ringslagstiftningen i sin helhet innefattar sådane men just derföre tro vi Fångv.st. bafva handla rätt, då den begärt, att utom afbidan deraf, rät tighet måtte tillerkännas en hvar, att utöfva der lagliga sysselsättning, som bäst befrämjar han utkomst, samt att som biträde dervid begagn: hustru och hemmavarande barn. 9. Ins. säger att denna är egentligen c slutföljd af de stadganden, som utgöra sjelfvc denna författning. Den lärer således åtminstove ej stå i strid med dem. — Vidare säges att der vid författningens början förefaller dem främ mande, hvilka ej äro vana ait begynna et! ämne: afhandlande med negationer. Det är möjligt at insändaren ej är van att läsa författningar, mer vore han det, så visste han förmodligen, att de ingalunda är ovanligt, att en ny sådan börjar un gefär sålunda: med upphäfvande af de och de stadganden förordnas som följer o. s. v. — De tyckes ock, som det ej vore synnerligen oriktigt att då en ny byggnad skall uppföras, börja mer tomtens afrödjande; dock ligger ganska ringa vig! uppå, huruvida Ö kommer att stå i författningen: början eller slut, och om insändaren inkränkt sis till att endast begära det sednare, kunde sidan! för att göra honom ett nöje visserligen medgyivas; men Ins. yrkar ock, att N ej målte innehålla annat, än att genom denna författning ära alla föregående om lösdrifveri och taga försvar upphäfne, hvarvid vi nödgas anmärka dea ofullständighet, att bestämmelse saknas buru förbållas skall med dem, som vid författningens utfärdande redan äro för bristande försvar dömde, men ännu ej häktade, och derjemte den obillighet den innebär emot alla vid nämnde tid varande kronoarbetskarlar och korrektionshjon, att dem frånkännes den rättighet de ega att genom erhållen årstjenst varda befriade. Fångv.st. har på uppgifne skäl anselt denna rättighet olämplig och derföre tillstyrkt, att den ej skulle tillerkännas dem, som framdeles varda till allmänt arbete dömde; men den har ej, sisom Ins., kunnat tilstyrka, att gerom en ny författning skärpa redan utfärdade och laga kraftvuone utslag. Rättigheten att återvinna fribeten genom laga försvar, har visserligen visat sig i verkligheten föga nyttig för mängden af fångarne, och ersättes mångdubbelt genom arbetstidens bestämmande. För en och annan individ kan förhållandet dock vara annorlunda, och för dennes engång erhållne rätughbet vare den af Ins. föreslagne N förnärmande. 3, mom. 4. Att personer inom samma stad, t. ex. Stockholm, skola tillhöra olika församlngar, t. ex. Catharina eller Ladugårdslandet, men ingendera staden, i allmänhet påstås vara orättvist och ledande till fortfarande oordning. Skälen behagar Insz. ej uppgifva, utan fordrar blygsamt att satsen skall antagas på hans auktoritet. Vi bedje om ursäkt att vi ej kunna göra det. Oss vill det synas, som uppsigten öfver vådlige personer skulle blifva betydligt mindre svår inom en så stor stad som Stockholm, i fall denna uppsigt delades på myndigheter, som hvardera toge befattning med de en viss församling tillhörande individer. Sådant bindrar lika litet, att till beredande af nödigt samband emellan åtgärderna, en gemensam högre nämnd må finnas för hela staden, som att fattigvårdskostnaderne må på heia staden förde!as. Mom: 2 och 3. Fördelningen af Sv. undersåtare, på sätt desse momenter innehålla, säges vara dels omöjlig, dels orättvis. Omöjligheten säges bestå deri, att Konungens befallningshafvande ej kan vid hvarje tillfälle, då en sådan åtgärd skall ega rum, sammankalla deputerade från alla länets socknar. Hade Ins. dock litet vppmärksammare genomläst det förslag han klandrar, skulle han hafva funnit, att denna åtgärd ej är afsedd att förekomma mer än en enda gång. (Se början af mom. 2.) Sedan alla länet, men ej viss kyrkosocken tillhörige personer vid författningen: utfärdande blifvit antecknade, skulle sammankallandet och fördelningen ega rum; sedermera bör behofvet af åtgärdens förnyande vara förebyggd:! genom föreskriften i 6 mom., att den, som tillhör en socken, fortfar att göra det, intilldess han såsom medlem af annan blifver upptagen. Orättvisan åter skulle ligga deruti, att beloppet af en sockens bevillning och dess beröring med landsstrykare eller tvetydiga personer ej ega ringaste sammanhang. Här är dock ej fråga om andra af dessa slags personer, än sådane, hvilkas närmare förhållande till någon viss socken ej kunnat utrönas, och då de skola på socknarne fördelas, kunna vi ej annat finna, än att dessas förmögenhet, som bör stå i förhållande till bevillnings