flutna riksdagarna, dels hos allmänheten, uttryckte den öfvertygelsen, att hvarken ett så kalladt konservativt förslag, byggdt på ståndsval med insläppande af några kathegorier af de representerade, eller det s. k. Akermanska medelvägsförslaget, skulle hafva den ringaste utsigt till framgång, vare sig omedelbart eller i framtiden — och det sednare än mindre än det förra — samt att de s. k. reformvännernas förslag, hvari vissa högre embeten fått sig en bestämd plats och en viss andel inrymd uti den ena kammaren, redan är, att döma af vissa tydliga kännetecken, måhända den yttersta modifikation åt högra sidan, (om smärre detaljbestämmelser och redaktionsförändringar är naturligtvis här ej fråga), som Regeringen kan upptaga, om den, såsom vi ej betvifla, bar allvar med att representationsfrågani icke skall falla, och således vill handla så, att den åtminstone kan pårökna understöd från den ena hälften af representationen. Vi skole nu bjuda till att undersöka hurudana resultaterna skulle blifva om regeringen icke handlar på detta sätt, utan antingen följer det möjligen välmenta men okloka rådet, att sammansätta en komrmittÅ af så mångartade opinioner, att det blifvande förslaget icke får någon gifven riktning, eller också sjelf bestämmer denna riktning annorlunda och mera modifierad till de privilegierade ståndens eller embetsmannahierarkins öfvervigt, än hvad reformvännernas förslag innehåller. Ingen lärer numera bestrida, att om representationsfrågan. emellan riksdagarna också slumrar, d. v. s. om långa tider förekomma, då man föga hör talas derom under det enskilda lifvets bestyr, så framkommer den likväl, så snart en riksdag inträffar, å nyo i en så mycket mera påträngande skepnad. Lika litet fordras det någon profetisk blick in i framtiden för att inse, att så länge denna fråga är oafgjord, skall spänningen mellan två stånd å hvardera sidan icke blott fortfara, utan äfven tilltaga. Det bästa beviset härpå såg man vid förra riksdagen. Då hade Hans M:t Konungen nyss stigit på thronen. Den allmänna glädjen häröfver, ökad genom flera personligt vackra och ädla handlingar af Hans Maj:t, äfvensom öfver en ny uppsättning af rådgifvare, som ännu ej hade uppträdt i någon afgjordt politisk rigtning, framstod såsom ett förenande och försonande element emellan partierna. Detta oaktadt var spänningen mellan riddarhusoch biskopsmajoriteterna i de två första stånden å ena sidan, och de båda öfriga nästan helt och hållet, å den andra, bestämdt större då, än vid någon riksdag tillförene. Nu är likväl att märka, att borgareoch bondestånden härvid gåfvo otvetydiga bevis på sitt förtroende till regeringen, eburu denna ännu ej prononceerat sig bestämdt i representationsfrågan. Hvaraf härledde sig detta förtroende? Utan tvifvel från ingenting annat, än ifrån förhoppningen, att regeringen, när den hunne att få tid på sig, skulle omfatta denna fråga på ett sådant sätt, att de båda stånden kunde understödja densamma, men hvilket, enligt hvad vi förut sökt ådagalägga, svårligen lärer ske om regeringen skulle gå längre i koncession åt de privilegierade eller bördsanspråken, än hvad reformvännernas förslag angifver. Om derföre borgareoch bondestånden, jemte den stora mängden af den orepresenterade medelklassen, skuile finna sig bedragne i denna sin väntan, d. v. s. om regeringen skulle (hvilket vi för öfrigt ingalunda tro, utan endast framställe suppositionsvis) af en kortsynt föreställning, att ett sammanlappningsförslag bade mera utsigt för sig, än ett som åtminstone hufvudsakligen går ut från den demokratiska och samfälda valprincipen, lägga sig ut för ett af den förra egenskapen, så skola borgareoch bondestånden, under de ständiga påminnelser de erhålla om de båda första ståndens afgjorda beslutsamhet att hindr: reformen, sannolikt äfven snart taga sin tillflyk! till det medel, som inom de lagliga formerna stå dem titl buds, för att å sin sida utöfva den motstindskraft de hafva i sina händer, nemligen motståndet i anslagsväg. Att Aftonbladet ingalunda älskar denna utväg, emedan alltid någon del af statskroppen dera! måste blifva lidande, det ha vi redan för ett par år sedan visat, då en annan tidning talade om skattevägran såsom ett politiskt medel. Men ingen ullima ratio har ännu någonsin varit behaglig; det oaktadt är det ingalunda sagdtatt denna ej kan komma att användas af borgareoch bondestånden, såsom ett moraliskt och materielt tvångsmedel både å regeringen och de båda första stånden. Då stadnade afgöranderätten i penningefrågorna hos det jförstärkta Statsutskottet; men inom detta Utskott är det alldeles icke gifvet alt majoriteten på andra sidan kan fortfarande