Sofi. Ja, jag skrapade grytan, hvari den var kokt
och åt ett par theskedar.
Domaren. Blef Sofi derefter sjuk?
Sofi. Nej, jag blott sade så för mamma; men det
var ej sannt.
Domaren. Men Henriette blef ju sjuk af spenaten?
Sofi. Ja, hon blef så sjuk; men jag vet ej på
hvad sätt pappa tog in giftet.
Domaren. Hörde ej Sofi sin far yttra, att han
fått giftet i spenaten?
Sofi. Nej, det hörde jag icke.
Domaren Men bon har sagt det till doktorn.
Sofi. Doktorn har ju sagt, alt jag skötte min
far så liknöjdt. Kanske jag var u gången när pappa
hade det omyvitltnade yttrandet.
Domaren. Huru gick det till med hafresoppan?
Sofi berättar härom lika med Anna Stina Anders-
dotter och fru Ekvall.
Domaren. Blef det någon soppa öfver?
Sofi. Jag vill minnas att en spillkum deraf blef
stående i rummet.
Domaren. Yttrade fofis far att ban mådde illa
af soppan ? oa
Sofi. Nej, han talade ej om någon soppa.
Domaren. Hörde Sofi sin far säga att han ej ville
misstänka någon för förgifiningen?
Sofi. Ia, han sade så för doktorn.
Härefter inkallas och höras först Henriette och se-
dan Wilhelm Ekvall; dervid ej något anmärknings-
värdt förekommer, vidare än att Henriette, tillfrågad
om förhållandet med den ifrågakomna hafresoppan,
derom berättar nästan ordagrannt lika med fru Ek-
vall, Sofi och Anna Stina Andersdotter.
Till sluts införes Hedda Thorman, hvilken, sedan
hon i går klockan 8 f. m. ankom till tingsstäliet,
ända hittills (kl. 35 oe. m) ej kunnat förmås intaga
någon föda, utom två koppar kaffe. Hennes utse-
ende är nu, om möjligt, än mera blekt och lidande
än å gårdagen; och hon står orörlig som en bildstod
under det domaren uppläser ett af åklagaren inlem-
nadt protokoll, utvisande att det foster, Hedda be-
känt sig hafva framfödt och å lön lagt, blifvit ef-
tersökt å det ställe hon anvisat, men ej kunnat åier-
finnas.
Domaren till Heada Thorman. Då du om aftonen,
innan fostret nedgräfdes, utsåg plats dertill, medhade
du någon grep eller annat verktyg.
Hedda (med sakta, knappt hörbar stämma). Hvad
jog hittills segt är ej sannt; det är så godt att jag
omtalar hur det är.
Domaren. Huru?
Hedda. Jeg har aldrig födt barn; det har aldrig
varit så med mig.
Domaren. Du är en förskräcklig menniska.
Hedda. Jag vet det; begär också cj att någon
skall tro mig, men säger ändå nu sanningen heldre
än att vrida ihop nya lögner. I alla fall vill jag
gerna lida det straff, jag skulle ha blifvit dömd till,
om jag varit skyldig.
Sedan några ytterligare frågor blifvit af domaren
till Hedda framställda, derpå hon lemnar dels inga
och dels föga upplysande svar, samt parterne deret-
ter tillsports om de hafva något vidare att anföra,
fortsätter åklagaren sitt förut gjorda påstående, att
fru Ekvall måtte förklaras skyldig träda i häkte.
Fru Ekvall, som förut i dag under rättens förhand-
lingar, varit lugn och stilla, synes nu gripen af en
obeskriflig ångest. Hon stiger upp från sin stol,
vänder sig omkring flere gånger, vrider händerna
och sträcker dem slutligen mot domaren, utbristande:
Evige förbarmare! — Nådigaste herr häradshöfding!
Jag är oskyldig till hela denna olycka. — Släpa mig
ej i fängelse! Låt mig komma hem! - bem till
mina små barn, de arma kräken, om också blott för
några timmar, att jag må kunna skicka dem bort
till mina slägtingar! —
Under det fru Ekvall sålunda gerluft åt sin smärta,
faller Svfi henne i talet: Mamma, gif sig till freds!
Häktet är ej så svårt, som man föreställer sig. Jag
har nu försökt det; och för mamma, som är oskyl-
dig, bör det bli drägligt nog.
Domaren reser sig nu frän stolen och förklarar
sessionen för någon stund slutad. Efter en half tim-
mas förlopp sammanträder rätten ånyo, då det utslag
afkunnas, att målet ytterligare anstår till tisdagen d.
98 dennes, dertill åklagaren skall inkalla såsom vitt-
nen löjtnanten Reutersvärd och pigan Christina Rund-
qvist; äfvensom äklagären förständigas draga försorg
derom, att Hedda Thorman varder undersökt af ve-
derbörande läkare, för utrönande huruvida hon fram-
födt barn; och finner rätten för närvarande ej skäl
bifalla åklagarens påstående om fru Ekva!ls bäktande.