lem ar sedan; HYdi titler domaren Iragar: pU0e Dagon osämja rum cmel!:an Ekvall och hans fru inbördes, eller emellan dem och barnen? Vittnet. Nej, det märktes ej. Domaren. Var Ekvall orolig till lynnet? Viltnet. Ja, det var han visst. Domaren. Var han begifven på starka drycker? Vitlnet. Ja, han var ofta drucken och brukade mycket konjak. t Domaren. Förstod vittnet någon otrohet å kans sida i äktenskapet? Villnet. Det kunde jag icke förstå. Ett förut afhördt vittne, Anna Stina Andersdotter på Moen, framkallas och tillfrågas: Det var ju du som under kontrollörens sjukdom ät honom tilliredde soppor och deribland den hafresoppa, som gafs honom söndagsmorgonen? Vitlnet. Ja, det var jag som kokade soppan; men han drack ej af den. Domaren. Huru vet du det? Vittnel. Frun Var i köket och hällade soppa ur pannan i en kopp, hvilken hor sedan bar in i köket; men kontrollören förmådde ej dricka deraf. Domaren. Bet vill välsäga, att hun icke, dig veterligen, drack något af soppan? Vitlnet. Af den jag kokade drack han intet. Domaren. Var du inne i rummet, der kontiollören låg? Viullnel. Jag stod i dörren då frun höll koppen, och mamse!l Sofi med en thesked deri tog soppa och gaf kontrollören; men han spottede ut den; hvarpå Hanka (Henriette), som låg i en annan säng, begär de och erhöll soppan; och förtärde hon derefter ännu en kopp af samma soppa. Domaren. Incbors sedan ej något mer deraf? Vittnet. Icke det jag vet. Fru Ekvall, som nu åter lemnas företräde, tillfrågas äfven angående den omnämnda hafresoppan och afgifver derom lika berättelse med Anna Stina Åndersdotters. Domaren frågar vidare: Blef ej något öfver af soppan, sedan Henriette druckit sista koppen? Fru E. Jag tror att en spillkum soppa blef stående qvar i rummet. Domaren. Huru dags på söndagseftermiddagen kom dektor Sköldberg till Attarp? Fru E. Klockan 9 eller 3. Domaren (bårdt och allvarligt). Ifrån det din man fick soppan och till dess doktorn kom, hörde du, som jemt var inne i rummet, din man klaga öfver lidande efter soppan? Fru E. Jag hörde honom aldrig nämna soppan. Domaren. Skulle ej han, som så illa plågades. omtala detsarama för sin maka, som för sin läkare? Fru E. Han klagsde öfver häftiga plågor, men nämnde ej någon soppa. Pomaren tilltalar nu fru E. med stränghet och framställer till hennes eftersinnande den mängd under ransakningen förekomne omständigheter, som göra henne misstänkt att bafva mördat sin man och inledt sin dotter i mordanslaget. Fru E. (häftigt och med lifliga åtbörder). Jag har aldrig mördat min man, aldrig haft något gift i mina händer, aldrig förledt mina barn. Jag vet icke Ihuru denoa oiycka skett. Det är sonnt . .... vid Tud! — (dessa sista ord uttalas sakta och efter något uppehåll). Donaren. Doktor Sköldberg hade begärt att blifva hemtad klockan 3 söndags eftermiddag. Hvem drog försorg derom, att han fick hästar och vagn tiil Isig redan kl. 4? Fru E. Dei gjorde jag. Domaren. Af hvad skäl? Fru E. Af det skäl, att Ekvall började må sämre. Nu framkallas Sofi. Domar.n till henne. Vill Sofi nu vidhålla sin första bekännelse, eller uppgifterne i den vid nästföregående ransakningstillfälle ingifna skrift? Sofi. Det sista är och blir sannt; de må nu häkta oss allesamman, Domaren. Hvarföre ville ej Sofi hafva doktorn med sig från staden thorsdags afton? Sofi. Jag tordes ej för peppa. Domaren. Af honom, såsom dödssjuk, hade Sofi väl icke något att frukta? Sofi. Vi kunde ej tro att sjukdomen var så farlig. Domaren. Sofi och hennes far voro ju ense derom, att han skulle taga så mycket gift, att någon hjeip ej blefyve möjlig? Sofi. Ja, jag var så olycklig; derföre får jag nu l också stå mitt kast. Domaren. Seden reste Sofi till staden med de der lögnerna om fadrens sjukdom. Sofi. Jag sade, enligt pappas befallning, att ban visst hade koleran. Nu tages allt hvad jag säger såsom lögn; men det är rätt åt mig; jag kunde ha sagt sanningen första tinget, så hade jag åtminstone ej varit så olycklig, som jag nu är. Domaren. Företaget att resa till doktorn var väl endast för yttre skens skull eller ett gyckel? Sofi. Jag ville icke att pappa skulle dö, ehuru jag var så oförståndig och skaffade giftet; men han sjelf sade sig ha tagit så mycket, att det ej genom något botemedel kunde hjelpas. Domaren. Doktor Sköldbergs piga hade funnit Sofi vid särdeles giedt och skämtsamt lynne? Sofi. Det vet Johansson hur glad jag var; jag hade tandvärk hela vägen. Domaren. Det vore icke underligt om Sofi var glad, då mordförsöket nu syntes vilja lyckas Sofi. Jag har ej gjort af med Pappa; det har han sjelf. Med mig må det nu gå hur som helst; det kan ej bli värre än döden. Domaren (med högtidlgt allvar). Ifvilken död? Sofi (näbbigt upprepande). Hvilken död? Domaren. Ja, vet ej Sofi huru mångahanda döden är? Sofi. Det vet jag ockDomaren. Säg då! Sofi. Treggehanda: lekamlig, andlig och evig; jag menar den lekamliga. Domaren, Nog hör jag att Sofi kan sin kateches; fruktar ej Sofi den eviga döden? Sofi. Jag behöfver det ej; ty mitt samvete är rent; och ehuru jag sitter i fängelse, är jag likväl någorlunda lugn, Domaren uppläser bärefter ett bref från Sofi till hennes föregifne fästman, deri kon beklagar sig öfver sin brottslighet, såsom delaktig i mordet å fadren. Sofi. Jag kände mig brottslig, emedan jag skaffat 23 Jag WViedla att hun tala min firm Jae orm 4 on