lem ar sedan; HYdi titler domaren Iragar: pU0e Dagon
osämja rum cmel!:an Ekvall och hans fru inbördes,
eller emellan dem och barnen?
Vittnet. Nej, det märktes ej. -
Domaren. Var Ekvall orolig till lynnet?
Viltnet. Ja, det var han visst.
Domaren. Var han begifven på starka drycker?
Vitlnet. Ja, han var ofta drucken och brukade
mycket konjak. t
Domaren. Förstod vittnet någon otrohet å kans
sida i äktenskapet?
Villnet. Det kunde jag icke förstå.
Ett förut afhördt vittne, Anna Stina Andersdotter
på Moen, framkallas och tillfrågas: Det var ju du
som under kontrollörens sjukdom ät honom tilliredde
soppor och deribland den hafresoppa, som gafs ho-
nom söndagsmorgonen?
Vitlnet. Ja, det var jag som kokade soppan; men
han drack ej af den.
Domaren. Huru vet du det?
Vittnel. Frun Var i köket och hällade soppa ur
pannan i en kopp, hvilken hor sedan bar in i köket;
men kontrollören förmådde ej dricka deraf.
Domaren. Bet vill välsäga, att hun icke, dig ve-
terligen, drack något af soppan?
Vitlnet. Af den jag kokade drack han intet.
Domaren. Var du inne i rummet, der kontiollö-
ren låg?
Viullnel. Jag stod i dörren då frun höll koppen,
och mamse!l Sofi med en thesked deri tog soppa och
gaf kontrollören; men han spottede ut den; hvarpå
Hanka (Henriette), som låg i en annan säng, begär
de och erhöll soppan; och förtärde hon derefter än-
nu en kopp af samma soppa.
Domaren. Incbors sedan ej något mer deraf?
Vittnet. Icke det jag vet. -
Fru Ekvall, som nu åter lemnas företräde, tillfrå-
gas äfven angående den omnämnda hafresoppan och
afgifver derom lika berättelse med Anna Stina Ån-
dersdotters.
Domaren frågar vidare: Blef ej något öfver af sop-
pan, sedan Henriette druckit sista koppen?
Fru E. Jag tror att en spillkum soppa blef stå-
ende qvar i rummet.
Domaren. Huru dags på söndagseftermiddagen
kom dektor Sköldberg till Attarp?
Fru E. Klockan 9 eller 3.
Domaren (bårdt och allvarligt). Ifrån det din man
fick soppan och till dess doktorn kom, hörde du,
som jemt var inne i rummet, din man klaga öfver
lidande efter soppan?
Fru E. Jag hörde honom aldrig nämna soppan.
Domaren. Skulle ej han, som så illa plågades.
omtala detsarama för sin maka, som för sin läkare?
Fru E. Han klagsde öfver häftiga plågor, men
nämnde ej någon soppa.
Pomaren tilltalar nu fru E. med stränghet och
framställer till hennes eftersinnande den mängd un-
der ransakningen förekomne omständigheter, som
göra henne misstänkt att bafva mördat sin man och
inledt sin dotter i mordanslaget.
Fru E. (häftigt och med lifliga åtbörder). Jag har
aldrig mördat min man, aldrig haft något gift i mi-
na händer, aldrig förledt mina barn. Jag vet icke
Ihuru denoa oiycka skett. Det är sonnt . .... vid
Tud! — (dessa sista ord uttalas sakta och efter något
uppehåll).
Donaren. Doktor Sköldberg hade begärt att blif-
va hemtad klockan 3 söndags eftermiddag. Hvem
drog försorg derom, att han fick hästar och vagn tiil
Isig redan kl. 4?
Fru E. Dei gjorde jag.
Domaren. Af hvad skäl?
Fru E. Af det skäl, att Ekvall började må sämre.
Nu framkallas Sofi.
Domar.n till henne. Vill Sofi nu vidhålla sin
första bekännelse, eller uppgifterne i den vid näst-
föregående ransakningstillfälle ingifna skrift?
Sofi. Det sista är och blir sannt; de må nu häkta
oss allesamman,
Domaren. Hvarföre ville ej Sofi hafva doktorn
med sig från staden thorsdags afton?
Sofi. Jag tordes ej för peppa.
Domaren. Af honom, såsom dödssjuk, hade Sofi
väl icke något att frukta?
Sofi. Vi kunde ej tro att sjukdomen var så farlig.
Domaren. Sofi och hennes far voro ju ense der-
om, att han skulle taga så mycket gift, att någon
hjeip ej blefyve möjlig?
Sofi. Ja, jag var så olycklig; derföre får jag nu
l också stå mitt kast.
Domaren. Seden reste Sofi till staden med de der
lögnerna om fadrens sjukdom.
Sofi. Jag sade, enligt pappas befallning, att ban
visst hade koleran. Nu tages allt hvad jag säger så-
som lögn; men det är rätt åt mig; jag kunde ha
sagt sanningen första tinget, så hade jag åtminstone
ej varit så olycklig, som jag nu är.
Domaren. Företaget att resa till doktorn var väl
endast för yttre skens skull eller ett gyckel?
Sofi. Jag ville icke att pappa skulle dö, ehuru
jag var så oförståndig och skaffade giftet; men han
sjelf sade sig ha tagit så mycket, att det ej genom
något botemedel kunde hjelpas.
Domaren. Doktor Sköldbergs piga hade funnit
Sofi vid särdeles giedt och skämtsamt lynne?
Sofi. Det vet Johansson hur glad jag var; jag hade
tandvärk hela vägen.
Domaren. Det vore icke underligt om Sofi var
glad, då mordförsöket nu syntes vilja lyckas
Sofi. Jag har ej gjort af med Pappa; det har han
sjelf. Med mig må det nu gå hur som helst; det
kan ej bli värre än döden.
Domaren (med högtidlgt allvar). Ifvilken död?
Sofi (näbbigt upprepande). Hvilken död?
Domaren. Ja, vet ej Sofi huru mångahanda dö-
den är?
Sofi. Det vet jag ock-
Domaren. Säg då!
Sofi. Treggehanda: lekamlig, andlig och evig; jag
menar den lekamliga.
Domaren, Nog hör jag att Sofi kan sin kateches;
fruktar ej Sofi den eviga döden?
Sofi. Jag behöfver det ej; ty mitt samvete är rent;
och ehuru jag sitter i fängelse, är jag likväl någor-
lunda lugn,
Domaren uppläser bärefter ett bref från Sofi till
hennes föregifne fästman, deri kon beklagar sig öf-
ver sin brottslighet, såsom delaktig i mordet å fadren.
Sofi. Jag kände mig brottslig, emedan jag skaffat
23 Jag WViedla att hun tala
min firm Jae orm 4 on