m—— K — X -——111l—— —
THRONEN OCH KÄRLEKEN ).
(Sicilien 1599.)
vArbeta för henne! tjena henne!, tänkte Gio-
vano. För den unge äfventyraren, hvars själ var
lika rikt och högt begåfvad som hans förmögen-
het ringa, låg uti dessa få ord en hel verld af
sällhet. OÖförmögen att göra ett enda steg, en
enda rörelse, klappade hans hjerta häftigt, han
var förvirrad och bela hans varelse genomträngd
af en sällhet, Sgfpnlie hos menniskan, att den
snart förvandla ZP till feberyra. Ehuru han icke
kunde se in i framtiden, kände han sig dock
nog stark att möta alla kommande öden.
Sedan han väl hundrade gånger upprepat dessa
ord, som gjorde honom så lycklig, slog han sig
för pannan utropande:
— Arbeta för henne, se der något som skall
ingifva dig snille, Giovano.
Inkommen på sitt rum, satte han sig vid ett
mot muren stäldt bord, hvaröfver hängde hans
svärd, och nära ett litet fenster, hvarigenom han
mellan rosenbuskarne kunde öfverse torget; de af
Donna Maria erhållna dokumenterne lade han
framför sig och började ifrigt arbeta.
Solen nedsteg på horizonten; dess numera lu-
tande strålar, hade i stället för den klara guld-
färgen, antagit aftonodnadens mörkröda nuancer,
svarta och majestätFka skuggor af kringstående
byggnader, dömer och tornspetsar förlorade sig
emot det stenlagda torget; en ren och uppfri-
skande hafsvind utbredde sina fläktar öfver den
åt sjösidan belägna delen af staden, fönsterne vid
) Se A. 2 240 och 241.