flutna riksdagarna, dels hos allmänheten, uttryckte
den öfvertygelsen, att hvarken ett så kalladt kon-
servativt förslag, byggdt på ståndsval med in-
släppande af några kathegorier af de represente-
rade, eller det s. k. Akermanska medelvägsför-
slaget, skulle hafva den ringaste utsigt till fram-
gång, vare sig omedelbart eller i framtiden — och
det sednare än mindre än det förra — samt att de
s. k. reformvännernas förslag, hvari vissa högre
embeten fått sig en bestämd plats och en viss
andel inrymd uti den ena kammaren, redan är,
att döma af vissa tydliga kännetecken, måhända
den yttersta modifikation åt högra sidan, (om
smärre detaljbestämmelser och redaktionsförän-
dringar är naturligtvis här ej fråga), som Rege-
ringen kan upptaga, om den, såsom vi ej betvifla,
bar allvar med att representationsfrågani icke skall
falla, och således vill handla så, att den åtmin-
stone kan pårökna understöd från den ena hälf-
ten af representationen.
Vi skole nu bjuda till att undersöka huru-
dana resultaterna skulle blifva om regeringen
icke handlar på detta sätt, utan antingen följer
det möjligen välmenta men okloka rådet, att sam-
mansätta en komrmittÅ af så mångartade opinio-
ner, att det blifvande förslaget icke får någon
gifven riktning, eller också sjelf bestämmer den-
na riktning annorlunda och mera modifierad till
de privilegierade ståndens eller embetsmannahie-
rarkins öfvervigt, än hvad reformvännernas för-
slag innehåller.
Ingen lärer numera bestrida, att om represen-
tationsfrågan. emellan riksdagarna också slumrar,
d. v. s. om långa tider förekomma, då man föga
hör talas derom under det enskilda lifvets bestyr,
så framkommer den likväl, så snart en riksdag
inträffar, å nyo i en så mycket mera påträngan-
de skepnad. Lika litet fordras det någon profe-
tisk blick in i framtiden för att inse, att så län-
ge denna fråga är oafgjord, skall spänningen mel-
lan två stånd å hvardera sidan icke blott fortfa-
ra, utan äfven tilltaga. Det bästa beviset härpå
såg man vid förra riksdagen. Då hade Hans M:t
Konungen nyss stigit på thronen. Den allmänna
glädjen häröfver, ökad genom flera personligt
vackra och ädla handlingar af Hans Maj:t, äfven-
som öfver en ny uppsättning af rådgifvare, som ännu
ej hade uppträdt i någon afgjordt politisk rigt-
ning, framstod såsom ett förenande och försonan-
de element emellan partierna. Detta oaktadt var
spänningen mellan riddarhus- och biskopsmajori-
teterna i de två första stånden å ena sidan, och
de båda öfriga nästan helt och hållet, å den an-
dra, bestämdt större då, än vid någon riksdag
tillförene.
Nu är likväl att märka, att borgare- och bon-
destånden härvid gåfvo otvetydiga bevis på sitt
förtroende till regeringen, eburu denna ännu ej
prononceerat sig bestämdt i representationsfrågan.
Hvaraf härledde sig detta förtroende? Utan tvif-
vel från ingenting annat, än ifrån förhoppningen,
att regeringen, när den hunne att få tid på sig,
skulle omfatta denna fråga på ett sådant sätt, att
de båda stånden kunde understödja densamma,
men hvilket, enligt hvad vi förut sökt ådagaläg-
ga, svårligen lärer ske om regeringen skulle gå
längre i koncession åt de privilegierade eller
bördsanspråken, än hvad reformvännernas förslag
angifver.
Om derföre borgare- och bondestånden, jemte
den stora mängden af den orepresenterade medel-
klassen, skuile finna sig bedragne i denna sin
väntan, d. v. s. om regeringen skulle (hvilket vi
för öfrigt ingalunda tro, utan endast framställe
suppositionsvis) af en kortsynt föreställning, att
ett sammanlappningsförslag bade mera utsigt för
sig, än ett som åtminstone hufvudsakligen går ut
från den demokratiska och samfälda valprinci-
pen, lägga sig ut för ett af den förra egenska-
pen, så skola borgare- och bondestånden, under
de ständiga påminnelser de erhålla om de båda
första ståndens afgjorda beslutsamhet att hindr:
reformen, sannolikt äfven snart taga sin tillflyk!
till det medel, som inom de lagliga formerna stå
dem titl buds, för att å sin sida utöfva den mot-
stindskraft de hafva i sina händer, nemligen mot-
ståndet i anslagsväg.
Att Aftonbladet ingalunda älskar denna utväg,
emedan alltid någon del af statskroppen dera!
måste blifva lidande, det ha vi redan för ett par
år sedan visat, då en annan tidning talade om
skattevägran såsom ett politiskt medel. Men in-
gen ullima ratio har ännu någonsin varit behag-
lig; det oaktadt är det ingalunda sagdtatt denna
ej kan komma att användas af borgare- och
bondestånden, såsom ett moraliskt och materielt
tvångsmedel både å regeringen och de båda för-
sta stånden. Då stadnade afgöranderätten i pen-
ningefrågorna hos det jförstärkta Statsutskottet;
men inom detta Utskott är det alldeles icke gif-
vet alt majoriteten på andra sidan kan fortfarande