Sofi. Ja, jag skrapade grytan, hvari den var kokt och åt ett par theskedar. Domaren. Blef Sofi derefter sjuk? Sofi. Nej, jag blott sade så för mamma; men det var ej sannt. Domaren. Men Henriette blef ju sjuk af spenaten? Sofi. Ja, hon blef så sjuk; men jag vet ej på hvad sätt pappa tog in giftet. Domaren. Hörde ej Sofi sin far yttra, att han fått giftet i spenaten? Sofi. Nej, det hörde jag icke. Domaren Men bon har sagt det till doktorn. Sofi. Doktorn har ju sagt, alt jag skötte min far så liknöjdt. Kanske jag var u gången när pappa hade det omyvitltnade yttrandet. Domaren. Huru gick det till med hafresoppan? Sofi berättar härom lika med Anna Stina Andersdotter och fru Ekvall. Domaren. Blef det någon soppa öfver? Sofi. Jag vill minnas att en spillkum deraf blef stående i rummet. Domaren. Yttrade fofis far att ban mådde illa af soppan ? oa Sofi. Nej, han talade ej om någon soppa. Domaren. Hörde Sofi sin far säga att han ej ville misstänka någon för förgifiningen? Sofi. Ia, han sade så för doktorn. Härefter inkallas och höras först Henriette och sedan Wilhelm Ekvall; dervid ej något anmärkningsvärdt förekommer, vidare än att Henriette, tillfrågad om förhållandet med den ifrågakomna hafresoppan, derom berättar nästan ordagrannt lika med fru Ekvall, Sofi och Anna Stina Andersdotter. Till sluts införes Hedda Thorman, hvilken, sedan hon i går klockan 8 f. m. ankom till tingsstäliet, ända hittills (kl. 35 oe. m) ej kunnat förmås intaga någon föda, utom två koppar kaffe. Hennes utseende är nu, om möjligt, än mera blekt och lidande än å gårdagen; och hon står orörlig som en bildstod under det domaren uppläser ett af åklagaren inlemnadt protokoll, utvisande att det foster, Hedda bekänt sig hafva framfödt och å lön lagt, blifvit eftersökt å det ställe hon anvisat, men ej kunnat åierfinnas. Domaren till Heada Thorman. Då du om aftonen, innan fostret nedgräfdes, utsåg plats dertill, medhade du någon grep eller annat verktyg. Hedda (med sakta, knappt hörbar stämma). Hvad jog hittills segt är ej sannt; det är så godt att jag omtalar hur det är. Domaren. Huru? Hedda. Jeg har aldrig födt barn; det har aldrig varit så med mig. Domaren. Du är en förskräcklig menniska. Hedda. Jag vet det; begär också cj att någon skall tro mig, men säger ändå nu sanningen heldre än att vrida ihop nya lögner. I alla fall vill jag gerna lida det straff, jag skulle ha blifvit dömd till, om jag varit skyldig. Sedan några ytterligare frågor blifvit af domaren till Hedda framställda, derpå hon lemnar dels inga och dels föga upplysande svar, samt parterne deretter tillsports om de hafva något vidare att anföra, fortsätter åklagaren sitt förut gjorda påstående, att fru Ekvall måtte förklaras skyldig träda i häkte. Fru Ekvall, som förut i dag under rättens förhandlingar, varit lugn och stilla, synes nu gripen af en obeskriflig ångest. Hon stiger upp från sin stol, vänder sig omkring flere gånger, vrider händerna och sträcker dem slutligen mot domaren, utbristande: Evige förbarmare! — Nådigaste herr häradshöfding! Jag är oskyldig till hela denna olycka. — Släpa mig ej i fängelse! Låt mig komma hem! bem till mina små barn, de arma kräken, om också blott för några timmar, att jag må kunna skicka dem bort till mina slägtingar! — Under det fru Ekvall sålunda gerluft åt sin smärta, faller Svfi henne i talet: Mamma, gif sig till freds! Häktet är ej så svårt, som man föreställer sig. Jag har nu försökt det; och för mamma, som är oskyldig, bör det bli drägligt nog. Domaren reser sig nu frän stolen och förklarar sessionen för någon stund slutad. Efter en half timmas förlopp sammanträder rätten ånyo, då det utslag afkunnas, att målet ytterligare anstår till tisdagen d. 98 dennes, dertill åklagaren skall inkalla såsom vittnen löjtnanten Reutersvärd och pigan Christina Rundqvist; äfvensom äklagären förständigas draga försorg derom, att Hedda Thorman varder undersökt af vederbörande läkare, för utrönande huruvida hon framfödt barn; och finner rätten för närvarande ej skäl bifalla åklagarens påstående om fru Ekva!ls bäktande.