vid handen, framträngde ban med säkra och kraf-
tiga steg, oaktadt det dem omgitvande mörkret.
De genomvandrade på detta sätt grifthvalf och
löngångar, som under äratal icke blifvit -beträdda
af menniskofot, med ett ord, hela den under-
jordiska sträcka af palatset, der den af dödens
lia skördade menskliga högheten från tbronen
nedsänktes i skuggornas natt. . Marken var be-
strödd med gipsstycken, ibland hvilka hördes
rasslet ar rostiga sköldar, jernharnesk och gamla
rustningar. Under gåendet stödde de sig med
händerna emot grafstenarne. Det skulle hafva
varit en frappant syn, om någon varit i tillfälle
att se desse tvenne män sålunda i hemlighet ge
nomvandra palatset. Den ena syntes hafva be-
bott det, den andra utkorad att der herrska.
Tiggaren kände nästan hvarje sten, hvarje krök-
ning i dessa hvalf; han valde sådana: gångar, som
voro svagt upplyste genom skottgluggar, och då
dessa upphörde, vandrade han med lika skynd-
sambet och- säkerhet, öfverhojpade grushögar
samt klef upp och ned för trappor, allt med en
skuggas lätthet. Att döma af den säkerhet, hvar-
med han tillryggalade denna älfventyrhga färd,
måste han noga känna dessa ställen, eller sna-
rare tycktes de igenkänna honom och sjelfva öpp-
na sig för att lemna honom plats.
Giovano trampade bär på kronor, spiror, graf-
stenar, vapen, sköldar och förmultnade tbroner,
som tillhört hans förfäder, och hvars sinnebilder
han var kallad att upplifva.
Begge berrar öfver detta palats, vandrade de o-
bemärkta i skuggan, på samma sätt som den osyn-
lige själen följer kroppen.
Under det de sålunda fortsatte sin vandring,