ringslagstiftningen i sin helhet innefattar sådane
men just derföre tro vi Fångv.st. bafva handla
rätt, då den begärt, att utom afbidan deraf, rät
tighet måtte tillerkännas en hvar, att utöfva der
lagliga sysselsättning, som bäst befrämjar han
utkomst, samt att som biträde dervid begagn:
hustru och hemmavarande barn.
9. Ins. säger att denna är egentligen c
slutföljd af de stadganden, som utgöra sjelfvc
denna författning. Den lärer således åtminstove
ej stå i strid med dem. — Vidare säges att der
vid författningens början förefaller dem främ
mande, hvilka ej äro vana ait begynna et! ämne:
afhandlande med negationer. Det är möjligt at
insändaren ej är van att läsa författningar, mer
vore han det, så visste han förmodligen, att de
ingalunda är ovanligt, att en ny sådan börjar un
gefär sålunda: med upphäfvande af de och de
stadganden förordnas som följer o. s. v. — De
tyckes ock, som det ej vore synnerligen oriktigt
att då en ny byggnad skall uppföras, börja mer
tomtens afrödjande; dock ligger ganska ringa vig!
uppå, huruvida Ö kommer att stå i författningen:
början eller slut, och om insändaren inkränkt sis
till att endast begära det sednare, kunde sidan!
för att göra honom ett nöje visserligen medgyi-
vas; men Ins. yrkar ock, att N ej målte inne-
hålla annat, än att genom denna författning ära
alla föregående om lösdrifveri och taga försvar
upphäfne, hvarvid vi nödgas anmärka dea ofull-
ständighet, att bestämmelse saknas buru förbållas
skall med dem, som vid författningens utfärdande
redan äro för bristande försvar dömde, men ännu
ej häktade, och derjemte den obillighet den in-
nebär emot alla vid nämnde tid varande krono-
arbetskarlar och korrektionshjon, att dem från-
kännes den rättighet de ega att genom erhållen
årstjenst varda befriade. Fångv.st. har på upp-
gifne skäl anselt denna rättighet olämplig och
derföre tillstyrkt, att den ej skulle tillerkännas
dem, som framdeles varda till allmänt arbete
dömde; men den har ej, sisom Ins., kunnat til-
styrka, att gerom en ny författning skärpa redan
utfärdade och laga kraftvuone utslag. Rättigheten
att återvinna fribeten genom laga försvar, har
visserligen visat sig i verkligheten föga nyttig för
mängden af fångarne, och ersättes mångdubbelt
genom arbetstidens bestämmande. För en och
annan individ kan förhållandet dock vara annor-
lunda, och för dennes engång erhållne rätughbet
vare den af Ins. föreslagne N förnärmande.
3, mom. 4. Att personer inom samma stad,
t. ex. Stockholm, skola tillhöra olika församln-
gar, t. ex. Catharina eller Ladugårdslandet, men
ingendera staden, i allmänhet påstås vara orätt-
vist och ledande till fortfarande oordning. Skälen
behagar Insz. ej uppgifva, utan fordrar blygsamt
att satsen skall antagas på hans auktoritet. Vi
bedje om ursäkt att vi ej kunna göra det. Oss
vill det synas, som uppsigten öfver vådlige per-
soner skulle blifva betydligt mindre svår inom en
så stor stad som Stockholm, i fall denna uppsigt
delades på myndigheter, som hvardera toge be-
fattning med de en viss församling tillhörande
individer. Sådant bindrar lika litet, att till be-
redande af nödigt samband emellan åtgärderna,
en gemensam högre nämnd må finnas för hela
staden, som att fattigvårdskostnaderne må på heia
staden förde!as.
Mom: 2 och 3. Fördelningen af Sv. under-
såtare, på sätt desse momenter innehålla, säges
vara dels omöjlig, dels orättvis. Omöjligheten
säges bestå deri, att Konungens befallningshaf-
vande ej kan vid hvarje tillfälle, då en sådan åt-
gärd skall ega rum, sammankalla deputerade från
alla länets socknar. Hade Ins. dock litet vpp-
märksammare genomläst det förslag han klandrar,
skulle han hafva funnit, att denna åtgärd ej är
afsedd att förekomma mer än en enda gång. (Se
början af mom. 2.) Sedan alla länet, men ej viss
kyrkosocken tillhörige personer vid författningen:
utfärdande blifvit antecknade, skulle sammankal-
landet och fördelningen ega rum; sedermera bör
behofvet af åtgärdens förnyande vara förebyggd:!
genom föreskriften i 6 mom., att den, som tillhör en
socken, fortfar att göra det, intilldess han såsom
medlem af annan blifver upptagen. Orättvisan
åter skulle ligga deruti, att beloppet af en soc-
kens bevillning och dess beröring med landsstry-
kare eller tvetydiga personer ej ega ringaste sam-
manhang. Här är dock ej fråga om andra af
dessa slags personer, än sådane, hvilkas närmare
förhållande till någon viss socken ej kunnat ut-
rönas, och då de skola på socknarne fördelas,
kunna vi ej annat finna, än att dessas förmögen-
het, som bör stå i förhållande till bevillnings-