefattar detsamma som Svenska , resereglementet; t. ex. alt embetsmän skulle ågal; vid resor öfver fjordar reqvirera båt med 9 man, S y fö a S hvilket antal Storthinget nedsatt till 3. I sjelfva verket går saken äfven här ut på ett nus — alltså på ännu en obestämd beskattning ler bevillning; och om Storthinget vid detta illfälle varit mera sparsamt än vanligt, så är sålant ej besynnerligare eller djerfvare, än andraf redsättningar, som representationer göra i bevill-s vingsförslag. Men hvarken i detta beslut, eller delt vå förutnämnda kan man väl med den Consti-f utionelle varseblifva något begär, tjenligt att!s upphäfva regeringens betydelse såsom sådan och!b att helt och hållet nedstörta den från samhäl-!n lets höjd 0. s. v.; ej heller med vår Posttid-!D ing i dem upptäcka något bevis mot förträflligi eten af Norges representation och grundlag iln et hela. sq Norge är till tiden det första bland de euro-d eiska samhällen, som förunnats rådrum att stadga v g i den nya form, hvilken sannolikt blir den enda kl araktisa tvnen för KFuronacs ctater i don närman tag